”Mitt löfte till
Stockholmsregionen”

En politik för välfärd och tillväxt.
Det går att kombinera bra vård för alla,
med hänsynstagande till skattebetalarnas pengar.

”Mitt löfte till
Stockholmsregionen”

En politik för välfärd och tillväxt.
Det går att kombinera bra vård för alla,
med hänsynstagande till skattebetalarnas pengar.

Kvinnor måste än en gång kämpa för sina rättigheter

Publicerat den 11 juni, 2019

Debattartikel i Dagens Samhälle tillsammans med Jessica Ericsson (L)

I ett Europa där populistiska högervindar blåser vädrar de som utmanar kvinnors rättigheter morgonluft. För oss kvinnor är det en snål vind som riskerar att vrida klockan tillbaka om vi inte står stadigt och möter den med kraftfullt motstånd.

För bara två år sedan var den nu snåla blåsten kring kvinnors rättigheter ännu bara en svag bris. Åtminstone här i Region Stockholm. När Sverigedemokraterna 2017 skrev en motion till landstingsfullmäktige om så kallad. ”samvetsfrihet” för barnmorskor var stödet obefintligt. Att kvinnor i en utsatt situation skulle söka vård och riskera mötas av personal som vägrar hjälpa dem och utsätter dem för skam- och skuldbeläggande var då en extrem position.

Följaktligen var beskedet från dåvarande landstingsrådet (nu regionrådet) Ella Bohlin (KD) att: ”invånarnas rätt till lagstadgad abort måste väga tyngre än enskilda individers önskan att självständigt dela upp exakt vilka arbetsuppgifter som de önskar utföra”. Det var och är inte svårt att instämma i, liksom Bohlins kloka konstaterande att ”En arbetssökandes eller en medarbetares rätt att själv bestämma sina arbetsuppgifter kan inte gå före det som vilar på en demokratisk grund och som lagen faktiskt säger.” Kort sagt: en patient ska inte riskera mötas av en medarbetare i vården som vägrar utföra medicinska behandlingar som du som patient har rätt till. Än mindre riskera mötas av uttalade eller ens subtila fördömanden från någon som hämtat sin moraluppfattning från miljöer med extremt abortmotstånd. Men sedan dess har det tyvärr runnit en del grumligt vatten under Kristdemokraterna och mellan partiets allt mer instabila politiska och moraliska bropelare. I Expressen uttrycker Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor att det vore rimligt att vårdpersonal kunde neka patienter att bistå vid abort; ”om det finns en barnmorska som av olika anledningar inte vill arbeta med alla arbetsuppgifter”.

Ebba Busch Thor tycker därmed att vårdanställda ska kunna hänvisa till sitt ”samvete” och vägra utföra uppgifter som ingår i deras arbete och som svensk lagstiftning garanterar patienten rätt till. En inskränkning i kvinnors rättigheter. Men det skulle också utgöra ett mer praktiskt problem: färre som utför vård kvinnor har rätt till innebär risk för längre vårdköer, senare ingrepp och högre medicinska risker för kvinnor i behov av hjälp.

Utöver de uttalanden Ebba Busch Thor gjort rapporterar Dagens Nyheter att riksdagsledamoten och vice KD-ordförande Lars Adaktusson röstade emot abort över 20 gånger när han var ledamot av Europaparlamentet. Inte ens en våldtagen tioårig paraguayansk flickas öde kunde få den vice partiledaren att fördöma landets vägran att ge henne en abort. KD-ledningens nya uttalade linje om ”samvetsfrihet” inom kvinnosjukvården har sedan tidigare sällskap av Sverigedemokraterna. I Region Stockholm fick SD dock inget stöd av KD (eller något annat parti) för sitt förslag – för två år sedan. Skulle Ebba Busch Thor och Adaktusson tvinga fram en ny linje som överprövar det besked KD och Ella Bohlin gav för två år sedan i Region Stockholm? Det skulle i så fall gå stick i stäv med hur vi sedan tidigare känner Kristdemokraterna från Region Stockholm och utgöra ett reellt hot om försämrade rättigheter för kvinnor. Våra partier står stadigt och tryggt för samma uppfattning, oavsett var eller när frågor om kvinnors rättigheter ställs. Vi har alltid stått, och står alltid upp till försvar för dem. Vi hoppas och tror att Ella Bohlin och KD i regionen också står fast vid sitt försvar av kvinnors rätt till abort – trots att deras partiledning tappat kompassen.

Publicerat i:

Demokratin är satt under press

Publicerat den 16 maj, 2019

Jag hade förra veckan förmånen att lyssna på journalisten och medieprofilen Jan Scherman. Han talade under rubriken ”Länge leve demokratin” inför över 350 politiker och tjänstemän vid Mälardalsrådet i Örebro.

Scherman markerade hårt mot anti-demokratiska strömningar både till vänster och höger på den politiska skalan. Han varnade för att underskatta hotbilder, att tiga, eller ta bort känslorna och göra politiken filtrerad.

Jan Schermans råd för att stärka demokratin är att föra dialog. Att själv svara snabbt även på kritiska frågor. Att stå upp för det man tycker och inte pudla i onödan. Att möta dumhet med kunskap och att orka ta debatten i sak. Då kan det också bli tydligt när det saknas sakargument och istället handlar om ideologi och i värsta fall rasism.

Läs mer i min krönika i Norrländska Socialdemokraten här:
https://www.nsd.se/nyheter/demokratin-ar-satt-under-press-nm5108204.aspx

 

Publicerat i:

Behovet av samverkan är tydligare än någonsin

Publicerat den 26 april, 2019

 

Skriver en krönika på malardalsradet.se

Allt roligt har ett slut brukar man säga, och så är det, men det låter så vemodigt. För saker är ju inte alltid linjära med en tydlig början och ett slut. Jag tänker mer cirkulärt.  Man ”uppfinner inte hjulet på nytt”, utan ser det mer som ett cykelhjul som drivs framåt. Olika faser och olika människor får vara med och trampa. I maj har jag trampat klart mina år som ordförande för Mälardalsrådet. Det har varit extra roligt att det blev på en tandemcykel tillsammans med Erik Langby, samt med ett fint presidium, ett fantastiskt kansli och en klok styrelse. Det är nu dags att summera och se var vi har hamnat.

Varje framgångsrik organisation bekräftar sitt syfte i den verksamhet som bedrivs. Mälardalsrådets uppgift är att vara forum för samverkan i strategiska frågor och främja utvecklingen av Stockholm-Mälarregionen. Vi ska ta tillvara och driva frågor som stärker våra medlemmar och vara en mötesplats för olika sektorer. Därför har vi anordnat och publicerat otaliga seminarier, uppvaktningar, remissvar, artiklar och publikationer. Vi har vidareutvecklat våra studieresor och startat Greater Stockholm Network med företrädare för näringsliv, politik och akademi. Vi fortsätter arbetet inom ”En Bättre Sits” och har startat ett lika strukturerat och uppskattat arbete inom ”En bättre Matchning”.

Mälardalsrådet bildades 1992 då framsynta politiker såg behovet av större samverkan för att möta den tilltagande urbaniseringen och befolkningstillväxten i regionen. Den starkaste trenden som påverkar oss är fortfarande den ökande befolkningen – och behovet av samverkan är tydligare än någonsin. För att Stockholm-Mälarregionen ska fortsätta utvecklas som konkurrenskraftig, attraktiv och hållbar är det viktigt med gemensamma målbilder och samsyn kring färdriktningen för arbetet. Jag känner mig helt trygg att det finns på plats när vi möts för Mälarting och rådsmöte i Örebro och det är dags för nya krafter att greppa cykelstyret!

På årets Mälarting i Örebro 9-10 maj lämnar jag över till nästa ordförande

Publicerat i:

Samhällsengagemang gör mig rörd

Publicerat den 8 april, 2019

Krönika i NSD

Mars är en årsmötesmånad. Jag blir både rörd och tacksam när jag tänker på hur många som engagerar sig i idrottsföreningar, körer, skol- och pensionärsföreningar och mycket annat. Det handlar om ett samhällsengagemang som kan se väldigt olika ut, men som i alla sina delar är viktigt.

Jag är knappast ensam om känslan att de till och med är viktigare än på länge, de krafter som både i värderingar och i praktisk handling står upp för demokrati och för människors lika värde.

Vi känner och ser allt för många olika exempel på hur demokratin och humanismen utmanas, och att den utmaningen tar sig många olika former.

Säkerhetspolisen presenterade nyligen sin årsbok för 2018. I den konstateras att det i Sverige finns tre extremistmiljöer som har som mål att ändra samhällsordningen.

Hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön utgör fortsatt det största hotet utifrån ett attentatsperspektiv. Debatten om återvändande IS-terrorister ger de flesta av oss ont i magen och kräver omedelbart agerande i samverkan mellan olika offentliga aktörer.

Det finns också ett mer långsiktigt hot från vit makt-miljön och den autonoma miljön, som mer handlar om att systematiskt använda våld, hot och trakasserier för att avskaffa eller ändra vårt demokratiska styrelseskick. Vit makt-miljön och lösare främlingsfientliga grupper närmar sig enligt uppgift varandra.

De främlingsfientliga och radikalnationalistiska idéströmningarna märks kanske tydligast på nätet. Det politiska och demokratiska samtalet förgiftas, blir råare och mer hotfullt. Människor kan sitta hemma och kommunicera hatfullt till omvärlden. Tröskeln sänks.

En fråga var och en bör ställa sig är i vilken jordmån som dessa åsikter och strömningar växer sig starka? Vad ser vi för tecken i vår egen vardag på ett hårdare samhällsklimat, minskad tolerans och ökade motsättningar? Och vad kan jag göra åt det?

Ett handfast sätt är att lyssna efter guldet i vad din medmänniska säger. Att respektera andras åsikter så mycket att du också säger emot och då pratar i sak och inte med personangrepp. En demokrati behöver mångfald av åsikter – inte oförsonlig konfrontation.

För arbetet mot extremism börjar i din, min och vår allas vardag. Arbetet för tolerans, humanism, jämlikhet och allas lika värde pågår hela tiden och är i grunden vad det demokratiska arbetet handlar om.

Årsmötestider gör mig därför rörd och tacksam, men också hoppfull.

Publicerat i:

Tack för allt vi åstadkommit tillsammans!

Publicerat den 4 april, 2019

 

Med tacksamhet för det som varit och tillförsikt om framtiden är det dags att i höst lämna över gruppledarskapet för S i regionen till någon annan. Efter drygt åtta år som heltidspolitiker, varav hälften som gruppledare, har jag beslutat mig för att söka nya arbetslivserfarenheter. Jag vill ge partiet och vår valberedning ordentligt med tid för sin process och min efterträdare tre år som oppositionsledare innan nästa val.

Jag är otroligt stolt över att i olika roller varit med och arbetat för bättre kollektivtrafik och ny sjukvårdspolitik för invånarnas – patienter, resenärer, personal och skattebetalares – bästa. Vi har exempelvis återkommande lyft oegentligheterna kring Nya Karolinska Sjukhuset och lyckades få igenom en granskning av hela affären. Andra stolta ögonblick är när vi presenterade Vårdsamverkan Stockholm och våra lokala löften om bättre primärvård i kommunerna. I stort och smått har vi gjort skillnad genom att vara en aktiv opposition, genom att vara ute mycket i verksamheten och sedan bygga våra politiska förslag på en vilja att lösa verkliga problem i människors vardag.

Hälso- och sjukvårdspolitiken är central för människors förtroende för oss och för välfärden. Jag är övertygad om att S måste fortsätta utveckla sjukvårdspolitiken, även om vi har tagit viktiga steg senaste mandatperioden med det ambitiösa arbetet vi gjorde med Göran Stiernstedt. Vi har presenterat förslag om mer effektivitet och samverkan istället för dyra privatiseringar och misslyckade upphandlingar. Sjukvårdsfrågorna måste också på ett helt annat sätt bäras upp och lyftas fram av hela partiet, under mandatperioden såväl som i valrörelsen. Valutgången i höstas ​ledde tyvärr inte till något maktskifte, men med 20 000 nya röster gick vi i Stockholmsregionen emot den nationella trenden och blev största parti för första gången på 16 år. Med en stabil politisk grund att fortsätta utvecklas på, och med alla kompetenta personer som finns i partiet är det en bra tid att söka en efterträdare som med ny energi kan sikta på en valframgång 2022.

Jag känner starkt för allt viktigt som händer i Stockholmsregionen så jag kommer att sitta kvar i partiets distriktsstyrelse och i regionfullmäktige om det går att förena med nya utmaningar utanför partipolitiken. Vad det blir återstår att se. Även om jag inte lämnar mitt uppdrag förrän efter sommaren så ​vill jag passa på att tacka alla underbara människor, medarbetare, politiker av olika färg och på olika nivåer, tjänstemän och andra aktörer för allt stöd, allt jag fått uppleva och för allt vi åstadkommit tillsammans!

Publicerat i:

Haverikommission bör reda ut 1177-skandal

Publicerat den 18 mars, 2019

 

Skriver i Svd tillsammans med Talla Alkurdi

Nyligen avslöjades att 2,7 miljoner inspelade telefonsamtal till 1177 Vårdguiden, med privat och känslig information om stockholmarnas sjukdomstillstånd, har legat helt öppet på en oskyddad webbserver.

Avslöjandet är mycket allvarligt och riskerar att skada förtroendet för sjukvården framöver och i synnerhet den viktiga digitalisering av hälso- och sjukvården som nu pågår. Skandalen kan leda till att sjuka patienter inte längre vågar ringa till 1177 för att få den hjälp de behöver. Det borde åtminstone vara en larmklocka för de partier som aningslöst driver på för outsourcing av verksamhet utan kontroll av underleverantörer i flera led. Det blågröna styret måste vara berett att polisanmäla Medhelp för brott mot patientsekretessen och tystnadsplikten.

En bebis som har hög feber i flera dagar, en tonåring med magont, eller en vuxen familjemedlem med sprängande huvudvärk som aldrig släpper. Det finns många tillfällen där man behöver rådgivning av någon sjukvårdskunnig. Vi måste alla kunna lita på Vårdguiden, att de samtal vi har med dem och de uppgifter vi lämnar inte sprids vidare.

De borgerliga partier som styrt Stockholms läns landsting, numera Region Stockholm, i över 12 år har länge haft en fäbless för privata aktörer i vården. Det har varit ett återkommande problem att regionen tvingats polisanmäla eller internt utreda vårdgivare som misskött sina uppdrag eller fuskat med ersättningar. I flera fall har vårdgivare, trots allvarliga avslöjanden och utkrävda viten, belönats med nya uppdrag och kontrakt. För oss socialdemokrater är det helt oförståeligt. Patienternas behov måste alltid gå före privata vårdgivares intressen. Stockholmarna måste kunna känna sig helt trygga med vården och det borde vara helt grundläggande att Region Stockholm inte ska ha avtal med oseriösa vårdgivare.

När regionen i maj 2017 beslutade om att upphandla tjänsten 1177 Vårdguiden på telefon krävde vi att upphandlingen skulle avbrytas. Istället yrkade vi på att hälso- och sjukvårdsdirektören skulle förbereda ett återtagande av Vårdguiden 1177 på telefon i egen regi.

Huvudskälen till att vi vill ha sjukvårdsrådgivningen i egen regi är att regionen själv bör kontrollera en så central ingång i vården. Alla andra regioner i Sverige, förutom de tre som drabbats av den här skandalen (Stockholm, Värmland och Sörmland), har just telefoni- och journalsystem i egen regi. Regionens val att upphandla telefonrådgivningen från en privat aktör försvårar dels utveckling av den i riktning mot bättre samordning med det övriga vårdsystemet, dels att tjänsten används och styrs på ett sätt som tar vårdsystemets resurser i anspråk på effektivaste och för patienterna bästa sätt. Vi anser att sådan utveckling, användning och styrning skulle underlättas väsentligt om regionen drev tjänsten i egen regi.

Nu när krisen är ett faktum är vårt krav om att återta 1177 Vårdguiden i egen regi än mer relevant. Den högst ansvarige politikern och regionstyrelsens ordförande Irene Svenonius (M) bör nu uppvisa tydligt ledarskap så att det viktiga patientsäkra digitaliseringsarbetet inom regionen inte tar skada av denna omfattade skandal.

Vi kräver att den blågröna majoriteten i Region Stockholm:

• Förbereder ett återtagande av 1177 Vårdguiden i egen regi

• Tillsätter en central haverikommission för att utreda omfattningen av skandalen och säkerställa att kraftfulla åtgärder vidtas för att förhindra att något liknande sker igen

 

 

Publicerat i:

C och L valde sina värderingar

Publicerat den 29 januari, 2019

Skriver krönika i NSD

Tålamod är en dygd. Det har sagts många gånger. Tålamod anses moraliskt eftertraktansvärt och innebär att kunna utstå väntan och motgångar med bibehållet lugn.

Enligt svenska akademins ordlista betyder det förmåga att tåla mycket. Många i svensk politik har den senaste tiden fått utstå mycket och de flesta har tålt det bra.

Annie Lööf är nog den som fått utstå mest och ändå – eller kanske just därför – är stödet för henne i partiet och bland väljare beundransvärt starkt.

Både Lööf och Jan Björklund hamnade i ett svårt läge efter valet när de hade lovat två saker, som nu visade sig oförenliga; att göra Ulf Kristersson till statsminister och att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.

De ville båda sakerna, men politik är inte bara att vilja – det är även att välja.

När väljarna gjorde de tre rödgröna partierna större än de fyra allianspartierna blev matematiken tydlig. En alliansregering hade oavsett de hårda ord som svingades mot L och C från höger blivit beroende av Sverigedemokraternas återkommande och aktiva stöd i Riksdagen.

L och C fick välja mellan lojaliteten till Ulf eller till sina grundläggande humanistiska värderingar. C och L valde sina värderingar.

De fick i utbyte en rad politiska reformer i det så kallade januariavtalet (JA), mellan S, C, L, Mp. Där finns mycket klok politik som kan främja jobb och tillväxt, bättre miljö, stärkt sjukvård, tryggare pensioner och en god familjepolitik.

Det finns även delar i den som är uppenbara resultat av politiska kompromisser. Sakfrågor som enskilda partier inte jublar över, men tvingats acceptera.

För mig personligen vore större förändringar av arbetsrätten tuffast att acceptera. Min bild är att svenska modellen i huvudsak fungerar bra, och har bidragit till ett framgångsrikt näringsliv och hög sysselsättning.

Jag tycker därför det är bra att överenskommelsen betonar att den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.

Så, efter drygt fyra månader och omkring 100 presskonferenser så fick Sverige i måndags äntligen en ny regering. Stefan Löfven är fortsatt landets statsminister och uppenbarligen en man som tål mycket.

Hans ledarskap, lugn och beslutsamhet imponerar på mig och det är ingen slump att stödet för både partiet och honom har ökat under hösten och vintern. Det saknas givetvis inte utmaningar den kommande mandatperioden, men det finns också möjligheter med det breddade mittensamarbetet. Åtminstone för den som har tålamod, och det vet vi ju nu att det finns många som har.

Publicerat i:

Låt OS i Stockholm stärka lokala idrotten

Publicerat den 18 december, 2018

Skriver med andra S-företrädare i SVD

Köerna till idrottsaktiviteter växer i Stockholmsregionen. Om inget görs väntar en anläggningsbrist som allvarligt kommer att påverka möjligheterna att idrotta inte minst för barn och unga. För att möta behovet av idrottsytor måste vi göra stora satsningar. Stockholm som värd för vinter-OS och Paralympics 2026 skulle kunna vara ett guldläge att stärka idrotten för kommande generationer.

Att vi rör på oss är bra för både vår fysiska och psykiska hälsa. Fysisk aktivitet ger positiva samhällseffekter i form av bland annat färre sjukdagar och ökad livslängd. Idrottsrörelsen är en viktig kraft för både folkhälsa och integration.

Det kan därför tyckas självklart att Stockholm ska vara en region med god tillgång till fritidsaktiviteter och idrott. Tyvärr ser vi att utvecklingen går åt motsatt håll i många kommuner. Investeringstakten har inte hängt med befolkningstillväxten och i framtiden hotar en allvarlig brist på idrottsytor.

Planerna på ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm år 2026 innebär därför stora möjligheter. De nya anläggningar arrangemanget skulle kräva är sådana som på sikt ändå kommer att behövas för att möta framtida behov. Sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) ändrat sina regler gällande finansieringen, så att mer pengar faller ut till arrangören, kan ett OS arrangeras mer ekonomiskt hållbart än tidigare. Med investeringsstöd från IOK skulle många anläggningar kunna tidigareläggas och byggas innan bristen blir allt för stor.

Sveriges olympiska kommitté föreslår Södertälje som värd för ishockeyns gruppspel och i Solna ligger Friends Arena som exempelvis skulle kunna användas för invigning och avslutning. Till exempel skulle Nacka kunna bidra med en ny ishall som kommunen ändå måste bygga framöver. Barkarby i Järfälla och Flemingsberg i Huddinge har båda pekats ut som potentiella platser för OS-byn. OS skulle bli en angelägenhet för hela Stockholms län. Dessutom skulle flera kommuner runt om i landet kunna bidra och dra nytta av investeringar. Exempelvis har Åre och Falun nämnts som tänkbara städer för alpina grenar och backhopp.

Ytterligare en förutsättning för att arrangera vinter-OS och Paralympics är stora gemensamma satsningar från alla inblandade, så som idrottsrörelsen, staten, kommunerna och näringslivet. Det är en chans till gemensam regional utveckling av både breddidrotten och parasporten.

Att vara värd för ett OS är på inga sätt okomplicerat men vi har mycket som talar för oss. Sverige är ett litet land men med stor innovationskraft. Stockholmsregionen är landets tillväxtmotor med en arenakapacitet som är unik i Norden och väl utbyggd kollektivtrafik. Ett OS är en unik möjlighet att visa upp vår region och andra delar av landet för världen och därmed stärka turism och näringsliv långt efter att idrottarna har åkt hem. Samtidigt skulle Sverige kunna sätta en ny standard för hur ett arrangemang i den här storleksordningen kan genomföras på ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt.

Den nya alliansledda majoriteten i Stockholms stad har tyvärr meddelat att de inte tänker stödja vinter-OS 2026 i Stockholm, men Liberalerna och Centerpartiet i har i efterhand uttalat sig mer balanserat om en OS-ansökan. Vi socialdemokrater är beredda att samverka brett med dem som ser värdet av ett vinter-OS.

Att vara värd för vinter-OS och Paralympics skulle skapa nya möjligheter för utövare inom vinteridrotterna. Det skulle också vara en viktig investeringsmotor för nödvändig upprustning och förstärkning av idrottsanläggningar i Stockholmsregionen och i hela landet. Låt oss tillsammans gå vidare och använda OS och Paralympics för att stärka Stockholmsidrotten

Publicerat i:

Väljarna ser det Mia Skäringer talar om

Publicerat den 30 november, 2018

Skriver krönika i NSD

”Jag känner många horor som jag har mer respekt för än kärringar som sysslar med politik”.

Citatet är av den kände skådespelaren och regissören Tommy Berggren och sammanfattar både kvinno- och politikerförakt.

Den som påminde mig om citatet var den minst lika kända och förhoppningsvis mer populära skådespelerskan och författaren Mia Skäringer.

I lördags kväll stod hon i Globen med sin bejublade föreställning. Hennes poäng genom hela föreställningen var uppenbar och sann; måttstockarna för män och kvinnor i världens mest jämställda land är ack alltjämt olika.

Det har länge talats om ett glastak för kvinnor. För att slå igenom och nå höga positioner krävs oftast mer, ibland mycket mer, än för en man. Detta mönster finns nästan överallt.

Nu talas det också allt oftare om glasgolvet. De som kommit igenom taket och klättrat högt kan snabbt falla igenom om de – symboliskt – sätter ner foten för hårt när de navigerar som chef, ledare eller känd kulturpersonlighet.

Det som är okej för en man – som glöms, förlåts eller överses med – gäller inte lika ofta för en kvinna.

Givetvis är det inte bara kvinnor som känner av glastak då det finns fler maktstrukturer och normer. Inte är det heller alltid kvinnor som hjälper varandra igenom det.

När den tidigare riksdagsledamoten Veronica Palm tidigare i år släppte sin debutbok ”Systerskap” så var hon både självkritisk kring hur hon själv ibland agerat, och strukturerad om hur man kan synliggöra och stödja andra kvinnor. Hon sa till Aftonbladet:

”Vi införde varannan damernas 1993, det är rätt länge sedan. Men nu måste nästa steg bli att också orka se maktstrukturerna.”

Jag tänker att det finns många sektorer och partier som måste göra det.

Ett parti som inte har infört varvade listor och nu har en livlig diskussion om maktstrukturerna är Moderaterna. Anna Maria Corazza Bildt som är mäkta upprörd för att hon inte får stå kvar på listan i kommande Europaparlamentsval sa i veckan till Aftonbladet:

”Vi måste förändra vår kultur inom Moderaterna kring hur vi behandlar starka kvinnor”.

Efter att ha läst delar av Anna Kinberg Batras bok om tiden som partiordförande så verkar det ligga en hel del i det. Och det säger jag eftersom jag hyser den största respekt för alla kvinnor som sysslar med politik.

Enligt VALU (Sveriges Televisions vallokalsundersökning) fick jämställdhet för första gången en topplacering i detta val. Jämställdheten hamnade på tredje plats efter sjukvård och skola som väljarnas viktigaste fråga.

Det är uppenbart att väljarna ser det Mia Skäringer talar om. Jag blir hoppfull att vi också kan göra något åt det.

Publicerat i:

Här gjorde Moderaterna sämsta valet sedan 1973

Publicerat den

Skriver replik tillsammans med Helen Eliasson oppositionsråd Västra Götalandsregionen

Visst finns det skäl för Socialdemokraterna  att analysera och utveckla sjukvårdspolitiken efter höstens valresultat i landsting och regioner. Även för Moderaternas del finns dock fog för en del självkritik, särskilt som både Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen styrts av moderatledda majoriteter den gångna mandatperioden.

Fyra moderata företrädare skriver på Expressen Debatt att valresultatet, där de rödgröna partierna förlorat makten i flera landsting och regioner, ”gett mandat att ta svensk sjukvård i en ny riktning”. Det stämmer att S förlorade i väljarstöd i höstens val. Lika sant är dock att valresultatet inte kan tolkas som att väljarna vill ta svensk sjukvårdspolitik i moderat riktning.

Moderaterna tappade 25 mandat i landstings- och regionvalen, netto. I Stockholms län, det landsting där väljarna fått se mest av den moderata vårdpolitiken, gjorde M sitt sämsta landstingsresultat sedan 1973 och tappade nästan 60 000 väljare. Här ökade S samtidigt sitt väljarstöd med drygt 20 000 röster och är nu landstingets största parti.

Moderaterna är förlorare även i Västra Götalandsregion – den andra stora M-ledda ”experimentverkstaden” – med förlorade mandat och över 22 000 färre röster. I enlighet med logiken i debattartikeln borde det innebära att invånarna i Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen gett mandat för att ta sjukvården i en ny riktning – bort från moderat marknadsstyrning av sjukvården.

I praktiken är det dock inte så enkelt. Sjukvården och dess styrning är komplex och såväl ansvar som ansvarsutkrävande blir lätt otydliga för väljarna. Det finns oerhört välskötta landsting där det blivit maktskifte och det finns regioner, likt Västra Götaland med landets snabbast växande vårdköer, där M ändå behöll makten, om än i minoritet.

Vår slutsats är att partierna måste bli bättre på att förklara vad som står på spel i landstingsvalen. I sjukvårdsdebatten inför valet framstod det som att regeringen styr över sjukvården, vilket missgynnade S på alla nivåer. Sanningen, att moderater styrde över varannan invånares sjukvård, framgick inte.

Frågan om växande vårdköer diskuterades inte utifrån varför vårdbehoven ökat hos befolkningen, eller det faktum att sjukvården nu kan göra mer och bota fler. Inte heller gick det fram att statsbidrag så som den (med rätta) avskaffade ”kömiljarden” har relativt liten betydelse för hur vården fungerar i verkligheten och att den dessutom stod för en bråkdel av nuvarande statsbidrag till sjukvården ute i regionerna.

S backade i landstings- och regionvalen, och detta behöver analyseras och diskuteras noga. Vi behöver gemensamt arbeta för att lyfta kunskapen om landstings- och regionpolitiken. Det behövs också ett konstruktivt arbete i syfte att utveckla sjukvårdspolitiken på såväl det regionala som det nationella planet. Det förutsätter dock en samsyn om ansvar och verklighet och värdet av adekvat information utan politisk retorik. Det är något som även en del moderata företrädare borde fundera på.

Publicerat i:

Nej, det blev ingen blå revolution i landstingen

Publicerat den 20 oktober, 2018

Skriver replik i Dagens Samhälle

Camilla Waltersson Grönvall (M) menar att väljarna röstat för en ny sjukvårdspolitik och att det skett en blå revolution i landets landsting. Det är en sanning med modifikation. Moderaterna styrde över varannan svensks sjukvård den gångna mandatperioden och hade ett delat ansvar för problemen med såväl bemanning som tillgänglighet. Efter valet ser M ut att få vara med och styra över fler invånares sjukvård. I landstingsvalen har väljarna dock inte gett Moderaternas sjukvårdspolitik starkare stöd än Socialdemokraternas.

SD har vunnit totalt 63 nya mandat och går framåt i samtliga landsting; i tio av dem går SD framåt med fler mandat än hela Alliansen tillsammans. Alliansen går totalt sett plus 37 mandat. Det beror till stor del på KD:s och Centerpartiets framgångar eftersom Waltersson Grönvalls eget parti totalt sett tappar 25 mandat, netto.

De lokala sjukvårdspartierna går plus 36 mandat, trots att de bara finns i åtta av 21 landsting. Med andra ord svarar Sverigedemokraterna och de lokala partierna för knappt tre fjärdedelar (99 av 136) av nettovinsten av mandaten. Blå revolution? Nja, med tanke på att Kristdemokraterna i sjukvårdsdebatten främst betonade en ståndpunkt som de är ensamma om i alliansen – att all vård ska förstatligas – kan dessutom ifrågasättas hur gemensam den där sjukvårdspolitiken är.

Waltersson Grönvall har rätt i att S gjorde ett dåligt val på landstingsnivå. Det kräver saklig, självkritisk analys och ny energi för fortsatt politikutveckling. Men redan nu kan konstateras att S nästan helt stod emot den negativa trenden i det landsting där väljarna fått se mest av Moderaternas vårdpolitik – nämligen Stockholms län. Här vann S drygt 20 000 nya väljare vilket betydde att vår röstandel bara krympte några tiondelar av en procentenhet jämfört med 2014. Samtidigt gjorde Moderaterna sitt klart sämsta landstingsresultat i Stockholm, där man tappade nästan 60 000 väljare.

När Alliansen utökar makten i Stockholmsregionen med hjälp av MP, som nästan halverat sitt antal mandat, finns alltså skäl för ödmjukhet. Orsakerna till S prestation i landstingsvalen, allmänt sett, måste partiets nationella valanalys utröna. Men eftersom resultaten med undantag av Stockholm är så lika – nästan oavsett landsända och huruvida S har styrt eller inte – ligger en del av förklaringen sannolikt på en övergripande nivå.

Vissa menar nu att skilda valdagar borde införas för att lyfta fram landstingsvalen tydligare. Jag tycker att detta är en förhastad slutsats. Åtminstone i Stockholm ser vi att röstsplittringen mellan landstings- och kommunvalen ökar. Skilda valdagar riskerar uppenbart att leda till ett lägre valdeltagande.

Däremot måste partierna bli bättre på att förklara vad som står på spel i landstingsvalen. Det var inte statsminister Stefan Löfven (S) som ansvarade för de växande vårdköerna. För det fanns ett delat ansvar som landstingspolitiker måste ta. Att det i sjukvårdsdebatten framstod som att regeringen styr över sjukvården missgynnade S på alla nivåer.

De ideologiska dimensionerna av sjukvården måste framgå tydligare. Att vi inte har lyckats tydliggöra dem har sannolikt banat väg för SD:s och de lokala sjukvårdspartiernas framgångar. Torra fakta om köer, rekryteringsfrågor, organisation och bolagsstyrelser gör att sjukvården inte framstår som blockskiljande. Då kan det vara lockande att välja ett nytt alternativ som säger sig stå fritt från politiska låsningar och därmed kan komma med enkla lösningar. Här finns en viktig läxa för alla traditionella partier att lära av för den kommande mandatperioden samt valet 2022

 

Publicerat i:

Sjukvårdsvalet kräver rejäl analys

Publicerat den 4 oktober, 2018

Skriver krönika i NSD

Hur gick det i valet? Frågan är ovanligt svår att besvara efter detta val.

Den kan besvaras med procent och mandat, men vad det betyder för det fortsatta styret är en knapp månad efter valet inte glasklart överallt. Analysen av valet är inte klart, men redan nu syns några frågor som mitt parti Socialdemokraterna bör besvara i sin valanalys.

En av de viktigaste är varför sjukvården kom att debatteras på det sätt som skedde. Socialdemokraterna har länge varit det parti som haft högst förtroende i sjukvårdspolitiken, men i detta val lyckades vi inte omsätta det i ökat väljarstöd. I alla fall inte det verkliga sjukvårdsvalet; landstingsvalet, där vi ser ut att till och med tappa majoriteten i ett antal regioner inklusive Norrbottens län.

Vi tappade nästan 170 000 röster i landstingsvalen gentemot 2014, vilket innebar att vi i genomsnitt backade 5,5 procentenheter. Det enda undantaget är Stockholms läns landsting där vi vann mer än 20 000 nya röster jämfört med 2014 och i stort sett försvarade vår röstandel. Men inte heller där ser vi utan att få styra.

Landstingsvalet är generellt det anonyma valet. Vid sidan av migration och integration så var dock sjukvården denna gång i fokus på den nationella debatten. Två frågor som stack ut var bristande tillgänglighet och frågan om förstatligande (vars fördelar och nackdelar dock inte analyserades djupare).

Frågan om växande ”vårdköer” diskuterades inte utifrån varför vårdbehoven ökat hos befolkningen eller det faktum att sjukvården nu kan göra mer och bota fler.

Inte heller framhölls att ansvaret för sjukvården vilar på landstingen och att S respektive M/KD styrde över varannan invånares sjukvård. Inte heller gick det fram att statsbidrag så som den (med rätta) avskaffade ”kömiljarden” har relativt liten betydelse för hur vården fungerar i verkligheten och stod för en bråkdel av nuvarande statsbidrag till sjukvården ute i regionerna.

En annan fråga för Socialdemokraternas valanalys är hur det växande stödet för lokala sjukvårdspartier ska tolkas. Landstingsresultaten innebar nämligen inget välkomnande av Moderaternas sätt att hantera sjukvården. Allra mest backar M i det landsting som fått se mest av partiets vårdmodell: Stockholms län.

Väljarströmmarna har främst gått från S och M till Sverigedemokraterna och lokala sjukvårdspartier. I Norrbotten fick Sjukvårdspartiet närmare 35 procent i landstingsvalet och gick om S som största parti.

Mitt parti behöver en omfattande valanalys av hur valrörelsens nationella fokus på sjukvården kom att påverka utfallet i regioner och landsting.

Publicerat i:

En röst på SD är en röst på fortsatt M-styre

Publicerat den 22 augusti, 2018

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Sverigedemokraterna går till val under parollen ”förändring på riktigt” och vill framställa sig som det enda riktiga oppositionspartiet. Detta är däremot långt ifrån verkligheten i det moderata skyltfönstret Stockholms läns landsting. Här stödjer Sverigedemokraterna den ideologiska privatiseringspolitik som infördes av Filippa Reinfeldt (M) och som drivs vidare av Irene Svenonius (M). En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. Bygget av Nya Karolinska, en av världens dyraste byggnader, är det tydligaste exemplet på detta.

Landstingsmoderaterna har även infört Sveriges i särklass mest privatiserade sjukvård. Privata vårdbolag har i stor utsträckning fått bestämmanderätt över var vården ska etableras samt getts fri dragningsrätt på skattemedel. Konsekvensen är skenande kostnader som dränerar övrig sjukvård på resurser, skapar långa operationsköer och långa väntetider på akuten för våra äldre då det saknas vårdplatser.

Sverigedemokraterna säger sig förespråka ”förändring på riktigt” men faktum är att Sverigedemokraterna den senaste mandatperioden har agerat som ett lydigt stödparti åt den moderatledda alliansen. Sverigedemokraterna har under mandatperioden gett alliansen sin välsignelse och röstat bort sin egen vågmästarroll i styrelse och nämnder. I fullmäktige där Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarrollen röstar partiet i nio fall av tio med alliansen. Exempelvis har man röstat för alliansens förslag att införa nya dyra vårdmarknader (bland annat för äldrevård) och att förlänga det kritiserade färdtjänstavtalet. Sverigedemokraterna röstade mot att ställa krav på kollektivavtal för ambulanspersonalen och har ställt sig bakom alliansens kritiserade personalpolitik. SD gick även ut i veckan med att de kan tänka sig stödja alliansen i frågan om att privatisera ytterligare ett akutsjukhus i länet (SvD 12/8).

Sverigedemokraterna, som påstår sig vara ett ”sjukvårdsparti”, måste granskas som övriga partier. Jag tror inte att det är allmänt känt att ”sjukvårdspartiet SD” ställer sig bakom den privatiseringspolitik som jävsanklagade Irene Svenonius (M) kandiderar för att få driva vidare. Sverigedemokraterna vill också begränsa kvinnors rätt till abort och polisifiera ambulanspersonalen.

Jag är emot deras politik och vill inte att Sverigedemokraterna ska få politiskt inflytande. Därför tog jag som socialdemokrat replik på Sverigedemokraternas gruppledare i landstinget när budgeten debatterades förra året. Det gjorde inte Irene Svenonius (M), vilket är talande. Inte heller kan Irene Svenonius ge ett tydligt svar på om hon kan tänka sig att ge ökat inflytande till Sverigedemokraterna efter valet. Det är uppenbarligen känsligt att svara på till vilket pris den moderatledda alliansen tänker försöka styra vidare. Men det är troligt att Per Carlberg för SD i landstinget har en kravlista till M i bakfickan på samma sätt som Jimmie Åkesson har sagt att han har (Aftonbladet 7/7).

Väljarna har därför rätt att få svar på hur långt ett M- och SD-samarbete kan gå. Oavsett om de samarbetar eller bara samtalar efter valet i höst, så var en röst på SD 2014 de facto en röst på fortsatt M-styre. Det vill säga ingen som helst förändring i det moderata skyltfönstret i Stockholms läns landsting.

Vill man både ha förändring i sjukvården och ta ställning emot SD så bör man rösta på Socialdemokraterna!

Publicerat i:

Så vill vi städa upp i Moderaternas NKS-affär

Publicerat den

Skriver debattartikel i SvD

I Stockholmsregionen kommer landstingsvalet avgöra vem som ska hantera Nya Karolinska Solna. De allianspartier som startade upphandlingen för tio år sedan har redan uteslutit det starkaste alternativet; att häva avtalet. Det är dags att lämna över till någon som värnar skattebetalarnas pengar mer än relationen till ett privat byggbolag och brittiska riskkapitalister.

Det avtal om offentlig-privat samverkan (OPS) som Alliansen valde för NKS-projektet omfattar 60 miljarder kronor till år 2040. Lånen har tagits upp av byggbolaget Swedish Hospital Partners (SHP), den enda anbudsgivaren, vilket gjort allting betydligt dyrare än om landstinget själv skulle ha lånat upp pengarna. Detta var ett huvudskäl till att vi socialdemokrater röstade emot OPS-modellen när den trumfades igenom av Alliansen 2008.

Vi socialdemokrater vill gå till botten med om och i så fall hur avtalet bör hävas. Erfarenheter från Storbritannien pekar mot att det skulle kunna spara stora pengar. Ändå har Alliansen redan uteslutit detta, på minst sagt lösa grunder. Men om detta ska vara trovärdigt så måste medborgarna och vi i oppositionen få veta vad det skulle kosta genom en seriös utredning. Ännu viktigare är en analys av vad en hävning faktiskt långsiktigt skulle kunna generera i besparingar!

Det underlag som finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) lutat sig mot har tagits fram av PWC, som också var med vid framtagandet av avtalet och som avslöjats arbeta också för motparten Skanska. Det vore naivt att tro att PWC skulle rekommendera att häva ett avtal som de själva varit med och tagit fram, och där motparten dessutom är deras kund.

Vi i oppositionen har nu lyckats få ut underlaget, och kan konstatera att det är häpnadsväckande tunt. En analys av hur mycket pengar som landstinget skulle kunna spara på lång sikt vid en hävning av avtalet saknas helt.

Om vi socialdemokrater får stockholmarnas förtroende att leda landstinget efter höstens val tänker vi därför göra följande:

1. Förbereda en hävning av NKS-avtalet.

Målsättningen kommer att sättas högt: att återföra mångmiljardbelopp från det dyra avtalet till den övriga vården på akutsjukhusen och vårdcentralerna. Nästa mandatperiod är det aktuellt att omförhandla, förvärva bolaget eller helt enkelt häva avtalet. Jag utesluter inget av alternativen och kommer redan på det första ordinarie mötet med ny landstingsstyrelse innan jul att ta initiativ till att ge ett uppdrag till landstingsdirektören och förvaltningen att gå igenom förutsättningarna för en hävning av avtalet. Jag kommer skyndsamt sätta igång det nödvändiga saneringsarbetet efter alliansens NKS-haveri.

2. Stoppa den kritiserade verksamhetsmodellen.

Idag slås kliniker sönder på NKS för att lämna plats åt en konsultdriven styrmodell som saknar forskningsstöd och stöd hos vårdprofessionen, försvårar utbildning och gör vårdarbetet tyngre.

3. Sätta stopp för OPS-finansiering.

Alliansen i landstinget tillstyrkte så sent som för ett år sedan ett förslag om att genomföra ett projekt med tre OPS-upphandlingar. Det är dags att stoppa sådana NKS-liknande experiment.

4. Förhindra fler jävsbeslut.

Jävssituationer har uppdagats i landstinget och finanslandstingsrådet fälldes för jäv då hon hade fattat beslut att stoppa en granskning som berörde hennes egen make tillika sjukhusets upphandlingschef. Ett nytt styre under min ledning kommer ställa krav på att alla landstingsråd och gruppledare årligen ska deklarera sina värdepappersinnehav, styrelseuppdrag och förtroendeuppdrag.

5. Införa karantänsregler för politiker och höga tjänstemän.

Det är dags att stänga svängdörrarna mellan att sitta som upphandlare och vara upphandlad. Filippa Reinfeldt gick direkt från att vara moderat sjukvårdslandstingsråd till att bli chef inom vårdbolaget Aleris. Irene Svenonius var konsult med uppdrag för Aleris till dagen innan hon tillträdde som finanslandstingsråd. Det får inte råda minsta misstanke om att landstingspolitiker skulle sätta privata bolags intressen före vårdens och skattebetalarnas.

Detta är min och Socialdemokraternas höga ambitionsnivå. Min och mitt partis inställning är glasklar: vårdens pengar ska gå till vård, inte till dyra upphandlingar och misslyckade privatiseringar. Mitt löfte till dig som väljare i landstingsvalet är att på allvar städa upp efter Alliansens misslyckade NKS-affär.

Publicerat i: