Sjukvårdsvalet kräver rejäl analys

Skriver krönika i NSD

Hur gick det i valet? Frågan är ovanligt svår att besvara efter detta val.

Den kan besvaras med procent och mandat, men vad det betyder för det fortsatta styret är en knapp månad efter valet inte glasklart överallt. Analysen av valet är inte klart, men redan nu syns några frågor som mitt parti Socialdemokraterna bör besvara i sin valanalys.

En av de viktigaste är varför sjukvården kom att debatteras på det sätt som skedde. Socialdemokraterna har länge varit det parti som haft högst förtroende i sjukvårdspolitiken, men i detta val lyckades vi inte omsätta det i ökat väljarstöd. I alla fall inte det verkliga sjukvårdsvalet; landstingsvalet, där vi ser ut att till och med tappa majoriteten i ett antal regioner inklusive Norrbottens län.

Vi tappade nästan 170 000 röster i landstingsvalen gentemot 2014, vilket innebar att vi i genomsnitt backade 5,5 procentenheter. Det enda undantaget är Stockholms läns landsting där vi vann mer än 20 000 nya röster jämfört med 2014 och i stort sett försvarade vår röstandel. Men inte heller där ser vi utan att få styra.

Landstingsvalet är generellt det anonyma valet. Vid sidan av migration och integration så var dock sjukvården denna gång i fokus på den nationella debatten. Två frågor som stack ut var bristande tillgänglighet och frågan om förstatligande (vars fördelar och nackdelar dock inte analyserades djupare).

Frågan om växande ”vårdköer” diskuterades inte utifrån varför vårdbehoven ökat hos befolkningen eller det faktum att sjukvården nu kan göra mer och bota fler.

Inte heller framhölls att ansvaret för sjukvården vilar på landstingen och att S respektive M/KD styrde över varannan invånares sjukvård. Inte heller gick det fram att statsbidrag så som den (med rätta) avskaffade ”kömiljarden” har relativt liten betydelse för hur vården fungerar i verkligheten och stod för en bråkdel av nuvarande statsbidrag till sjukvården ute i regionerna.

En annan fråga för Socialdemokraternas valanalys är hur det växande stödet för lokala sjukvårdspartier ska tolkas. Landstingsresultaten innebar nämligen inget välkomnande av Moderaternas sätt att hantera sjukvården. Allra mest backar M i det landsting som fått se mest av partiets vårdmodell: Stockholms län.

Väljarströmmarna har främst gått från S och M till Sverigedemokraterna och lokala sjukvårdspartier. I Norrbotten fick Sjukvårdspartiet närmare 35 procent i landstingsvalet och gick om S som största parti.

Mitt parti behöver en omfattande valanalys av hur valrörelsens nationella fokus på sjukvården kom att påverka utfallet i regioner och landsting.

En röst på SD är en röst på fortsatt M-styre

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Sverigedemokraterna går till val under parollen ”förändring på riktigt” och vill framställa sig som det enda riktiga oppositionspartiet. Detta är däremot långt ifrån verkligheten i det moderata skyltfönstret Stockholms läns landsting. Här stödjer Sverigedemokraterna den ideologiska privatiseringspolitik som infördes av Filippa Reinfeldt (M) och som drivs vidare av Irene Svenonius (M). En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. Bygget av Nya Karolinska, en av världens dyraste byggnader, är det tydligaste exemplet på detta.

Landstingsmoderaterna har även infört Sveriges i särklass mest privatiserade sjukvård. Privata vårdbolag har i stor utsträckning fått bestämmanderätt över var vården ska etableras samt getts fri dragningsrätt på skattemedel. Konsekvensen är skenande kostnader som dränerar övrig sjukvård på resurser, skapar långa operationsköer och långa väntetider på akuten för våra äldre då det saknas vårdplatser.

Sverigedemokraterna säger sig förespråka ”förändring på riktigt” men faktum är att Sverigedemokraterna den senaste mandatperioden har agerat som ett lydigt stödparti åt den moderatledda alliansen. Sverigedemokraterna har under mandatperioden gett alliansen sin välsignelse och röstat bort sin egen vågmästarroll i styrelse och nämnder. I fullmäktige där Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarrollen röstar partiet i nio fall av tio med alliansen. Exempelvis har man röstat för alliansens förslag att införa nya dyra vårdmarknader (bland annat för äldrevård) och att förlänga det kritiserade färdtjänstavtalet. Sverigedemokraterna röstade mot att ställa krav på kollektivavtal för ambulanspersonalen och har ställt sig bakom alliansens kritiserade personalpolitik. SD gick även ut i veckan med att de kan tänka sig stödja alliansen i frågan om att privatisera ytterligare ett akutsjukhus i länet (SvD 12/8).

Sverigedemokraterna, som påstår sig vara ett ”sjukvårdsparti”, måste granskas som övriga partier. Jag tror inte att det är allmänt känt att ”sjukvårdspartiet SD” ställer sig bakom den privatiseringspolitik som jävsanklagade Irene Svenonius (M) kandiderar för att få driva vidare. Sverigedemokraterna vill också begränsa kvinnors rätt till abort och polisifiera ambulanspersonalen.

Jag är emot deras politik och vill inte att Sverigedemokraterna ska få politiskt inflytande. Därför tog jag som socialdemokrat replik på Sverigedemokraternas gruppledare i landstinget när budgeten debatterades förra året. Det gjorde inte Irene Svenonius (M), vilket är talande. Inte heller kan Irene Svenonius ge ett tydligt svar på om hon kan tänka sig att ge ökat inflytande till Sverigedemokraterna efter valet. Det är uppenbarligen känsligt att svara på till vilket pris den moderatledda alliansen tänker försöka styra vidare. Men det är troligt att Per Carlberg för SD i landstinget har en kravlista till M i bakfickan på samma sätt som Jimmie Åkesson har sagt att han har (Aftonbladet 7/7).

Väljarna har därför rätt att få svar på hur långt ett M- och SD-samarbete kan gå. Oavsett om de samarbetar eller bara samtalar efter valet i höst, så var en röst på SD 2014 de facto en röst på fortsatt M-styre. Det vill säga ingen som helst förändring i det moderata skyltfönstret i Stockholms läns landsting.

Vill man både ha förändring i sjukvården och ta ställning emot SD så bör man rösta på Socialdemokraterna!

Så vill vi städa upp i Moderaternas NKS-affär

Skriver debattartikel i SvD

I Stockholmsregionen kommer landstingsvalet avgöra vem som ska hantera Nya Karolinska Solna. De allianspartier som startade upphandlingen för tio år sedan har redan uteslutit det starkaste alternativet; att häva avtalet. Det är dags att lämna över till någon som värnar skattebetalarnas pengar mer än relationen till ett privat byggbolag och brittiska riskkapitalister.

Det avtal om offentlig-privat samverkan (OPS) som Alliansen valde för NKS-projektet omfattar 60 miljarder kronor till år 2040. Lånen har tagits upp av byggbolaget Swedish Hospital Partners (SHP), den enda anbudsgivaren, vilket gjort allting betydligt dyrare än om landstinget själv skulle ha lånat upp pengarna. Detta var ett huvudskäl till att vi socialdemokrater röstade emot OPS-modellen när den trumfades igenom av Alliansen 2008.

Vi socialdemokrater vill gå till botten med om och i så fall hur avtalet bör hävas. Erfarenheter från Storbritannien pekar mot att det skulle kunna spara stora pengar. Ändå har Alliansen redan uteslutit detta, på minst sagt lösa grunder. Men om detta ska vara trovärdigt så måste medborgarna och vi i oppositionen få veta vad det skulle kosta genom en seriös utredning. Ännu viktigare är en analys av vad en hävning faktiskt långsiktigt skulle kunna generera i besparingar!

Det underlag som finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) lutat sig mot har tagits fram av PWC, som också var med vid framtagandet av avtalet och som avslöjats arbeta också för motparten Skanska. Det vore naivt att tro att PWC skulle rekommendera att häva ett avtal som de själva varit med och tagit fram, och där motparten dessutom är deras kund.

Vi i oppositionen har nu lyckats få ut underlaget, och kan konstatera att det är häpnadsväckande tunt. En analys av hur mycket pengar som landstinget skulle kunna spara på lång sikt vid en hävning av avtalet saknas helt.

Om vi socialdemokrater får stockholmarnas förtroende att leda landstinget efter höstens val tänker vi därför göra följande:

1. Förbereda en hävning av NKS-avtalet.

Målsättningen kommer att sättas högt: att återföra mångmiljardbelopp från det dyra avtalet till den övriga vården på akutsjukhusen och vårdcentralerna. Nästa mandatperiod är det aktuellt att omförhandla, förvärva bolaget eller helt enkelt häva avtalet. Jag utesluter inget av alternativen och kommer redan på det första ordinarie mötet med ny landstingsstyrelse innan jul att ta initiativ till att ge ett uppdrag till landstingsdirektören och förvaltningen att gå igenom förutsättningarna för en hävning av avtalet. Jag kommer skyndsamt sätta igång det nödvändiga saneringsarbetet efter alliansens NKS-haveri.

2. Stoppa den kritiserade verksamhetsmodellen.

Idag slås kliniker sönder på NKS för att lämna plats åt en konsultdriven styrmodell som saknar forskningsstöd och stöd hos vårdprofessionen, försvårar utbildning och gör vårdarbetet tyngre.

3. Sätta stopp för OPS-finansiering.

Alliansen i landstinget tillstyrkte så sent som för ett år sedan ett förslag om att genomföra ett projekt med tre OPS-upphandlingar. Det är dags att stoppa sådana NKS-liknande experiment.

4. Förhindra fler jävsbeslut.

Jävssituationer har uppdagats i landstinget och finanslandstingsrådet fälldes för jäv då hon hade fattat beslut att stoppa en granskning som berörde hennes egen make tillika sjukhusets upphandlingschef. Ett nytt styre under min ledning kommer ställa krav på att alla landstingsråd och gruppledare årligen ska deklarera sina värdepappersinnehav, styrelseuppdrag och förtroendeuppdrag.

5. Införa karantänsregler för politiker och höga tjänstemän.

Det är dags att stänga svängdörrarna mellan att sitta som upphandlare och vara upphandlad. Filippa Reinfeldt gick direkt från att vara moderat sjukvårdslandstingsråd till att bli chef inom vårdbolaget Aleris. Irene Svenonius var konsult med uppdrag för Aleris till dagen innan hon tillträdde som finanslandstingsråd. Det får inte råda minsta misstanke om att landstingspolitiker skulle sätta privata bolags intressen före vårdens och skattebetalarnas.

Detta är min och Socialdemokraternas höga ambitionsnivå. Min och mitt partis inställning är glasklar: vårdens pengar ska gå till vård, inte till dyra upphandlingar och misslyckade privatiseringar. Mitt löfte till dig som väljare i landstingsvalet är att på allvar städa upp efter Alliansens misslyckade NKS-affär.

Marknaden löser inte vårdens problem

Skriver i Svenska Dagbladet tillsammans med Dag Larsson

I september ska medborgarna i Stockholm välja landstingspolitiker som ska styra och ta ansvar för exempelvis sjukvård och kollektivtrafik. I alla fall är det nog vad vi förväntar oss. Men det är inte alltid vad vi får.

I tolv år har Moderaterna, Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna styrt landstinget. De senaste fyra åren har det skett med stöd av Sverigedemokraternas vågmästarposition. De har med andra ord haft lång tid på sig att genomföra sin politik och kunna ta ansvar för resultatet. Ändå är det allt som oftast just det de inte gör.

Moderaterna har under lång tid hävdat att det är marknaden som ska avgöra var och när vård ska etableras. De har gjort det i en övertygelse om att marknaden – i form av stora vårdbolag – ska etablera sig där behoven är som störst. I verkligheten är det oftast tvärtom – vårdbolagen etablerar sig där möjligheterna till vinst är som störst och det är långtifrån alltid samma som där behoven är som störst. Att landstinget skulle kartlägga behoven och utifrån det styra etableringar av vårdcentraler, BVC-mottagningar eller ungdomspsykiatri är i allianspartiernas värld otänkbart. Landstinget har inte kartlagt behoven sedan 2012 – och då visade det sig att vårdinrättningar saknades i stora delar av länet.

När vi Socialdemokrater nu därför, utifrån behoven, visar var vi vill etablera nya vårdcentraler och andra vårdinrättningar skriker allianspartierna högt. Ella Bohlin (KD) säger att det inte är politikernas ansvar (Mitt i 6/7). Tydligare kan det inte sägas till de som upplever att den lokala vården inte fungerar bra. Om inte marknaden är intresserade att lösa problemet kommer inte Allianspolitikerna göra det under kommande fyra år heller.

Men det är inte bara marknaden som förväntas fatta besluten åt den nuvarande alliansen. När det går dåligt så är det ofta de egna tjänstemännen som får bära hundhuvudet. När Irene Svenonius inte själv förstår att hon är jävig i frågor som rör hennes mans tjänsteutövande är detta chefsjuristens fel. När budgeten för jämställdhetsutbildning minskas med 75 procent är det landstingsdirektörens och inte de ansvariga politikernas fel. Eller när upphandlingen av förbrukningshjälpmedel havererar för andra gången denna mandatperiod så skylls det på ovana i organisationen.

Om det inte går att hänvisa till marknaden eller skylla på egna organisationen så är det ofta regeringens eller Socialdemokraternas fel. Det har gått så långt att Irene Svenonius hellre än att åtgärda problem i det landsting som hon är ansvarig för åker land och rike runt och läxar upp andra landsting.

Man kan tycka att denna kultur inte är så farlig och att marknaden klarar att lösa mycket av problemen som Alliansen blundar för. Det är en felsyn. Det är denna ovilja att ta ansvar för politiska beslut som skapat grunden för haveriet kring Nya Karolinska. Det är det som nu leder till stora sparkrav på sjukhusen, stängda vårdplatser och överbelamrade vårdcentraler.

Det är därför vi Socialdemokrater lovar en annan styrning. Vi vill ta ansvar för sjukvården och kollektivtrafiken i hela länet. Vi vill ta ansvar i med- och motgång. Vi vill lita på personalen – inte skylla på dem. Vi kommer presentera tydliga löften om var vården ska finnas när du behöver den. Vi kommer att ta ansvar för både en sjukvård som möter medborgarnas behov och för en hållbar ekonomi i landstinget. Det är ett ansvar för de politiker som vi medborgare väljer – inte för vårdbolagens styrelser. Det är ett ansvar du ska förvänta dig att politikerna i landstinget tar.

Stoppa Alliansens havererade sjukvårdspolitik

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Hade vi socialdemokrater styrt landstinget hade vi sluppit kostsamma konsekvenser av misslyckade upphandlingar då vi inte står bakom den övertro på privatiseringar som präglat besluten om både Nya Karolinska och förbrukningshjälpmedel.

Under Almedalsveckan återupprepade ansvarigt finanslandstingsråd Iréne Svenonius (M) att Stockholms läns landsting ska bli ”Sveriges bästa upphandlare”. Det är en bra ambition, men så långt ifrån verkligheten att det nästan framstår som ironi när hon säger det. För samtidigt som många politiker pratade politik i Visby, så drabbades patienter och personal i Stockholm av det senaste upphandlingshaveriet.

SVT rapporterade om 90-åriga Dora som behöver sondmat för att överleva och som nu drabbas hårt av försenade eller uteblivna leveranser. Dora är en av 130.000 Stockholmare som påverkas svårt av bristerna i distribution av förbrukningshjälpmedel. Hjälpmedel likt sprutor för barn som behöver smärtlindring. Äldre som behöver inkontinensskydd. Sondmat och slangar för matning för att överleva som 90-åriga Dora, eller Viktoria som jag träffat och som bara är 1,5 år. Individer som redan har det svårt i sin vardag och som nu med hjälp av anhöriga tvingas kämpa ännu hårdare för att få de hjälpmedel de behöver. Detta berör mig oerhört mycket. Jag har fått många samtal om hur personalen i vården får kämpa för att hitta engångsartiklar istället för att ge vård och omsorg.

Problemet härrör från den misslyckade upphandling av förbrukningshjälpmedel som den styrande alliansen drev igenom i oktober 2014, som bland annat resulterade i stödstrumpor för 6000 kronor paret. Svallvågorna från denna upphandling har tillsammans med nya problem i ytterligare en upphandling av distribution av hjälpmedlen (trots att beslutet var hemtagningen av verksamheten i egen regi) drabbat brukarna. Frågorna är fortsatt många, varför beslut togs om att upphandla distribution och vad som händer nu när det inte fungerar och upphandlingen är överklagad och det företaget fått rätt. När kan invånarna egentligen vara trygga med att det kommer fungera? Nyligen kunde vi läsa hur SLSO:s ansvariga direktör även kritiserade valet av tidpunkt för övertagandet av hjälpmedelsleveransen. Detta i kombination med bristande information till berörda och vårdgivare som inte kunnat förbereda sig, gör att tusentals människor nu står utan de hjälpmedel de behöver för att klara vardagen

Nu har det även framkommit att alliansen varnades om problemen med att sätta startdatumet för den nya upphandlingen av förbrukningshjälpmedel mitt under semesterveckorna. Trots varningssignalen har de alltså valt att inte agera och att inte överhuvudtaget informera oppositionen om problemen. Jag tycker det visar på ett stort ointresse och oförmåga att hantera de mest grundläggande av landstingets uppgifter.

Politiker måste orka ta ansvar inte bara i stora frågor såsom att bygga nya toppmoderna sjukhus men även när det kommer till de mindre glamorösa frågorna såsom upphandlingar av medicinska hjälpmedel. Därför ställer jag nu frågan till ansvariga allianspolitiker, varför agerade ni inte på den varning ni fick? Varför valde ni ytterligare en äventyrlig upphandling av distributionen av förbrukningshjälpmedel istället för att ta hem hela kedjan i egen regi

Sjukvården är för viktig för att skötas så som den moderatledda alliansen gjort de senaste tolv åren. Hade vi socialdemokrater styrt landstinget hade vi sluppit kostsamma konsekvenser av misslyckade upphandlingar då vi inte står bakom den övertro på privatiseringar som präglat besluten om både Nya Karolinska och förbrukningshjälpmedel. Den 9 september avgör väljarna vilka som ska få sköta sjukvården i Stockholms läns landsting framöver.

Vi satsar en miljard på bättre vårdcentraler

Debattartikel i Aftonbladet tillsammans med statsminister Stefan Löfven (S), socialminister Annika Strandhäll (S) m.fl.

Höstens val är en folkomröstning om välfärden. Våra investeringar för en trygg vård i hela landet står mot skattesänkningar och privatiseringar som försämrar vården.

I många avseenden håller svensk sjukvård världsklass. Banbrytande behandlingar förkortar ständigt listan över dödliga diagnoser, och vi lever allt längre.

Samtidigt är många oroliga för att vården inte ska finnas där när man behöver den. Vi dras fortfarande med sviterna av den borgerliga regeringens skattesänkningar. Vårdköerna växer i vissa delar av landet, och vårdpersonal vittnar om en tuff arbetsmiljö. Det gör att det är svårt att rekrytera den personal som behövs.

Du tiger om dina egna vårdköer, Kristersson

Skriver debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Annika Strandhäll, Socialminister (S) och Helene Eliasson, oppositionslandstingsråd Västra Götalandsregionen (S).

När sjukvården visat sig vara väljarnas viktigaste valfråga vill alliansföreträdare plötsligt ge sig ut i debatten om vårdköer. Givetvis i avsikt att skylla allt på den socialdemokratiska regeringen eller att peka ut socialdemokratiskt styrda landsting.

Men deras argumentation är vilseledande och ovärdigt något så viktigt som sjukvården.

Moderaterna väljer att prata om vissa vårdköer men tiga om andra. Man talar gärna bekymrat om läget i Västernorrland. Men när hörde ni senast Ulf Kristersson och Moderaterna tala om krisläget i det moderatstyrda Västra Götaland?

Det är en region som haft miljardöverskott samtidigt som vårdköerna där växt snabbast i landet. Regionen har dessutom det sjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som har bland de längsta väntetiderna på akuten och som trots detta tvingas säga upp 300 anställda till följd av sparkrav på hundratals miljoner.

Och det sker samtidigt som kostnaderna för hyrpersonal ökar lavinartat, vilket Aftonbladet rapporterade om i går. Det är knappast ett exempel som moderater vill synliggöra i vårddebatten.

Alliansföreträdare försöker förenkla debatten om vårdköer, trots att växande väntetider är en allvarlig och komplex fråga med många bottnar och orsaker.

Enligt deras logik har vissa landsting långa köer för att Socialdemokraterna styr där, likaså är köerna långa i hela Sverige för att regeringen är socialdemokratisk och avskaffade kömiljarden. Det är ett skruvat resonemang.

Fakta är att nära hälften av Sveriges invånare i dag lever i ett landsting med moderatlett styre. Att korta väntetider är därmed en viktig uppgift för alla landsting och alla partier.

De långa vårdköerna beror inte på att den statliga kömiljarden avskaffades – de beror på att vårdbehovet ökat och att vi sedan länge har bemanningsproblem i delar av vården. Kömiljarden är nu ersatt med satsningar på åtskilliga miljarder.

Tre miljarder går till att lösa problem med bemanning och arbetsmiljö, andra satsningar till att korta köerna i cancervården och psykiatrin, och till att förbättra förlossningsvården.

En patientmiljard går till att införa patientkontrakt och skärpa vårdgarantin. Landstingen har också fått del av välfärdsmiljarderna. Det är uppenbart att mer pengar är bättre än mindre för att satsa på personalen och kortare väntetider i vården. Valet i höst avgör om vi fortsatt ska ha en regering som satsar på sjukvård eller en som prioriterar skattesänkningar.

Moderaterna undviker noga att tala om att förutsättningarna i landets 21 olika landsting och regioner skiljer sig kraftigt. Vissa landsting brottas med långa avstånd, vikande befolkningsutveckling, en äldre befolkning och lägre skatteunderlag.

Detta ville regeringen i viss mån justera genom en regionreform som alliansen strandade i riksdagen. Alla seriösa debattörer vet att det inte går att jämföra situationen i Stockholm med Jämtland, Dalarna eller Blekinge. Ett bättre sätt att jämföra och utvärdera förd politik är att studera utvecklingen över tid i ett och samma landsting.

I Stockholms läns landsting har den moderatledda alliansen styrt i snart 12 år. Här är förutsättningarna bäst i landet med mest utbildad personal att tillgå, med ojämförligt bäst ekonomiska förutsättningar och högst skatteintäkter.

Ändå har väntetiderna på länets akutmottagningar och vårdcentraler vuxit. Operationer ställs in, vårdplatser saknas och en granskning av inspektionen för vård och omsorg (IVO) visar att Stockholm har fyra av fem större akutmottagningar i hela landet som inte uppfyller kraven på god vård.

Just nu väntar 15 000 stockholmare på en operation och stora summor av vårdens pengar går till konsulter, Nya Karolinska och dyra privatiseringar. Sveriges rikaste landsting tvingas beta av sina operationsköer genom att skicka patienter till S-styrda Örebro och Östergötland, och fler kvinnor i värkarbete än på nio år skickas till de S-styrda grannlandstingen för att få föda barn. Detta är upp och ner.

Låt oss summera läget i landets två största landsting som även styrs av Moderaterna: Stockholms län som har dyrast sjukvård i landet och Västra Götaland som trots rekordresultat har försatt sina sjukhus i ekonomisk brygga med sparkrav och personaluppsägningar som följd.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Ulf Kristersson hellre pratar om annat. Men argumentationen är på gränsen till bluff. Nu är det mindre än fem månader till valet, då är det dags för ett sanningsenligt samtal om sjukvården.

En bra välfärd börjar med personalen

För det första måste vården både kunna rekrytera ny personal och få dem som redan jobbar att vilja stanna kvar. För detta krävs fler tjänster. Ökad grundbemanning måste införas för att ge tid till handledning och fortbildning. Lön ska ges efter kompetens och erfarenhet. I år har två löne­stegar börjat implementeras i vården, men fortfarande återstår många yrkesgrupper. Vi vill ge första linjens chefer mandat att ge löner som gör det möjligt att rekrytera. Vi vill se en lönesättning som gynnar personalen som vårdar de svårast sjuka patienterna eftersom det ställer högst krav på kompetens och erfarenhet.

Sätt politiker i karantän!

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Hade den styrande alliansen i Stockholms läns landsting röstat ja till vårt förslag om karantänsregler så hade denna debattartikel inte skrivits. Men de röstade inte ja och det skaver. Det är givetvis upp till varje parti att utse sina förtroendevalda och ytterst ligger makten hos väljarna.

Jag jobbade själv i privat sektor innan jag blev landstingspolitiker och vill inte att den dörren nu ska vara stängd för alltid. Vi som varit politiker ska givetvis kunna försörja oss själva den dag vi inte längre är politiker. Men det är inte rimligt att snabbt röra sig mellan rollen som beslutsfattare om upphandlingar och berörda företag. Karantänsregler är ett sätt att hjälpa till att reglera frågan. Den styrande alliansen borde inse att det behövs.

Det är ju främst Landstingsmoderaterna som har haft ledande företrädare som ifrågasatts för att gå direkt mellan uppdrag som landstingspolitiker och jobb på ett av de största vårdbolagen, eller konsult för samma företag, som landstinget har många avtal med. För mig handlar det dock inte om enskilda personer eller det parti de företräder, utan om principen.

Politik är en förtroendebransch. Vi som åtnjuter andras förtroende måste vårda det. Ytterst handlar det om omdöme och sunt förnuft. Att göra det osannolikt att vi agerar i någon annans intresse än allmänintresset. Vi ska inte otillbörligt gynna enskilda vårdbolag, byggbolag och konsultbolag. Vi ska gynna transparens, schyssta villkor, sunt företagsklimat och givetvis konkurrens när vi upphandlar tjänster av privata företag.

Tyvärr har det inte alltid varit så under de nästan tolv år som den moderatledda alliansen styrt Stockholms läns landsting. Bygget av världens dyraste sjukhus Nya Karolinska, rikskända strumpor, konsultberoende och konsultnotor som till och med saknar underlag, böter för olagliga upphandlingar, utförsäljningar och avknoppningar till underpris, samt rekordmånga privatiseringar har gett Sveriges dyraste sjukvård – men inte en tillräckligt bra sådan.

Vi socialdemokrater vill därför att det införs en uppförandekod i landstinget som står på tre ben:

1. Transparens
2. Affärsmässighet och
3. Karantän.

Vi förkortar detta till TAK. Tyvärr ville inte den styrande alliansen bifalla förslaget om att landstinget ska införa karantänsregler för höga politiker och tjänstemän. Det enda finanslandstingsrådet Iréne Svenonius (M) är beredd att göra är att be SKL, Sveriges kommuner och landsting, ta tag i detta. Det lär ta tid och det blir ändå upp till varje kommun och landsting att själva besluta om och hur man ska införa karantänsregler. Min åsikt är att Stockholms läns landsting mot bakgrund av det som hänt här har ett särskilt ansvar att gå före i detta arbete.

Eftersom den styrande alliansen mest verkar vilja hitta undanflykter och utspel istället för att ta tag i problemen och tvätta byken på riktigt så blir det upp till väljarna att avgöra i höst. Ska styret som försatt landstinget i skandaler och skatteslöseri få fortsätta? Eller ska Socialdemokraterna få bilda nytt styre och sköta landstinget och sjukvården? Om vi får ditt förtroende kommer vi införa en ny uppförandekod och karantänsregler för höga politiker och tjänstemän.

Så vill vi styra upp vården efter NKS-affären

Skriver tillsammans med Anders Ygeman, ordförande Socialdemokraterna i Stockholm och Helene Hellmark Knutsson, ordförande Socialdemokraterna i Stockholms län.

Det är ingen naturlag att vården i Stockholm måste vara dyrast i landet och dras med stora effektivitetsproblem. Det är hög tid att ge vården i vårt län en ny inriktning.

NKS-affären har med rätta kallats en politisk skandal. Ansvaret vilar tungt på de moderater som styrt Stockholms läns landsting i snart tolv år. Mediernas rapportering har avslöjat en historia av mörkade beslutsunderlag, skenande kostnader och osunda personband mellan beslutsfattare.

Sjukhuset, inklusive drift och underhåll, beräknas nu kosta hissnande 61 miljarder kronor. Det är inte att ta ansvar för skattebetalarnas pengar.

Där långsiktiga beslut om att bygga Sveriges viktigaste sjukhus borde ha fattats i bred enighet har Moderaterna tvärtom struntat i att förhandla fram breda överenskommelser. I stället har deras ideologiska övertro på privata lösningar präglat hela affären.

Konsekvenserna av detta misslyckande kommer skattebetalarna i Stockholm få betala under lång tid framöver. När Skanska räddar upp sin ekonomi med vinsten från just NKS-affären är det inget gott tecken för stockholmarna. Men även patienter drabbas när övriga sjukhus i länet tvingas till stora besparingar samtidigt som de ska ta emot fler patienter i takt med att NKS öppnar. Södersjukhuset, som i dag har landets längsta väntetider på akuten, ska i år spara 175 miljoner kronor.

Alliansföreträdare brukar nöjt förkunna att vårdköerna är korta i Stockholms läns landsting. Sanningen är att antalet inställda operationer är fler än någonsin tidigare, väntetiderna till vårdcentralerna växer, tusentals förlossningsplatser saknas och 17 000 stockholmare står just nu i kö till operation.

Man kan se frågan om NKS som en fråga om bristande kompetens. När affären nu granskas handlar kommentarerna från moderater dock mest om att skylla på och gömma sig bakom andra. Ulf Kristersson har, trots det uppenbara slöseriet med skattemedel, försökt förminska frågan. Den som tror att NKS-affären på allvar skulle ha skapat någon vilja att ändra sin politik hos Moderaterna i Stockholms läns landsting kommer bli besviken.

I själva verket är NKS symbolen för ett mycket större problem. Moderaterna har konsekvent privatiserat en allt större del av sjukvården. Det leder till skenande kostnader och en ojämn etablering av vård över länet eftersom vårdbolagen själva bestämmer var vården ska finnas. Stockholm går i rask takt mot en sjukvård där allt fler ingrepp görs där det är lönsamt och allt färre behandlingar där de behövs. Ändå fortsätter Alliansen att stycka upp vården i flertalet mindre vårdmarknader där vårdens aktörer konkurrerar med varandra i stället för att samarbeta för patientens bästa.

Samtidigt driver Alliansen i Stockholms läns landsting på för att ytterligare sjukhus ska privatiseras. De har inte heller uteslutit att nästa sjukhus som planeras i söderort ska byggas i form av samma offentlig-privata samverkan (OPS) som NKS. Om Moderaterna vill visa att man dragit några slutsatser av NKS-affären borde det första tydliga beskedet till väljarna vara att inget sjukhus kommer privatiseras.

NKS-skandalen visar att Stockholmsregionen behöver en ny sjukvårdspolitik. Om vi får väljarnas förtroende i valet 2018 kommer vi:

1. Öka antalet anställda i Stockholms sjukvård med minst 3 000 personer. Personalen är vårdens största tillgång och de behöver få bättre arbetsvillkor, en lön som värderar erfarenhet och kompetens och hälsosammare arbetstider. Vårdpersonalen ska känna att vi lyssnar mer på dem än på inhyrda konsulter.

2. Se till att vårdens pengar går till vården. Då blir väntetiderna kortare och personalens villkor kan förbättras. OPS-modellen ska inte användas och inget mer sjukhus ska privatiseras. Redan i år föreslog vi en omfördelning på 700 miljoner kronor från de dyraste privata vårdmarknaderna till akutsjukhusen i Stockholms län. Det skulle korta köerna på akutmottagningar och göra att vårdens kvalitet kan förbättras.

3. Garantera att äldre får den vård och omsorg som de behöver och förtjänar. Våra sjuka äldre ska inte behöva ligga i korridoren på akuten och vänta på en vårdplats. Vi vill öppna de 600 vårdplatser som i dag hålls stängda och införa ett snabbspår för äldre på akuten. Dessutom behöver vi en äldreomsorg och en sjukvård som samarbetar kring patienten. Därför ska hemsjukvården kommunaliseras.

Det är ingen naturlag att vården i Stockholm måste vara dyrast i landet och dras med stora effektivitetsproblem. Boende i Stockholmsregionen har rätt till en bättre sjukvård. Det är hög tid att ge vården i vårt län en ny inriktning. Patientens behov ska gå före vårdbolagens intressen och vårdens pengar ska gå till vård.

Ska Sveriges vård bli som Nya Karolinska?

Skriver debattartikel med Annika Strandhäll, socialminister (S).

I snart tolv år har Stockholms läns landsting styrts av Moderaterna. Under denna tid har de haft ekonomiska förutsättningar som andra landsting bara kan drömma om, med stark tillväxt och hög skattekraft per invånare.

Huvudstadsregionen skulle alltså kunna vara det perfekta skyltfönstret för Moderaternas vårdpolitik. Men trots att både tid och pengar har funnits präglas vården i Stockholm av krislarm från både personal och patienter.

Moderaternas prestigeprojekt Nya Karolinska Solna (NKS) har utvecklats till ett pärlband av skandaler. Sjukhuset beskrivs ofta som världens dyraste sjukhus och många kostnader har senare visat sig svåra att försvara.

Under sommaren misslyckades sjukhuset med att operera 20 cancerpatienter i tid, vilket i några fall tragiskt nog bidrog till att de inte längre kunde botas. Helt nyligen avgick en av sjukhusets toppchefer, uppenbarligen eftersom hans roll i att upphandla konsulttjänster från sin egen tidigare arbetsgivare blev för besvärande.

Tidigare har man behövt slå ut väggar mellan patientrum eftersom det nybyggda sjukhuset inte utformats för den vård som ska bedrivas där. För att bara ta några av de många skräckexempel som finns.

I förlossningsvården råder konstant överbelastning sedan experimentet med att släppa in privata vårdgivare kollapsade och den enda privata aktören abrupt la ner sin verksamhet.

När vi besöker förlossningsvården runt om i Stockholms län är det beklämmande historier vi hör från personalen.

Personal som sliter varje dag för att ge de födande kvinnorna en god vård, med sitt eget välmående som insats. Vi får vittnesmål om hur ett stort antal anställda lämnat landstinget på grund av dåliga arbetsvillkor och mycket hög arbetsbelastning.

I veckan kom uppgiften att mer än tusen av Stockholms läns fastställda vårdplatser var stängda under mellandagarna – hundra fler än vid samma tid förra året. Det är en allvarlig utveckling.

Det behöver inte vara så här. De många problemen i Stockholmsvården beror inte på slumpen eller olyckliga omständigheter. Tvärtom beror de på bristande ledning och styrning från ansvariga borgerliga politiker. En blind övertro på privatiseringar har lett till skenande kostnader och en splittrad vårdorganisation.

Den offentligdrivna vården har trängts ut och blivit av med både pengar och personal. När väl marknaden bjudits in för att ”hjälpa till i vården” – en återkommande formulering som avslöjar en skrämmande naivitet – har de moderata politikerna lutat sig tillbaka och övergett sitt ansvar för styrning och planering. Vi säger inte nej till att vårdbolag och olika driftsformer är med och bidrar, men det offentliga har ett större helhetsansvar och måste få förutsättningar av de ansvariga politikerna att ta det.

Den här huvudvärken skulle kunna vara begränsad till Stockholm och stockholmarna. Men sedan Ulf Kristersson tillträdde har han lyft upp Irene Svenonius, toppmoderaten i Stockholms läns landsting, i sin innersta krets. Detta borde få varningslamporna att börja blinka starkt i övriga landsting och regioner.

Vi undrar: Betyder detta att du tänker göra Stockholms vårdmodell till din, Ulf Kristersson? Betyder det att Moderaterna även på riksplanet kommer att göra privatisering och uppstyckning av vården till den heliga graalen i sin vårdpolitik?

En graal som leder till att enkla besvär prioriteras framför svårare och därmed hotar principen om vård efter behov? Som överlåter till marknaden att styra över kapacitet och vårdplatser, med motiveringen att ”politiker inte ska bestämma över din vård”?

Hur många fler patienter skulle då falla mellan stolarna i sönderbrutna vårdsystem där ingen vårdgivare tar något helhetsansvar för dem?

Sveriges väljare förtjänar klara besked, Ulf Kristersson.

Å andra sidan skulle ett sådant besked innebära att skillnaderna mellan de politiska alternativen i höstens val blev ännu tydligare: ett socialdemokratiskt alternativ där stora satsningar på sjukvården för mer personal, bättre arbetsmiljö och närmare vård för patienten står mot moderaternas, där offentlig vård töms på resurser, där det är de privata vårdbolagen som bestämmer och där personalen lämnas i sticket. Vi vet vilken riktning vi vill ta.

Till trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M)

Det har varit en mörk höst för oss pendlare. Vi har vant oss vid att stå på perrongen och vänta på pendeltåg. Förseningar och inställda tåg med varierande förklaringar har gett opålitlig trafik och en tuff pendlartillvaro. Trasiga tåg står på kö för att komma in på verkstäderna. Men det behöver inte vara så här – det är ingen naturlag att pendeltågen ska fungera dåligt, utan följden av Moderaternas styre i landstinget och SL. Ni har ställt för låga krav på operatörerna och inte planerat för tillräcklig kapacitet i pendeltågens verkstäder. Era förväntningar på den nya operatören MTR är så låga att de får bonus om tågen går i tid.

För oss socialdemokrater är det här oacceptabelt och vi kräver att pendeltåget prioriteras upp. Din partikollega, finanslandstingsrådet Irene Svenonius sa i en debatt förra veckan att pendeltågen fungerar bra. Vi hoppas att du har en lite mer realistisk bild.

December har hittills inte bjudit på någon julefrid. Däremot ha vi fått skip stop. De nya snabbtågen, märkta med X, skulle ge snabbare resor och mindre trängsel. Men restiderna är inte märkbart kortare: från Södertälje är tidsvinsten tre minuter. Priset betalar de som bor i Häggvik, Norrviken, Rotebro, Stuvsta, Tullinge, Jordbro, Ulriksdal, Skogås och Trångsund. Höstens pendeltågskaos skapar problem för enskilda och är skadligt för tillväxten.

Tanken med skip stop var god: vi skulle få fler tåg och de kunde användas för att korta ner resorna för de som bor längst bort, utan att andra skulle få det sämre. Det kan inte ha undgått någon att resultatet blev något helt annat. Vi socialdemokrater tycker att det är dags att tänka om. När resultatet är så långt ifrån den ursprungliga tanken måste man kunna erkänna att det blivit fel och göra allt man kan för att komma upp på banan igen. Den socialdemokratiska oppositionen i landstinget kan inte göra mer än att ställa krav på din styrande allians: gör om och gör rätt!

När SL:s styrelse för drygt ett år sedan beslutade att införa skip stop var underlaget en skiss. Citybanan hade inte testats. I underlaget stod att antalet tåg skulle utökas och att de nya avgångarna skulle användas för snabbtåg. När vi socialdemokrater ville att SL:s styrelse skulle ta beslut om den slutliga tidtabellen röstade din borgerliga allians tillsammans med Sverigedemokraterna ner förslaget. Konsekvensen blev att systemet med skip stop infördes utan alla kort på bordet. Resultatet av testerna och planen för det fortsatta införandet av skip stop höll du och dina kollegor i alliansen dolt för oss i oppositionen.

När citybanan testades i januari 2017 visade det sig att det inte gick att köra 24 tåg per timme, utan 16. I och med det gick det att öka antalet avgångar med ett tåg per timme. Trots det tyckte du inte att det var läge för en ny diskussion som skip stop i SL:s styrelse. Du tyckte inte heller att det var någon idé att hålla en ny dialog med länets kommuner för att se vad de tyckte om det nya läget.

För oss socialdemokrater är försöket med skip stop ett fiasko. Beslutet om skip stop togs i blindo, men ändå vägrar du tänka om. Istället för att införa fler tåg har flera delar av länet fått färre tåg. Tillsammans med era misslyckade inköp av nya tåg och dåliga byte av operatör blir det en cocktail av svek, misslyckande och blåögdhet. Därför är vårt krav på dig och din allians: ta krafttag mot MTR och tänk om när det gäller skip stop tills dess att turtätheten utökats påtagligt. Hela länet behöver pålitliga pendeltåg, fler tåg och en snabb resa till och från jobbet!

Erika Ullberg (S), oppositionslandstingsråd

Susanne Lund (S), landstingets trafiknämnd

Ebba Östlin (S) kommunstyrelsens ordförande Botkyrka

Meeri Wasberg (S) kommunstyrelsens ordförande Haninge

Sara Heelge Vikmång (S), kommunalråd i opposition Huddinge

Arne Öberg (S), kommunalråd i opposition Solna

Sara Kukka-Salam (S), kommunalråd i opposition Solna

Freddie Lundqvist (S), kommunalråd i opposition Sollentuna

Hur ska du göra med SD, Irene Svenonius?

När den förra moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnade för samtal med Sverigedemokraterna förklarade toppmoderaten i Stockholms läns landsting, Irene Svenonius, att hon inte tänkte förhandla med partiet. Eftersom SD då var ett fromt stödparti till alliansen i landstinget framstod det som en riskfri hållning, men vad är löftet värt efter nästa val?

Det har hänt ett antal saker sedan Irene Svenonius (M) löfte om att inte samarbeta med SD.

Det samarbete som alliansen hade med Sverigedemokraterna i Gävle sprack när SD i våras drog tillbaka sitt stöd för alliansens budget. Mer nyligen sprack det hemliga samarbete som Moderaterna hade på egen hand med Sverigedemokraterna i Region Jönköping; även det för att SD drog tillbaka sitt stöd. Och häromdagen kunde vi läsa att nästan hälften av Sverigedemokraternas gruppledare i kommunerna, däribland Dan Kareliusson som leder SD:s grupp även i Stockholms läns landsting, tror att de kommer att ingå i styren efter valet.

Denna utveckling gör att frågan måste ställas till Irene Svenonius igen: kommer du att försöka hålla dig kvar vid makten i landstinget efter valet med Sverigedemokraternas stöd? Vad är ditt löfte från början av året värt? Kommer du att kunna stå emot trycket från de av dina partikamrater i länet som förklarat sig redo att styra sina kommuner med SD:s stöd?

Att jag ställer frågan beror på att jag har dåliga erfarenheter av moderata löften om makt. Efter valet 2014 föreslog Moderaterna att landstingets tre viktigaste politiska nämnder skulle utökas till 20 ledamöter – ett jämnt antal, vilket är ovanligt. Förslaget innebar att alliansen skulle få ordförandens utslagsröst i nämnderna, och därmed en majoritet som inte motsvarar förhållandet i fullmäktige (där Sverigedemokraterna är vågmästare).

Vi i den rödgröna oppositionen accepterade inte detta. Vårt förslag var 19 ledamöter just för att styrkeförhållandena i nämnderna skulle återspegla de som gäller i fullmäktige. Moderaternas förslag om 20 ledamöter fick dock passivt stöd av Sverigedemokraterna, varför det vann. Eftersom trixandet med majoritetsförhållandena vid det laget skapat en mycket infekterad stämning i landstinget lovade Moderaterna att storleken på de tre nämnderna skulle prövas årligen. De sade sig också vara ödmjuka inför valresultatet och ha en ambition att söka mer samförstånd mellan blocken i politiska frågor.

Av detta har det inte blivit mycket. Omprövningslöftet har Moderaterna gjort allt i sin makt för att motverka. De har hellre klamrat sig fast vid makten med hänvisning till juridiska detaljer som inte skulle utgöra något hinder om det faktiskt fanns en vilja att respektera stockholmarnas utslag från valdagen. Istället för samförstånd har den moderata politiken med uppsplittrande vårdmarknader drivits vidare med oförminskad styrka. Sverigedemokraterna har lagt sig platt för alliansen: dels har de fortsatt agera så att de berövas sitt eget inflytande i nämnderna, dels har de skrivit under på den överväldigande majoriteten av Alliansens politik.

Men nu har Sverigedemokraterna nationellt och lokalt alltså börjat inta en annan hållning. Partiledaren Jimmie Åkesson är tydlig med att SD kommer att kräva politiskt inflytande. Det får mig att återigen undra över vad ett löfte från Moderaterna är värt.

Som socialdemokrat kan jag garantera att mitt parti inte kommer att leda, ingå i eller stödja något landstingsstyre vars politik blir beroende av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har hela tiden och på alla nivåer varit tydliga med denna inställning. Jag vill gärna se ett mittenorienterat blocköverskridande styre. Den blockpolitik som präglat delar av svensk politik de senaste mandatperioderna är fördummande. Den skapar risk för stora pendelsvängningar på områden som behöver pragmatism, innovation och samförstånd. Möjligheten att Moderaterna fortsätter cementera blockpolitiken och ger inflytande till ett främlingsfientligt ytterlighetsparti oroar mig mycket. Och även om Moderaterna i Stockholms län säger att de inte vill göra sig beroende av SD, vad är ett löfte från landstingsmoderaterna värt?

Kvinnor, låt er inte luras av SD:s plan

Skriver debattartikel i Expressen med Åsa Westlund (S)

Att Sverigedemokraterna skulle vara det nya sjukvårdspartiet är lika sant som att Moderaterna är det nya arbetarpartiet. Låt er inte luras av SD:s tomma retorik. I realiteten väntar bara inskränkningar av kvinnors rättigheter och nedskärningar i sjukvården.

I SvD kunde vi nyligen läsa om Jimmie Åkessons strategi för att vinna fler väljare i valet 2018 – att nå ut till kvinnor genom att profilera sig i sjukvårdsfrågor. Framför allt är det kvinnor som jobbar i LO-yrken som ska lockas. Då Sverigedemokraterna har mycket större stöd bland män än kvinnor är det inte konstigt att de ser en stor potential i att öka andelen kvinnor som röstar på partiet.

Sjukvården kommer att vara en central fråga i valet 2018. Runt om i landet har många landsting problem med att finansiera vården, trots att den socialdemokratiskt ledda regeringen tillskjutit mer pengar. I det landsting som har bäst ekonomiska förutsättningar – Stockholms läns landsting – har moderatstyret gjort att vården brottas med många problem. Svårt sjuka får sin operation uppskjuten tills det är för sent, akutmottagningarna är överfulla och pengar slösas på världens dyraste sjukhus.

Vårdfrågan rankas högre än migrationen

Efter larmrapporter om växande vårdköer rankas sjukvårdsfrågan nu högst bland väljarna, högre än migrationsfrågan. Det är därför inte konstigt att SD vill synas också i sjukvårdsdebatten. Men att SD skulle vara det nya sjukvårdspartiet är lika sant som att Moderaterna är det nya arbetarpartiet. Det är endast en dimridå. Därför vill vi uppmana alla kvinnor, låt er inte luras av SD:s tomma retorik. I realiteten väntar bara inskränkningar av era rättigheter och nedskärningar i sjukvården om SD får bestämma.

Alla kvinnor som funderar på att rösta på SD ska veta att med en sverigedemokratisk sjukvårdspolitik ifrågasätts kvinnors rätt till sin egen kropp. SD vill inskränka aborträtten genom att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till 12. De vill även att barnmorskor ska kunna vägra att utföra aborter genom en så kallad ”samvetsfrihet”. Dessa förslag skulle kraftigt begränsa kvinnors möjlighet till abort.

SD vill gärna ge sken av att de storsatsar på vården. Men det handlar egentligen om att ge lite med ena handen och att ta mycket med den andra. SD är det parti som nationellt vill sänka skatten mest. För att finansiera dessa skattesänkningar gör de också de största besparingarna i förhållande till regeringens budget.

I deras nationella budget väljer de därför att spara in 24 miljarder i riktade statsbidrag till kommuner och landsting. För landstingens del handlar SD:s miljardbesparingar om pengar som till stor del skulle gå till just vård. Med SD:s budget skulle det alltså finnas betydligt mindre resurser till vården än i dag.

SD:s regionala sjukvårdspolitik är oseriös

Ännu mer oseriös är SD:s sjukvårdspolitik på regional nivå. I Stockholms läns landsting har alliansen styrt i snart 12 år, sedan 2014 med stöd av SD. I SD:s eget budgetförslag finns noll satsningar för att lösa vårdkrisen på akutsjukhusen eller underfinansieringen av vårdcentralerna. Det mesta av deras sjukvårdspolitik går i stället ut på att på olika sätt lyfta frågan om invandring. Vid voteringarna röstar de nästan alltid med de borgerliga partierna.

En röst på Socialdemokraterna är en röst som värnar både kvinnors rättigheter och kvaliteten i sjukvården. För oss är det tydligt – investeringar i sjukvård och välfärd måste gå före stora skattesänkningar lång tid framöver. Det krävs ett maktskifte i Stockholms läns landsting för att få igenom satsningar på sjukvården och för att vårdens pengar ska gå till vård.

Så blir Stockholmsvården mera jämlik

Skriver debattartikel i Dagens Arena

Vårdpersonalen går på knäna, förlossningsvård och akutmottagningar är närmast konstant överbelastade. Där landstingsmoderaterna haft privatiseringar som enda idé för alla vårdens utmaningar svarar vi med ett mer solidariskt alternativ.

Alliansens i stort sett enda idé för vården har varit att stycka upp och privatisera den i så kallade vårdval – eller »kundval« som de först benämndes. Hela 37 sådana vårdmarknader har införts, att jämföra med knappt 15 vardera i de landsting som har näst respektive tredje flest. Det har skapat en sjukvård som är dyr, uppsplittrad och ojämlik.

Genom vårdvalen har Stockholmsvården delats upp i en stor mängd separata stuprör där vårdgivarna inte samarbetar med varandra och där ingen tar något helhetsansvar för patienten.

Detta drabbar förstås särskilt multisjuka, äldre och andra med komplexa behov. Många patienter vittnar om att vårdsystemet är så svåröverblickbart att man måste vara frisk för att orka orientera sig i det.

Landstingets egen förvaltning publicerade nyligen en utvärdering av vårdvalen som pekade i samma riktning. Vårdvalen har medfört att socioekonomiskt starka grupper har ökat sin vårdkonsumtion mer än grupper med större vårdbehov. Så har en relativ omfördelning av resurser skett – från utsatta patienter till relativt friska.

I boken Det moderata skyltfönstret, som publiceras inom kort, framkommer också att vårdbolag valt att etablera sig i socioekonomiskt starka delar av länet i högre utsträckning än i socioekonomiskt svaga.

Den borgerliga alliansen har velat ge så många privata vårdbolag som möjligt chansen att »hjälpa till« i vården och har därför gjort ersättningarna i vårdvalen mycket generösa.

Det har lett till något av en guldrusch inom många vårdval. I vissa fall har det bidragit till att köerna i vården blivit kortare (även om det finns landsting med både mindre resurser och färre vårdval som lyckas bättre än Stockholm) men framför allt har det gjort vårdvalen mycket dyra.

Bara under 2016 kostade de 1,4 miljarder mer än de skulle ha gjort med en kostnadsutveckling i nivå med den övriga vården.

Det är pengar som istället kunde ha lagts på exempelvis akutsjukvården, eller på att öppna några av de 650 vårdplatser som idag hålls stängda på grund av personalbrist.

De höga ersättningarna i vårdvalen har också gett de privata vårdbolagen helt andra möjligheter att locka till sig personal än den tunga sjukhusvården har.

Om du som sjuksköterska kan få betydligt högre lön och nio-till-fem-arbetstid i ett vårdval är det förstås mindre tilltalande att vara kvar på en överbelastad akutmottagning eller vårdavdelning där du regelbundet måste ta natt- och helgpass.

Så har vårdvalen på ett påtagligt sätt kommit att fördela om personalresurser från patienter med stora behov till patienter med mindre.

Vi socialdemokrater vill något annat. Efter att ha låtit experten Göran Stiernstedtgranska Stockholmsvården och ge rekommendationer till förbättringar har vi utformat en alternativ vårdmodell: Vårdsamverkan Stockholm.

Dess bärande principer är att vården ska bli enklare för patienten, att vården ska ta ett helhetsansvar för patienten, och att patientens valfrihet inte bara ska värnas utan också göras mer meningsfull.

• Bland annat vill vi ge vårdcentralen rollen som nav och förstahandskontakt i patientens vård.
• Vi vill också reformera vårdvalen så att de fungerar för alla patienter och inte urholkar någon annan vård.

Så – inte genom övertro på marknaden eller fler uppsplittrande privatiseringar – vill vi utveckla Stockholmsvården.