Du tiger om dina egna vårdköer, Kristersson

Skriver debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Annika Strandhäll, Socialminister (S) och Helene Eliasson, oppositionslandstingsråd Västra Götalandsregionen (S).

När sjukvården visat sig vara väljarnas viktigaste valfråga vill alliansföreträdare plötsligt ge sig ut i debatten om vårdköer. Givetvis i avsikt att skylla allt på den socialdemokratiska regeringen eller att peka ut socialdemokratiskt styrda landsting.

Men deras argumentation är vilseledande och ovärdigt något så viktigt som sjukvården.

Moderaterna väljer att prata om vissa vårdköer men tiga om andra. Man talar gärna bekymrat om läget i Västernorrland. Men när hörde ni senast Ulf Kristersson och Moderaterna tala om krisläget i det moderatstyrda Västra Götaland?

Det är en region som haft miljardöverskott samtidigt som vårdköerna där växt snabbast i landet. Regionen har dessutom det sjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som har bland de längsta väntetiderna på akuten och som trots detta tvingas säga upp 300 anställda till följd av sparkrav på hundratals miljoner.

Och det sker samtidigt som kostnaderna för hyrpersonal ökar lavinartat, vilket Aftonbladet rapporterade om i går. Det är knappast ett exempel som moderater vill synliggöra i vårddebatten.

Alliansföreträdare försöker förenkla debatten om vårdköer, trots att växande väntetider är en allvarlig och komplex fråga med många bottnar och orsaker.

Enligt deras logik har vissa landsting långa köer för att Socialdemokraterna styr där, likaså är köerna långa i hela Sverige för att regeringen är socialdemokratisk och avskaffade kömiljarden. Det är ett skruvat resonemang.

Fakta är att nära hälften av Sveriges invånare i dag lever i ett landsting med moderatlett styre. Att korta väntetider är därmed en viktig uppgift för alla landsting och alla partier.

De långa vårdköerna beror inte på att den statliga kömiljarden avskaffades – de beror på att vårdbehovet ökat och att vi sedan länge har bemanningsproblem i delar av vården. Kömiljarden är nu ersatt med satsningar på åtskilliga miljarder.

Tre miljarder går till att lösa problem med bemanning och arbetsmiljö, andra satsningar till att korta köerna i cancervården och psykiatrin, och till att förbättra förlossningsvården.

En patientmiljard går till att införa patientkontrakt och skärpa vårdgarantin. Landstingen har också fått del av välfärdsmiljarderna. Det är uppenbart att mer pengar är bättre än mindre för att satsa på personalen och kortare väntetider i vården. Valet i höst avgör om vi fortsatt ska ha en regering som satsar på sjukvård eller en som prioriterar skattesänkningar.

Moderaterna undviker noga att tala om att förutsättningarna i landets 21 olika landsting och regioner skiljer sig kraftigt. Vissa landsting brottas med långa avstånd, vikande befolkningsutveckling, en äldre befolkning och lägre skatteunderlag.

Detta ville regeringen i viss mån justera genom en regionreform som alliansen strandade i riksdagen. Alla seriösa debattörer vet att det inte går att jämföra situationen i Stockholm med Jämtland, Dalarna eller Blekinge. Ett bättre sätt att jämföra och utvärdera förd politik är att studera utvecklingen över tid i ett och samma landsting.

I Stockholms läns landsting har den moderatledda alliansen styrt i snart 12 år. Här är förutsättningarna bäst i landet med mest utbildad personal att tillgå, med ojämförligt bäst ekonomiska förutsättningar och högst skatteintäkter.

Ändå har väntetiderna på länets akutmottagningar och vårdcentraler vuxit. Operationer ställs in, vårdplatser saknas och en granskning av inspektionen för vård och omsorg (IVO) visar att Stockholm har fyra av fem större akutmottagningar i hela landet som inte uppfyller kraven på god vård.

Just nu väntar 15 000 stockholmare på en operation och stora summor av vårdens pengar går till konsulter, Nya Karolinska och dyra privatiseringar. Sveriges rikaste landsting tvingas beta av sina operationsköer genom att skicka patienter till S-styrda Örebro och Östergötland, och fler kvinnor i värkarbete än på nio år skickas till de S-styrda grannlandstingen för att få föda barn. Detta är upp och ner.

Låt oss summera läget i landets två största landsting som även styrs av Moderaterna: Stockholms län som har dyrast sjukvård i landet och Västra Götaland som trots rekordresultat har försatt sina sjukhus i ekonomisk brygga med sparkrav och personaluppsägningar som följd.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Ulf Kristersson hellre pratar om annat. Men argumentationen är på gränsen till bluff. Nu är det mindre än fem månader till valet, då är det dags för ett sanningsenligt samtal om sjukvården.

Till trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M)

Det har varit en mörk höst för oss pendlare. Vi har vant oss vid att stå på perrongen och vänta på pendeltåg. Förseningar och inställda tåg med varierande förklaringar har gett opålitlig trafik och en tuff pendlartillvaro. Trasiga tåg står på kö för att komma in på verkstäderna. Men det behöver inte vara så här – det är ingen naturlag att pendeltågen ska fungera dåligt, utan följden av Moderaternas styre i landstinget och SL. Ni har ställt för låga krav på operatörerna och inte planerat för tillräcklig kapacitet i pendeltågens verkstäder. Era förväntningar på den nya operatören MTR är så låga att de får bonus om tågen går i tid.

För oss socialdemokrater är det här oacceptabelt och vi kräver att pendeltåget prioriteras upp. Din partikollega, finanslandstingsrådet Irene Svenonius sa i en debatt förra veckan att pendeltågen fungerar bra. Vi hoppas att du har en lite mer realistisk bild.

December har hittills inte bjudit på någon julefrid. Däremot ha vi fått skip stop. De nya snabbtågen, märkta med X, skulle ge snabbare resor och mindre trängsel. Men restiderna är inte märkbart kortare: från Södertälje är tidsvinsten tre minuter. Priset betalar de som bor i Häggvik, Norrviken, Rotebro, Stuvsta, Tullinge, Jordbro, Ulriksdal, Skogås och Trångsund. Höstens pendeltågskaos skapar problem för enskilda och är skadligt för tillväxten.

Tanken med skip stop var god: vi skulle få fler tåg och de kunde användas för att korta ner resorna för de som bor längst bort, utan att andra skulle få det sämre. Det kan inte ha undgått någon att resultatet blev något helt annat. Vi socialdemokrater tycker att det är dags att tänka om. När resultatet är så långt ifrån den ursprungliga tanken måste man kunna erkänna att det blivit fel och göra allt man kan för att komma upp på banan igen. Den socialdemokratiska oppositionen i landstinget kan inte göra mer än att ställa krav på din styrande allians: gör om och gör rätt!

När SL:s styrelse för drygt ett år sedan beslutade att införa skip stop var underlaget en skiss. Citybanan hade inte testats. I underlaget stod att antalet tåg skulle utökas och att de nya avgångarna skulle användas för snabbtåg. När vi socialdemokrater ville att SL:s styrelse skulle ta beslut om den slutliga tidtabellen röstade din borgerliga allians tillsammans med Sverigedemokraterna ner förslaget. Konsekvensen blev att systemet med skip stop infördes utan alla kort på bordet. Resultatet av testerna och planen för det fortsatta införandet av skip stop höll du och dina kollegor i alliansen dolt för oss i oppositionen.

När citybanan testades i januari 2017 visade det sig att det inte gick att köra 24 tåg per timme, utan 16. I och med det gick det att öka antalet avgångar med ett tåg per timme. Trots det tyckte du inte att det var läge för en ny diskussion som skip stop i SL:s styrelse. Du tyckte inte heller att det var någon idé att hålla en ny dialog med länets kommuner för att se vad de tyckte om det nya läget.

För oss socialdemokrater är försöket med skip stop ett fiasko. Beslutet om skip stop togs i blindo, men ändå vägrar du tänka om. Istället för att införa fler tåg har flera delar av länet fått färre tåg. Tillsammans med era misslyckade inköp av nya tåg och dåliga byte av operatör blir det en cocktail av svek, misslyckande och blåögdhet. Därför är vårt krav på dig och din allians: ta krafttag mot MTR och tänk om när det gäller skip stop tills dess att turtätheten utökats påtagligt. Hela länet behöver pålitliga pendeltåg, fler tåg och en snabb resa till och från jobbet!

Erika Ullberg (S), oppositionslandstingsråd

Susanne Lund (S), landstingets trafiknämnd

Ebba Östlin (S) kommunstyrelsens ordförande Botkyrka

Meeri Wasberg (S) kommunstyrelsens ordförande Haninge

Sara Heelge Vikmång (S), kommunalråd i opposition Huddinge

Arne Öberg (S), kommunalråd i opposition Solna

Sara Kukka-Salam (S), kommunalråd i opposition Solna

Freddie Lundqvist (S), kommunalråd i opposition Sollentuna

Kvinnor, låt er inte luras av SD:s plan

Skriver debattartikel i Expressen med Åsa Westlund (S)

Att Sverigedemokraterna skulle vara det nya sjukvårdspartiet är lika sant som att Moderaterna är det nya arbetarpartiet. Låt er inte luras av SD:s tomma retorik. I realiteten väntar bara inskränkningar av kvinnors rättigheter och nedskärningar i sjukvården.

I SvD kunde vi nyligen läsa om Jimmie Åkessons strategi för att vinna fler väljare i valet 2018 – att nå ut till kvinnor genom att profilera sig i sjukvårdsfrågor. Framför allt är det kvinnor som jobbar i LO-yrken som ska lockas. Då Sverigedemokraterna har mycket större stöd bland män än kvinnor är det inte konstigt att de ser en stor potential i att öka andelen kvinnor som röstar på partiet.

Sjukvården kommer att vara en central fråga i valet 2018. Runt om i landet har många landsting problem med att finansiera vården, trots att den socialdemokratiskt ledda regeringen tillskjutit mer pengar. I det landsting som har bäst ekonomiska förutsättningar – Stockholms läns landsting – har moderatstyret gjort att vården brottas med många problem. Svårt sjuka får sin operation uppskjuten tills det är för sent, akutmottagningarna är överfulla och pengar slösas på världens dyraste sjukhus.

Vårdfrågan rankas högre än migrationen

Efter larmrapporter om växande vårdköer rankas sjukvårdsfrågan nu högst bland väljarna, högre än migrationsfrågan. Det är därför inte konstigt att SD vill synas också i sjukvårdsdebatten. Men att SD skulle vara det nya sjukvårdspartiet är lika sant som att Moderaterna är det nya arbetarpartiet. Det är endast en dimridå. Därför vill vi uppmana alla kvinnor, låt er inte luras av SD:s tomma retorik. I realiteten väntar bara inskränkningar av era rättigheter och nedskärningar i sjukvården om SD får bestämma.

Alla kvinnor som funderar på att rösta på SD ska veta att med en sverigedemokratisk sjukvårdspolitik ifrågasätts kvinnors rätt till sin egen kropp. SD vill inskränka aborträtten genom att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till 12. De vill även att barnmorskor ska kunna vägra att utföra aborter genom en så kallad ”samvetsfrihet”. Dessa förslag skulle kraftigt begränsa kvinnors möjlighet till abort.

SD vill gärna ge sken av att de storsatsar på vården. Men det handlar egentligen om att ge lite med ena handen och att ta mycket med den andra. SD är det parti som nationellt vill sänka skatten mest. För att finansiera dessa skattesänkningar gör de också de största besparingarna i förhållande till regeringens budget.

I deras nationella budget väljer de därför att spara in 24 miljarder i riktade statsbidrag till kommuner och landsting. För landstingens del handlar SD:s miljardbesparingar om pengar som till stor del skulle gå till just vård. Med SD:s budget skulle det alltså finnas betydligt mindre resurser till vården än i dag.

SD:s regionala sjukvårdspolitik är oseriös

Ännu mer oseriös är SD:s sjukvårdspolitik på regional nivå. I Stockholms läns landsting har alliansen styrt i snart 12 år, sedan 2014 med stöd av SD. I SD:s eget budgetförslag finns noll satsningar för att lösa vårdkrisen på akutsjukhusen eller underfinansieringen av vårdcentralerna. Det mesta av deras sjukvårdspolitik går i stället ut på att på olika sätt lyfta frågan om invandring. Vid voteringarna röstar de nästan alltid med de borgerliga partierna.

En röst på Socialdemokraterna är en röst som värnar både kvinnors rättigheter och kvaliteten i sjukvården. För oss är det tydligt – investeringar i sjukvård och välfärd måste gå före stora skattesänkningar lång tid framöver. Det krävs ett maktskifte i Stockholms läns landsting för att få igenom satsningar på sjukvården och för att vårdens pengar ska gå till vård.

Så blir Stockholmsvården mera jämlik

Skriver debattartikel i Dagens Arena

Vårdpersonalen går på knäna, förlossningsvård och akutmottagningar är närmast konstant överbelastade. Där landstingsmoderaterna haft privatiseringar som enda idé för alla vårdens utmaningar svarar vi med ett mer solidariskt alternativ.

Alliansens i stort sett enda idé för vården har varit att stycka upp och privatisera den i så kallade vårdval – eller »kundval« som de först benämndes. Hela 37 sådana vårdmarknader har införts, att jämföra med knappt 15 vardera i de landsting som har näst respektive tredje flest. Det har skapat en sjukvård som är dyr, uppsplittrad och ojämlik.

Genom vårdvalen har Stockholmsvården delats upp i en stor mängd separata stuprör där vårdgivarna inte samarbetar med varandra och där ingen tar något helhetsansvar för patienten.

Detta drabbar förstås särskilt multisjuka, äldre och andra med komplexa behov. Många patienter vittnar om att vårdsystemet är så svåröverblickbart att man måste vara frisk för att orka orientera sig i det.

Landstingets egen förvaltning publicerade nyligen en utvärdering av vårdvalen som pekade i samma riktning. Vårdvalen har medfört att socioekonomiskt starka grupper har ökat sin vårdkonsumtion mer än grupper med större vårdbehov. Så har en relativ omfördelning av resurser skett – från utsatta patienter till relativt friska.

I boken Det moderata skyltfönstret, som publiceras inom kort, framkommer också att vårdbolag valt att etablera sig i socioekonomiskt starka delar av länet i högre utsträckning än i socioekonomiskt svaga.

Den borgerliga alliansen har velat ge så många privata vårdbolag som möjligt chansen att »hjälpa till« i vården och har därför gjort ersättningarna i vårdvalen mycket generösa.

Det har lett till något av en guldrusch inom många vårdval. I vissa fall har det bidragit till att köerna i vården blivit kortare (även om det finns landsting med både mindre resurser och färre vårdval som lyckas bättre än Stockholm) men framför allt har det gjort vårdvalen mycket dyra.

Bara under 2016 kostade de 1,4 miljarder mer än de skulle ha gjort med en kostnadsutveckling i nivå med den övriga vården.

Det är pengar som istället kunde ha lagts på exempelvis akutsjukvården, eller på att öppna några av de 650 vårdplatser som idag hålls stängda på grund av personalbrist.

De höga ersättningarna i vårdvalen har också gett de privata vårdbolagen helt andra möjligheter att locka till sig personal än den tunga sjukhusvården har.

Om du som sjuksköterska kan få betydligt högre lön och nio-till-fem-arbetstid i ett vårdval är det förstås mindre tilltalande att vara kvar på en överbelastad akutmottagning eller vårdavdelning där du regelbundet måste ta natt- och helgpass.

Så har vårdvalen på ett påtagligt sätt kommit att fördela om personalresurser från patienter med stora behov till patienter med mindre.

Vi socialdemokrater vill något annat. Efter att ha låtit experten Göran Stiernstedtgranska Stockholmsvården och ge rekommendationer till förbättringar har vi utformat en alternativ vårdmodell: Vårdsamverkan Stockholm.

Dess bärande principer är att vården ska bli enklare för patienten, att vården ska ta ett helhetsansvar för patienten, och att patientens valfrihet inte bara ska värnas utan också göras mer meningsfull.

• Bland annat vill vi ge vårdcentralen rollen som nav och förstahandskontakt i patientens vård.
• Vi vill också reformera vårdvalen så att de fungerar för alla patienter och inte urholkar någon annan vård.

Så – inte genom övertro på marknaden eller fler uppsplittrande privatiseringar – vill vi utveckla Stockholmsvården.

Myt att vårdkrisen beror på resursbrist

Skriver debattartikel i Dagens industri

Ofta hör vi att vården behöver mer pengar, fler händer, mer utbildad personal och att det är lika illa överallt. Det är helt fel, huvudproblemet är vårdens styrning.

Sjukvården är en av väljarnas viktigaste frågor. För dig som är patient eller anhörig är det den viktigaste frågan. Ohälsa orsakar stort lidande för den enskilde och dessutom höga kostnader för samhället. Behovet av en jämlik och tillgänglig hälso- och sjukvård ökar, och ställer krav på ökad effektivitet. Landstingsvalet kommer därför att vara viktigare 2018 än kanske någon gång tidigare. Det krävs både nationell och regional politik för hur vården kan förbättras, bemannas, styras och finansieras. Men den nationella vårddebatten präglas i dag av för mycket generaliseringar.

Mer semester kan ge kvinnor ork att jobba

SKLs senaste ekonomirapport visar att välfärdens finansiering försämras framöver. Behoven av välfärdstjänster växer snabbare än skatteintäkterna. Det är inte hållbart – antalet arbetade timmar i ekonomin måste öka. Tiden som vi är etablerade på arbetsmarknaden behöver förlängas. Pensionsgruppen har aviserat att ett förslag om höjd pensionsålder kan komma redan innan nästa val.

Men diskussionen behöver breddas till att också handla om tidigare inträde på arbetsmarknaden, färre antal sjukdagar och mer heltidsarbete.

För att uppnå det krävs åtgärder för ett friskare och mer jämställt arbetsliv!

Fortfarande år 2017 tar nämligen kvinnor i heterosexuella förhållanden generellt sett störst ansvar för hem, familj och relationer. En fjärdedel av alla kvinnor arbetar deltid, mot åtta procent av männen.

I Stockholms läns landsting är det genomsnittliga antalet sjukdagar per år dubbelt så högt för kvinnor som för män. Flest sjukdagar sker bland undersköterskor, skötare, kuratorer och barnmorskor, det vill säga kvinnodominerade yrkesgrupper som bygger den välfärd som vi alla litar på ska fungera när vi en dag blir sjuka eller föder barn.

Nu krävs ett målinriktat och strukturerat arbete för att förbättra den fysiska och psykiska arbetsmiljön för de som i dag blir utslitna. Som en mycket stor arbetsgivare har landstinget ett ansvar att gå före i det arbetet.

För ett längre, friskare och bättre arbetsliv ser jag följande behov: 

► Inför nya arbetstidsmodeller för bättre arbetsmiljö. Akutmottagningen på Karolinska Huddinge har infört en modell med arbetstidsförkortning som har lett till minskade sjuktal och mer tid för återhämtning – utan att påverka budget. Den typen av modeller bör spridas!

► Tiden för återhämtning måste bli längre. Det är dags att utreda en sjätte semestervecka. Med mer tid för återhämtning skapas ork för ett längre arbetsliv.

► Gör heltid till norm. Kommunal har länge drivit detta för sina medlemmar och även SKL lyfter det som en framtidsfråga. Ett jämställt arbetsliv ger en jämställd pension.

► Utred åtgärder för att sänka genomsnittlig examensålder och därmed tidigarelägga etableringen på arbetsmarknaden, exempelvis viss avskrivning av studielån när examen tas ut.

► Säkra en trygg välfärd. Med förskoleverksamheter det går att lita på skapas utrymme för att kunna och hinna arbeta heltid.

► Pendlingen måste bli tillförlitlig. I dag pendlar vi mer än vi har semester. Arbetsdagar förlängs när kollektivtrafiken sviker. Det måste till fler avgångar och kortare restid!

► Utöka möjligheten att arbeta hemifrån. Så kan tid omfördelas från pendling och samtidigt frigörs plats i kollektivtrafiken.

► Ta fler steg mot en individualiserad föräldraförsäkring. Att kvinnor tar ut nästan 80 procent av föräldraledigheten är en ojämlikhet som får ekonomiska följdeffekter genom hela livet.

Vi behöver förlänga tiden vi är etablerade på arbetsmarknaden. En hörnsten i det arbetet är åtgärder för ett längre, friskare och mer jämställt arbetsliv. Så kan vi trygga välfärdens finansiering också för kommande generationer.

Mitt parti bör släppa vinsttaket

Skriver debattartikel i Dagens industri

Att regeringen nu tar steg för att stoppa vinstjakt i välfärden är välkommet. Särskilt positivt är att man lyssnat till synpunkterna om att sjukvården inte bör regleras på samma sätt som skolan och omsorgen.

Den nya utredning som ska tillsättas om vården bör inte få i uppgift att lämna förslag om ett vinsttak utan i stället fokusera på hur vården ska kvalitetssäkras. Erfarenheten av Moderaternas privatiseringar av Stockholmsvården visar att vinstuttaget hamnar utanför listan över problem.

För en tid sedan presenterade regeringen huvuddragen i dess kommande förslag för att stoppa vinstjakt i välfärden. Jag välkomnar att den därmed tar ett steg som de flesta svenskar vill se. Skattemedel ska gå till de gemensamma ändamål som de är avsedda för. Liksom regeringen är jag medveten om att de flesta privata välfärdsaktörer brinner för det de gör och bedriver verksamheter som uppskattas av elever, brukare och patienter. För dessa seriösa bolag kommer regeringens förslag inte att innebära något problem – förslaget är avsett att komma till rätta med avarterna.

Jag är särskilt glad att regeringen lyssnat till de synpunkter som bland annat jag och många remissinstanser fört fram om att sjukvården inte bör regleras på samma sätt som skolan och omsorgen. Dessa tre verksamheter är väsensskilt olika. Sjukvården är en komplex och i många stycken kapitalintensiv verksamhet där behoven av innovation är stora. I sjukvården är det ofta lättare än i skolan och omsorgen att både urskilja effekten av insatsen och att mäta kvalitet.

Den nya utredning som ska tillsättas om regleringen av sjukvården bör få ett annat direktiv än det Ilmar Reepalu fick för den nu avklarade Välfärdsutredningen. Jag säger detta inte bara mot bakgrund av skillnaderna mellan vård och andra välfärdsverksamheter, utan också mot bakgrund av de djupa problem som uppstått i sjukvården i landets största landsting de senaste åren.

Stockholms läns landsting har styrts av allianspartierna sedan valet 2006 och under denna period har de i högt tempo privatiserat vården. Över 35 vårdområden har styckats av i så kallade vårdval, eller ”kundval” som de först kallades. Därmed har Stockholm fått landets inte bara överlägset mest privatiserade vård utan också den dyraste. Stockholmsmoderaternas övertro på valfrihet för vårdbolagen har varit så febrig att inte ens andra M-styrda landsting velat följa i spåren. Inget annat landsting i landet kommer i närheten av Stockholm i antalet vårdval.

Uppstyckningen av vården har skapat ett vårdsystem som är svårorienterat och i vilket patienten i praktiken själv måste organisera mycket av sin vård. När vårdgivarna befinner sig på isolerade ”marknader” har de varken möjlighet eller incitament att ta något helhetsansvar för patienten.

Under 2016 kostade vårdvalen 1,4 miljarder skattekronor mer än de skulle ha gjort med en kostnadsutveckling i nivå med den övriga vården. Det betyder i sin tur att vårdvalen utarmar vårdcentraler och akutsjukvården, att flera hundra vårdplatser har stängts och att sjukvården i Stockholm har fått stora rekryteringsproblem. Dessa effekter drabbar patienterna och är helt oacceptabla.

I SKL:s stora jämförelse av kvaliteten i vården hamnade Stockholm på plats 15 av 21 landsting. Det finns alltså fjorton landsting som erbjuder bättre vård än Stockholm till lägre kostnad. Införandet av vårdval har också tvingat välfungerande verksamheter att lägga ner då Moderaterna inte vill att akutsjukhusen ”konkurrerar” med vårdvalsbolagen. Eller som i fallet med vårdval förlossning där en privat aktör lade ner på grund av bristande lönsamhet.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting ser det som självklart att seriösa privata vårdgivare spelar en viktig roll i utvecklingen av svensk sjukvård. Detta bör dock i betydligt högre utsträckning ske via upphandling istället för genom fri etableringsrätt där vårdbolagen efter eget intresse bestämmer var de vill etablera sig. Dina behov som patient måste gå före vårdbolagens intressen.

Mot denna bakgrund förefaller det uppenbart att en ny statlig utredning inte har anledning att fokusera på vinsttak. Bättre vore om den analyserade effekterna av landstingspolitiska beslut om privata vårdgivares fria etableringsrätt, och hur skenande kostnader i vårdvalen kommit att utarma resten av vården utan att förstärka vårdens mångfald och patientens valfrihet.

Ett fortsatt fokus på vinstbegränsningar riskerar att polarisera debatten ytterligare utan att lösa verkliga problem. Kvalitet och valfrihet för patienterna gagnas varken av en naiv övertro på marknaden eller dogmatiska vinsttak.

SD vill förpassa oss kvinnor till 40-talet

Skriver debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Annika Strandhäll, Socialminister (S)

Sverigedemokraterna tar alla chanser att driva kvinnofientlig politik. I veckan har SD-toppen Paula Bieler argumenterat som om det inte vore det minsta kontroversiellt att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12.

Det vore att allvarligt inskränka kvinnors rätt till deras kroppar. SD har även tidigare hävdat att svenska kvinnor ser abort som ett preventivmedel. Det är ett motbjudande påstående.

Men attacken mot abortfriheten stannar inte där. I Stockholms läns landsting lägger nu SD en motion om att så kallad ”samvetsfrihet” ska införas för barnmorskor så att de kan vägra att utföra aborter. Barnmorskeförbundets etiska råd har sagt att det kan begränsa vårdens tillgänglighet, urholka professionen och i förlängningen leda till ökad mödradödlighet.

Vi menar också att det borde kallas för vad det är: vårdvägran. Abort är en naturlig del av hälso- och sjukvården, och ska vara lika självklart att utföra för berörda medarbetare i vården som annan sjukvård.

SD talar också om en ”harmonisering till merparten av Europas länder” som ett viktigt skäl till att sänka gränsen för fri abort. I vanliga fall brukar SD argumentera för att EU inte ska lägga sig i vår lagstiftning. Anpassning till EU och Europa är alltså inga problem för SD – så länge det innebär en inskränkning av svenska kvinnors rättigheter.

Sverige ska aldrig ha som målsättning att anpassa sin lagstiftning till de minst progressiva länderna i Europa. SD:s politik är inget annat än kvinnofientlig och utgör ett allvarligt hot mot den rätt till abort som kvinnor kämpat för i generationer.

Det är oroväckande att vi år 2017 har ett abortmotståndarparti i Sveriges riksdag. Än mer bekymmersamt är att Moderaterna verka vilja samarbeta med dem. Kommer en röst på Moderaterna leda till inflytande för ett parti som vill begränsa aborträtten och förpassa kvinnor tillbaka åtskilliga decennier?

En röst på SD är inte bara en röst på ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen. Det är också en röst på ett parti som inte värnar kvinnors rättigheter. För oss socialdemokrater är rätten till fri abort bergfast. En kvinna som väljer att genomgå en abort ska kunna räkna med att få ett professionellt och respektfullt bemötande från vården.

Sverige ska vara ett land som står upp för aborträtten både i Sverige och utomlands, kvinnors rätt till sin egen kropp måste alltid försvaras.

Annika Strandhäll, socialminister (S)

Erika Ullberg, oppositionslandstingsråd Stockholms läns landsting (S)

Satsa på väg Haninge–Kungens kurva

Skriver debattartikel i SvD tillsammans med partikamrater i riksdag och Stockholmsregionen

Tvärförbindelse Södertörn måste vara Storstockholms nästa statliga väginvestering. Vi socialdemokrater i Stockholmsregionen är överens, vi anser att regering och riksdag bör slutföra det arbete som två tidigare regeringar påbörjat och fullt ut finansiera Tvärförbindelse Södertörn i den kommande nationella planen för infrastrukturen.

När Stockholmarna har möjlighet att resa fritt, när företagen kan växa och när möjligheterna att arbeta och studera breddas, då frodas hela Storstockholms ekonomi och fler får möjlighet att ta steget in i arbetslivet och ett rikare liv. Brister i infrastrukturen får inte vara en begränsning för någon att starta ett företag, söka en utbildning eller ta ett jobb någonstans i vårt län. För det krävs satsningar på samtliga trafikslag och alla typer av resor: arbetspendling, nyttotrafik och fritidsresor.

Resorna in till city har länge varit väl utvecklade i Stockholm och blir ännu bättre med ökad pendeltågskapacitet i Citybanan och utbyggd tunnelbana till Nacka, Barkarby, Arenastaden och en ny röd linje. I det centrala bandet runt innerstaden har tvärförbindelserna förbättras under lång tid. Tvärbanan växer från Sickla till Solna, Kista och Sollentuna. Essingeleden har kopplats samman med Södra och Norra länken. I det yttre bandet binder Norrortsleden samman E4 med E18 och Förbifarten blir en viktig ny koppling mellan norra och södra länet. Tvärförbindelse Södertörn är nästa pusselbit som binder samman kommunerna i södra länshalvan och länet som helhet.

Från Tyresö i öster till Nykvarn i väster växer företagen som svampar på hösten. I Nynäshamn byggs Norviks hamn som ersätter containerhamnen i Frihamnen i centrala Stockholm, i Flemingsberg byggs en helt ny stadskärna, i Södertälje investerar AstraZeneca i en ny fabrik för bioläkemedel, i Kungens Kurva växer snart  4200 bostäder fram bland företag och handel och bildar en ny stadskärna med Skärholmen. Centrala Haninge växer med tät stadsbebyggelse från dagens 18 000 invånare till 60 000 år 2050. Alla dessa vitala funktioner kan inte bindas samman via Stockholm city, det behövs goda tvärförbindelser för både kollektivtrafik, bil och cykeltrafik.

Den snabbaste vägen från Haninge centrum till Kungens kurva eller Botkyrka går idag över Stockholms närförorter, nämligen genom Södra länken. En omväg på drygt 10 kilometer. Skälet är att väg 259 av landsvägsstandard mellan Jordbro och Fittja redan i dag är underdimensionerad. Vägsträckan är Storstockholms mest olycksdrabbade och trafikeras hela dygnet av en hög andel tung godstrafik. Från Gladökvarn, Jordbro företagspark och Nynäshamn rullar den viktiga godstrafiken. Var femte fordon på sträckan är en tung transport. Gång- och cykelnätet är ytterst begränsat, de oskyddade trafikanterna har inget annat val än att ge sig ut på den tungt trafikerade landsvägen.

Problemen är inte nya men kommer att växa i takt med tiden. Lösningen: en ny tvärförbindelse på Södertörn har funnits med i både S- och M-ledda regeringars infrastrukturplanering sedan 2004 men har av olika skäl skjutits på framtiden. I dagsläget är redan merparten av vägen finansierad i den nationella planen för infrastrukturen och byggstart planeras till 2020.

Trafikverket har valt en sträckning som samtliga berörda kommuner står bakom. För att minimera påverkan på miljön går förbindelsen i stora delar längs sträckningen för redan befintlig väg 259 och i tunnel under Haningeskogen för att skydda viktiga naturvärden. I detta nu pågår den sista planeringen kring exakt sträckning där Trafikverket arbetar för att minimera påverkan på känslig natur och boendemiljö och utforma bästa anslutningar till viktiga knutpunkter.

Tvärförbindelse Södertörn är nödvändig för förbättrad trafiksäkerhet, ökat bostadsbyggande, företagande och arbetspendling. Utan tvärförbindelsen till E4 kan heller inte hela potentialen på 300 000 containrar per år i den nya containerhamnen Norvik nyttjas fullt ut. Den är också en förutsättning för att kunna bygga Stockholmsbågen, en superbusslinje på tvären genom hela länet via Förbifarten, från Tyresö till Täby. Ett nödvändigt tillskott i Storstockholms trafiksystem för snabbare arbetspendling.

Socialdemokraterna i Storstockholm har tillsammans pekat ut de tre viktigaste statliga investeringarna i vår region. Dessa tre är fyra tågspår mellan Uppsala och Stockholm, Tvärförbindelse Södertörn och infrastruktur för en ny superbusslinje från Tyresö till Täby, den så kallade Stockholmsbågen. Vi är överens regionalt, arbetet med Tvärförbindelse Södertörn är den högst prioriterade vägutbyggnaden och byggstart behöver ske 2020. Regeringen behöver med riksdagens godkännande fastslå de ytterligare medel som kvarstår för Tvärförbindelse Södertörn i den nationella planen för infrastruktur från 2018.

Erika Ullberg (S)

finanslandstingsråd i opposition, Stockholms läns landsting

Jan Valeskog (S)

biträdande finansborgarråd Stockholms stad

Åsa Westlund (S)

riksdagsledamot, ledamot i näringsutskottet

Teres Lindberg (S)

riksdagsledamot, suppleant Trafikutskottet

Ebba Östlin (S)

kommunstyrelsens ordförande Botkyrka

Meeri Wasberg (S)

kommunstyrelsens ordförande Haninge

Claes Thunblad (S)

kommunstyrelsens ordförande Järfälla

Patrik Isestad (S)

kommunstyrelsens ordförande Nynäshamn

Boel Godner (S)

kommunstyrelsens ordförande Södertälje

Camilla Janson (S)

kommunstyrelsens ordförande Upplands-Bro

Backa inte – bygg fyrspår Stockholm till Uppsala

Skriver debattartikel i SvD tillsammans med Karin Wanngård, Marlene Burwick och Börje Wennberg

Under kommande år ska regeringen lägga fram förslag på de närmsta tolv årens infrastrukturinvesteringar. Socialdemokraterna gick till val på att påbörja utbyggnaden av fyrspår hela vägen mellan Stockholm och Uppsala. Sträckan är nödvändig för ökad konkurrenskraft och ökat bostadsbyggande. Men efter att Trafikverkets projektledare sagt att det ser ut att bli ”ganska svårt att få till en fyrspårsutbyggnad till Uppsala” är vi rädda att utbyggnaden uteblir i kommande infrastrukturplan. Något som skulle få mycket negativa konsekvenser.

I dag lever och jobbar drygt en fjärdedel av Sveriges befolkning i regionen Stockholm-Uppsala och området står för ungefär en tredjedel av allt värde som produceras i landet. Varje dag beger sig 25 000 pendlare ut för att resa längs järnvägssträckan mellan våra städer.

Det är lite som talar för att arbetsmarknadsregionen Stockholm-Uppsala kommer minska i betydelse.

Men utvecklingen sker inte av sig själv. Tvärtom, en förutsättning för fortsatt utveckling kräver beslut på alla tre parlamentariska nivåer i syfte att stärka regionens globala konkurrenskraft. Uteblivna eller felprioriterade beslut riskerar i stället att hålla tillbaka utvecklingen.

Ett för vår region avgörande beslut är att ge hela sträckan Stockholm–Uppsala fyrspårig järnväg. Dess strategiska vikt till trots har den under lång tid varit kraftigt eftersatt. Sträckan är utpekad som central av hela Mälardalsregion och av stor strategisk vikt då den utgör en flaskhals med stor påverkan på järnvägstrafiken längs Norrlandskusten.

De negativa effekterna av att företag och entreprenörer väljer bort att etablera sig i vår region på grund av den brist på bostäder, som i sin tur försvårar kompetensförsörjningen, är en tillväxtbroms som kostar hela Sverige jobb och uteblivna skatteintäkter. En ny rapport visar att samhället går miste om 400 miljoner kronor varje år som bygget av fyrspår fördröjs.

När vi tog över efter åtta års borgerligt styre i såväl våra kommuner som i riket var bostadsbyggandet kraftigt eftersatt. I dag tillhör Uppsala och Stockholm de kommuner som tagit ledarskap för ökat bostadsbyggande. Vi har vänt utvecklingen, bostadsbyggandet når rekordnivåer men vi har ändå långt kvar. Uppsala och Stockholm har fortfarande en mycket stor bostadsbrist, till det visar befolkningsprognoserna att vi år 2050 kommer vara uppemot en miljon fler invånare i våra två län.

Redan i dag har Uppsala och Knivsta kommun utbyggnadsklara planer på 60 000 bostäder, vilka är knutna till utbyggnad av nya spår. Till det kommer ytterligare möjligheter för bostadsbyggande i Stockholm. Det finns ingen tilltänkt järnvägssträcka i Sverige som skulle kunna skapa lika många bostäder per kilometer som fyrspår mellan Stockholm och Uppsala.

Det går heller inte att bortse från den förstärkta globala konkurrenskraft som nya spår skulle ge. Vår region är i en position där konkurrensen inte bara sker i förhållande till andra svenska regioner. I företagens styrelserum jämförs vi i stället med starka globala regioner som Toronto, Hamburg eller Köpenhamn. Bättre förbindelser behövs för att kunna bygga ihop och skapa den konkurrenskraft som sträcker sig från Astra Zeneca i Södertälje till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

När EU nu ska besluta om var läkemedelsmyndigheten, EMA, ska placeras efter Storbritanniens utträde ur EU är vi med och konkurrerar. I vår region finns en stor majoritet av life science-verksamheten i landet. Men ska vi vara aktuella för etableringar av den här karaktären förutsätter det att vi kan erbjuda goda kommunikationer och en bra bostadsmarknad. Vi får inte spela bort korten för att vår infrastruktur inte håller.

Vi förstår att det är många bra projekt som ska värderas när infrastrukturplaneringen slås fast. Konkurrensen är tuff. Men stödet är brett inom hela Mälardalen samt bland flera av Norrlandslänen.

Vi vet att vår partiledning egentligen delar vår bild. När Socialdemokraterna i valrörelsen presenterade vilka förstärkningar man ville göra i infrastrukturen var just fyrspår mellan Stockholm och Uppsala en tydligt utpekad sträcka. Nu är det dags att regeringen går från ord till handling. Då fick vi kritik från inte minst borgerligt håll om att förslagen var orealistiska. Vi hoppas att den nu socialdemokratiskt ledda regeringen inte ger dem rätt nu.

Marlene Burwick (S)
kommunstyrelsens ordförande Uppsala kommun

Erika Ullberg (S)
oppositionslandstingsråd Stockholms län

Karin Wanngård (S)
finansborgarråd Stockholm stad

Börje Wennberg (S)
regionstyrelsens ordförande Uppsala län