Haverikommission bör reda ut 1177-skandal

Skriver i Svd tillsammans med Talla Alkurdi

Nyligen avslöjades att 2,7 miljoner inspelade telefonsamtal till 1177 Vårdguiden, med privat och känslig information om stockholmarnas sjukdomstillstånd, har legat helt öppet på en oskyddad webbserver.

Avslöjandet är mycket allvarligt och riskerar att skada förtroendet för sjukvården framöver och i synnerhet den viktiga digitalisering av hälso- och sjukvården som nu pågår. Skandalen kan leda till att sjuka patienter inte längre vågar ringa till 1177 för att få den hjälp de behöver. Det borde åtminstone vara en larmklocka för de partier som aningslöst driver på för outsourcing av verksamhet utan kontroll av underleverantörer i flera led. Det blågröna styret måste vara berett att polisanmäla Medhelp för brott mot patientsekretessen och tystnadsplikten.

En bebis som har hög feber i flera dagar, en tonåring med magont, eller en vuxen familjemedlem med sprängande huvudvärk som aldrig släpper. Det finns många tillfällen där man behöver rådgivning av någon sjukvårdskunnig. Vi måste alla kunna lita på Vårdguiden, att de samtal vi har med dem och de uppgifter vi lämnar inte sprids vidare.

De borgerliga partier som styrt Stockholms läns landsting, numera Region Stockholm, i över 12 år har länge haft en fäbless för privata aktörer i vården. Det har varit ett återkommande problem att regionen tvingats polisanmäla eller internt utreda vårdgivare som misskött sina uppdrag eller fuskat med ersättningar. I flera fall har vårdgivare, trots allvarliga avslöjanden och utkrävda viten, belönats med nya uppdrag och kontrakt. För oss socialdemokrater är det helt oförståeligt. Patienternas behov måste alltid gå före privata vårdgivares intressen. Stockholmarna måste kunna känna sig helt trygga med vården och det borde vara helt grundläggande att Region Stockholm inte ska ha avtal med oseriösa vårdgivare.

När regionen i maj 2017 beslutade om att upphandla tjänsten 1177 Vårdguiden på telefon krävde vi att upphandlingen skulle avbrytas. Istället yrkade vi på att hälso- och sjukvårdsdirektören skulle förbereda ett återtagande av Vårdguiden 1177 på telefon i egen regi.

Huvudskälen till att vi vill ha sjukvårdsrådgivningen i egen regi är att regionen själv bör kontrollera en så central ingång i vården. Alla andra regioner i Sverige, förutom de tre som drabbats av den här skandalen (Stockholm, Värmland och Sörmland), har just telefoni- och journalsystem i egen regi. Regionens val att upphandla telefonrådgivningen från en privat aktör försvårar dels utveckling av den i riktning mot bättre samordning med det övriga vårdsystemet, dels att tjänsten används och styrs på ett sätt som tar vårdsystemets resurser i anspråk på effektivaste och för patienterna bästa sätt. Vi anser att sådan utveckling, användning och styrning skulle underlättas väsentligt om regionen drev tjänsten i egen regi.

Nu när krisen är ett faktum är vårt krav om att återta 1177 Vårdguiden i egen regi än mer relevant. Den högst ansvarige politikern och regionstyrelsens ordförande Irene Svenonius (M) bör nu uppvisa tydligt ledarskap så att det viktiga patientsäkra digitaliseringsarbetet inom regionen inte tar skada av denna omfattade skandal.

Vi kräver att den blågröna majoriteten i Region Stockholm:

• Förbereder ett återtagande av 1177 Vårdguiden i egen regi

• Tillsätter en central haverikommission för att utreda omfattningen av skandalen och säkerställa att kraftfulla åtgärder vidtas för att förhindra att något liknande sker igen

C och L valde sina värderingar

Skriver krönika i NSD

Tålamod är en dygd. Det har sagts många gånger. Tålamod anses moraliskt eftertraktansvärt och innebär att kunna utstå väntan och motgångar med bibehållet lugn.

Enligt svenska akademins ordlista betyder det förmåga att tåla mycket. Många i svensk politik har den senaste tiden fått utstå mycket och de flesta har tålt det bra.

Annie Lööf är nog den som fått utstå mest och ändå – eller kanske just därför – är stödet för henne i partiet och bland väljare beundransvärt starkt.

Både Lööf och Jan Björklund hamnade i ett svårt läge efter valet när de hade lovat två saker, som nu visade sig oförenliga; att göra Ulf Kristersson till statsminister och att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.

De ville båda sakerna, men politik är inte bara att vilja – det är även att välja.

När väljarna gjorde de tre rödgröna partierna större än de fyra allianspartierna blev matematiken tydlig. En alliansregering hade oavsett de hårda ord som svingades mot L och C från höger blivit beroende av Sverigedemokraternas återkommande och aktiva stöd i Riksdagen.

L och C fick välja mellan lojaliteten till Ulf eller till sina grundläggande humanistiska värderingar. C och L valde sina värderingar.

De fick i utbyte en rad politiska reformer i det så kallade januariavtalet (JA), mellan S, C, L, Mp. Där finns mycket klok politik som kan främja jobb och tillväxt, bättre miljö, stärkt sjukvård, tryggare pensioner och en god familjepolitik.

Det finns även delar i den som är uppenbara resultat av politiska kompromisser. Sakfrågor som enskilda partier inte jublar över, men tvingats acceptera.

För mig personligen vore större förändringar av arbetsrätten tuffast att acceptera. Min bild är att svenska modellen i huvudsak fungerar bra, och har bidragit till ett framgångsrikt näringsliv och hög sysselsättning.

Jag tycker därför det är bra att överenskommelsen betonar att den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.

Så, efter drygt fyra månader och omkring 100 presskonferenser så fick Sverige i måndags äntligen en ny regering. Stefan Löfven är fortsatt landets statsminister och uppenbarligen en man som tål mycket.

Hans ledarskap, lugn och beslutsamhet imponerar på mig och det är ingen slump att stödet för både partiet och honom har ökat under hösten och vintern. Det saknas givetvis inte utmaningar den kommande mandatperioden, men det finns också möjligheter med det breddade mittensamarbetet. Åtminstone för den som har tålamod, och det vet vi ju nu att det finns många som har.

Låt OS i Stockholm stärka lokala idrotten

Skriver med andra S-företrädare i SVD

Köerna till idrottsaktiviteter växer i Stockholmsregionen. Om inget görs väntar en anläggningsbrist som allvarligt kommer att påverka möjligheterna att idrotta inte minst för barn och unga. För att möta behovet av idrottsytor måste vi göra stora satsningar. Stockholm som värd för vinter-OS och Paralympics 2026 skulle kunna vara ett guldläge att stärka idrotten för kommande generationer.

Att vi rör på oss är bra för både vår fysiska och psykiska hälsa. Fysisk aktivitet ger positiva samhällseffekter i form av bland annat färre sjukdagar och ökad livslängd. Idrottsrörelsen är en viktig kraft för både folkhälsa och integration.

Det kan därför tyckas självklart att Stockholm ska vara en region med god tillgång till fritidsaktiviteter och idrott. Tyvärr ser vi att utvecklingen går åt motsatt håll i många kommuner. Investeringstakten har inte hängt med befolkningstillväxten och i framtiden hotar en allvarlig brist på idrottsytor.

Planerna på ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm år 2026 innebär därför stora möjligheter. De nya anläggningar arrangemanget skulle kräva är sådana som på sikt ändå kommer att behövas för att möta framtida behov. Sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) ändrat sina regler gällande finansieringen, så att mer pengar faller ut till arrangören, kan ett OS arrangeras mer ekonomiskt hållbart än tidigare. Med investeringsstöd från IOK skulle många anläggningar kunna tidigareläggas och byggas innan bristen blir allt för stor.

Sveriges olympiska kommitté föreslår Södertälje som värd för ishockeyns gruppspel och i Solna ligger Friends Arena som exempelvis skulle kunna användas för invigning och avslutning. Till exempel skulle Nacka kunna bidra med en ny ishall som kommunen ändå måste bygga framöver. Barkarby i Järfälla och Flemingsberg i Huddinge har båda pekats ut som potentiella platser för OS-byn. OS skulle bli en angelägenhet för hela Stockholms län. Dessutom skulle flera kommuner runt om i landet kunna bidra och dra nytta av investeringar. Exempelvis har Åre och Falun nämnts som tänkbara städer för alpina grenar och backhopp.

Ytterligare en förutsättning för att arrangera vinter-OS och Paralympics är stora gemensamma satsningar från alla inblandade, så som idrottsrörelsen, staten, kommunerna och näringslivet. Det är en chans till gemensam regional utveckling av både breddidrotten och parasporten.

Att vara värd för ett OS är på inga sätt okomplicerat men vi har mycket som talar för oss. Sverige är ett litet land men med stor innovationskraft. Stockholmsregionen är landets tillväxtmotor med en arenakapacitet som är unik i Norden och väl utbyggd kollektivtrafik. Ett OS är en unik möjlighet att visa upp vår region och andra delar av landet för världen och därmed stärka turism och näringsliv långt efter att idrottarna har åkt hem. Samtidigt skulle Sverige kunna sätta en ny standard för hur ett arrangemang i den här storleksordningen kan genomföras på ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt.

Den nya alliansledda majoriteten i Stockholms stad har tyvärr meddelat att de inte tänker stödja vinter-OS 2026 i Stockholm, men Liberalerna och Centerpartiet i har i efterhand uttalat sig mer balanserat om en OS-ansökan. Vi socialdemokrater är beredda att samverka brett med dem som ser värdet av ett vinter-OS.

Att vara värd för vinter-OS och Paralympics skulle skapa nya möjligheter för utövare inom vinteridrotterna. Det skulle också vara en viktig investeringsmotor för nödvändig upprustning och förstärkning av idrottsanläggningar i Stockholmsregionen och i hela landet. Låt oss tillsammans gå vidare och använda OS och Paralympics för att stärka Stockholmsidrotten

Väljarna ser det Mia Skäringer talar om

Skriver krönika i NSD

”Jag känner många horor som jag har mer respekt för än kärringar som sysslar med politik”.

Citatet är av den kände skådespelaren och regissören Tommy Berggren och sammanfattar både kvinno- och politikerförakt.

Den som påminde mig om citatet var den minst lika kända och förhoppningsvis mer populära skådespelerskan och författaren Mia Skäringer.

I lördags kväll stod hon i Globen med sin bejublade föreställning. Hennes poäng genom hela föreställningen var uppenbar och sann; måttstockarna för män och kvinnor i världens mest jämställda land är ack alltjämt olika.

Det har länge talats om ett glastak för kvinnor. För att slå igenom och nå höga positioner krävs oftast mer, ibland mycket mer, än för en man. Detta mönster finns nästan överallt.

Nu talas det också allt oftare om glasgolvet. De som kommit igenom taket och klättrat högt kan snabbt falla igenom om de – symboliskt – sätter ner foten för hårt när de navigerar som chef, ledare eller känd kulturpersonlighet.

Det som är okej för en man – som glöms, förlåts eller överses med – gäller inte lika ofta för en kvinna.

Givetvis är det inte bara kvinnor som känner av glastak då det finns fler maktstrukturer och normer. Inte är det heller alltid kvinnor som hjälper varandra igenom det.

När den tidigare riksdagsledamoten Veronica Palm tidigare i år släppte sin debutbok ”Systerskap” så var hon både självkritisk kring hur hon själv ibland agerat, och strukturerad om hur man kan synliggöra och stödja andra kvinnor. Hon sa till Aftonbladet:

”Vi införde varannan damernas 1993, det är rätt länge sedan. Men nu måste nästa steg bli att också orka se maktstrukturerna.”

Jag tänker att det finns många sektorer och partier som måste göra det.

Ett parti som inte har infört varvade listor och nu har en livlig diskussion om maktstrukturerna är Moderaterna. Anna Maria Corazza Bildt som är mäkta upprörd för att hon inte får stå kvar på listan i kommande Europaparlamentsval sa i veckan till Aftonbladet:

”Vi måste förändra vår kultur inom Moderaterna kring hur vi behandlar starka kvinnor”.

Efter att ha läst delar av Anna Kinberg Batras bok om tiden som partiordförande så verkar det ligga en hel del i det. Och det säger jag eftersom jag hyser den största respekt för alla kvinnor som sysslar med politik.

Enligt VALU (Sveriges Televisions vallokalsundersökning) fick jämställdhet för första gången en topplacering i detta val. Jämställdheten hamnade på tredje plats efter sjukvård och skola som väljarnas viktigaste fråga.

Det är uppenbart att väljarna ser det Mia Skäringer talar om. Jag blir hoppfull att vi också kan göra något åt det.

Här gjorde Moderaterna sämsta valet sedan 1973

Skriver replik tillsammans med Helen Eliasson oppositionsråd Västra Götalandsregionen

Visst finns det skäl för Socialdemokraterna  att analysera och utveckla sjukvårdspolitiken efter höstens valresultat i landsting och regioner. Även för Moderaternas del finns dock fog för en del självkritik, särskilt som både Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen styrts av moderatledda majoriteter den gångna mandatperioden.

Fyra moderata företrädare skriver på Expressen Debatt att valresultatet, där de rödgröna partierna förlorat makten i flera landsting och regioner, ”gett mandat att ta svensk sjukvård i en ny riktning”. Det stämmer att S förlorade i väljarstöd i höstens val. Lika sant är dock att valresultatet inte kan tolkas som att väljarna vill ta svensk sjukvårdspolitik i moderat riktning.

Moderaterna tappade 25 mandat i landstings- och regionvalen, netto. I Stockholms län, det landsting där väljarna fått se mest av den moderata vårdpolitiken, gjorde M sitt sämsta landstingsresultat sedan 1973 och tappade nästan 60 000 väljare. Här ökade S samtidigt sitt väljarstöd med drygt 20 000 röster och är nu landstingets största parti.

Moderaterna är förlorare även i Västra Götalandsregion – den andra stora M-ledda ”experimentverkstaden” – med förlorade mandat och över 22 000 färre röster. I enlighet med logiken i debattartikeln borde det innebära att invånarna i Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen gett mandat för att ta sjukvården i en ny riktning – bort från moderat marknadsstyrning av sjukvården.

I praktiken är det dock inte så enkelt. Sjukvården och dess styrning är komplex och såväl ansvar som ansvarsutkrävande blir lätt otydliga för väljarna. Det finns oerhört välskötta landsting där det blivit maktskifte och det finns regioner, likt Västra Götaland med landets snabbast växande vårdköer, där M ändå behöll makten, om än i minoritet.

Vår slutsats är att partierna måste bli bättre på att förklara vad som står på spel i landstingsvalen. I sjukvårdsdebatten inför valet framstod det som att regeringen styr över sjukvården, vilket missgynnade S på alla nivåer. Sanningen, att moderater styrde över varannan invånares sjukvård, framgick inte.

Frågan om växande vårdköer diskuterades inte utifrån varför vårdbehoven ökat hos befolkningen, eller det faktum att sjukvården nu kan göra mer och bota fler. Inte heller gick det fram att statsbidrag så som den (med rätta) avskaffade ”kömiljarden” har relativt liten betydelse för hur vården fungerar i verkligheten och att den dessutom stod för en bråkdel av nuvarande statsbidrag till sjukvården ute i regionerna.

S backade i landstings- och regionvalen, och detta behöver analyseras och diskuteras noga. Vi behöver gemensamt arbeta för att lyfta kunskapen om landstings- och regionpolitiken. Det behövs också ett konstruktivt arbete i syfte att utveckla sjukvårdspolitiken på såväl det regionala som det nationella planet. Det förutsätter dock en samsyn om ansvar och verklighet och värdet av adekvat information utan politisk retorik. Det är något som även en del moderata företrädare borde fundera på.

Nej, det blev ingen blå revolution i landstingen

Skriver replik i Dagens Samhälle

Camilla Waltersson Grönvall (M) menar att väljarna röstat för en ny sjukvårdspolitik och att det skett en blå revolution i landets landsting. Det är en sanning med modifikation. Moderaterna styrde över varannan svensks sjukvård den gångna mandatperioden och hade ett delat ansvar för problemen med såväl bemanning som tillgänglighet. Efter valet ser M ut att få vara med och styra över fler invånares sjukvård. I landstingsvalen har väljarna dock inte gett Moderaternas sjukvårdspolitik starkare stöd än Socialdemokraternas.

SD har vunnit totalt 63 nya mandat och går framåt i samtliga landsting; i tio av dem går SD framåt med fler mandat än hela Alliansen tillsammans. Alliansen går totalt sett plus 37 mandat. Det beror till stor del på KD:s och Centerpartiets framgångar eftersom Waltersson Grönvalls eget parti totalt sett tappar 25 mandat, netto.

De lokala sjukvårdspartierna går plus 36 mandat, trots att de bara finns i åtta av 21 landsting. Med andra ord svarar Sverigedemokraterna och de lokala partierna för knappt tre fjärdedelar (99 av 136) av nettovinsten av mandaten. Blå revolution? Nja, med tanke på att Kristdemokraterna i sjukvårdsdebatten främst betonade en ståndpunkt som de är ensamma om i alliansen – att all vård ska förstatligas – kan dessutom ifrågasättas hur gemensam den där sjukvårdspolitiken är.

Waltersson Grönvall har rätt i att S gjorde ett dåligt val på landstingsnivå. Det kräver saklig, självkritisk analys och ny energi för fortsatt politikutveckling. Men redan nu kan konstateras att S nästan helt stod emot den negativa trenden i det landsting där väljarna fått se mest av Moderaternas vårdpolitik – nämligen Stockholms län. Här vann S drygt 20 000 nya väljare vilket betydde att vår röstandel bara krympte några tiondelar av en procentenhet jämfört med 2014. Samtidigt gjorde Moderaterna sitt klart sämsta landstingsresultat i Stockholm, där man tappade nästan 60 000 väljare.

När Alliansen utökar makten i Stockholmsregionen med hjälp av MP, som nästan halverat sitt antal mandat, finns alltså skäl för ödmjukhet. Orsakerna till S prestation i landstingsvalen, allmänt sett, måste partiets nationella valanalys utröna. Men eftersom resultaten med undantag av Stockholm är så lika – nästan oavsett landsända och huruvida S har styrt eller inte – ligger en del av förklaringen sannolikt på en övergripande nivå.

Vissa menar nu att skilda valdagar borde införas för att lyfta fram landstingsvalen tydligare. Jag tycker att detta är en förhastad slutsats. Åtminstone i Stockholm ser vi att röstsplittringen mellan landstings- och kommunvalen ökar. Skilda valdagar riskerar uppenbart att leda till ett lägre valdeltagande.

Däremot måste partierna bli bättre på att förklara vad som står på spel i landstingsvalen. Det var inte statsminister Stefan Löfven (S) som ansvarade för de växande vårdköerna. För det fanns ett delat ansvar som landstingspolitiker måste ta. Att det i sjukvårdsdebatten framstod som att regeringen styr över sjukvården missgynnade S på alla nivåer.

De ideologiska dimensionerna av sjukvården måste framgå tydligare. Att vi inte har lyckats tydliggöra dem har sannolikt banat väg för SD:s och de lokala sjukvårdspartiernas framgångar. Torra fakta om köer, rekryteringsfrågor, organisation och bolagsstyrelser gör att sjukvården inte framstår som blockskiljande. Då kan det vara lockande att välja ett nytt alternativ som säger sig stå fritt från politiska låsningar och därmed kan komma med enkla lösningar. Här finns en viktig läxa för alla traditionella partier att lära av för den kommande mandatperioden samt valet 2022

Sjukvårdsvalet kräver rejäl analys

Skriver krönika i NSD

Hur gick det i valet? Frågan är ovanligt svår att besvara efter detta val.

Den kan besvaras med procent och mandat, men vad det betyder för det fortsatta styret är en knapp månad efter valet inte glasklart överallt. Analysen av valet är inte klart, men redan nu syns några frågor som mitt parti Socialdemokraterna bör besvara i sin valanalys.

En av de viktigaste är varför sjukvården kom att debatteras på det sätt som skedde. Socialdemokraterna har länge varit det parti som haft högst förtroende i sjukvårdspolitiken, men i detta val lyckades vi inte omsätta det i ökat väljarstöd. I alla fall inte det verkliga sjukvårdsvalet; landstingsvalet, där vi ser ut att till och med tappa majoriteten i ett antal regioner inklusive Norrbottens län.

Vi tappade nästan 170 000 röster i landstingsvalen gentemot 2014, vilket innebar att vi i genomsnitt backade 5,5 procentenheter. Det enda undantaget är Stockholms läns landsting där vi vann mer än 20 000 nya röster jämfört med 2014 och i stort sett försvarade vår röstandel. Men inte heller där ser vi utan att få styra.

Landstingsvalet är generellt det anonyma valet. Vid sidan av migration och integration så var dock sjukvården denna gång i fokus på den nationella debatten. Två frågor som stack ut var bristande tillgänglighet och frågan om förstatligande (vars fördelar och nackdelar dock inte analyserades djupare).

Frågan om växande ”vårdköer” diskuterades inte utifrån varför vårdbehoven ökat hos befolkningen eller det faktum att sjukvården nu kan göra mer och bota fler.

Inte heller framhölls att ansvaret för sjukvården vilar på landstingen och att S respektive M/KD styrde över varannan invånares sjukvård. Inte heller gick det fram att statsbidrag så som den (med rätta) avskaffade ”kömiljarden” har relativt liten betydelse för hur vården fungerar i verkligheten och stod för en bråkdel av nuvarande statsbidrag till sjukvården ute i regionerna.

En annan fråga för Socialdemokraternas valanalys är hur det växande stödet för lokala sjukvårdspartier ska tolkas. Landstingsresultaten innebar nämligen inget välkomnande av Moderaternas sätt att hantera sjukvården. Allra mest backar M i det landsting som fått se mest av partiets vårdmodell: Stockholms län.

Väljarströmmarna har främst gått från S och M till Sverigedemokraterna och lokala sjukvårdspartier. I Norrbotten fick Sjukvårdspartiet närmare 35 procent i landstingsvalet och gick om S som största parti.

Mitt parti behöver en omfattande valanalys av hur valrörelsens nationella fokus på sjukvården kom att påverka utfallet i regioner och landsting.

En röst på SD är en röst på fortsatt M-styre

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Sverigedemokraterna går till val under parollen ”förändring på riktigt” och vill framställa sig som det enda riktiga oppositionspartiet. Detta är däremot långt ifrån verkligheten i det moderata skyltfönstret Stockholms läns landsting. Här stödjer Sverigedemokraterna den ideologiska privatiseringspolitik som infördes av Filippa Reinfeldt (M) och som drivs vidare av Irene Svenonius (M). En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. Bygget av Nya Karolinska, en av världens dyraste byggnader, är det tydligaste exemplet på detta.

Landstingsmoderaterna har även infört Sveriges i särklass mest privatiserade sjukvård. Privata vårdbolag har i stor utsträckning fått bestämmanderätt över var vården ska etableras samt getts fri dragningsrätt på skattemedel. Konsekvensen är skenande kostnader som dränerar övrig sjukvård på resurser, skapar långa operationsköer och långa väntetider på akuten för våra äldre då det saknas vårdplatser.

Sverigedemokraterna säger sig förespråka ”förändring på riktigt” men faktum är att Sverigedemokraterna den senaste mandatperioden har agerat som ett lydigt stödparti åt den moderatledda alliansen. Sverigedemokraterna har under mandatperioden gett alliansen sin välsignelse och röstat bort sin egen vågmästarroll i styrelse och nämnder. I fullmäktige där Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarrollen röstar partiet i nio fall av tio med alliansen. Exempelvis har man röstat för alliansens förslag att införa nya dyra vårdmarknader (bland annat för äldrevård) och att förlänga det kritiserade färdtjänstavtalet. Sverigedemokraterna röstade mot att ställa krav på kollektivavtal för ambulanspersonalen och har ställt sig bakom alliansens kritiserade personalpolitik. SD gick även ut i veckan med att de kan tänka sig stödja alliansen i frågan om att privatisera ytterligare ett akutsjukhus i länet (SvD 12/8).

Sverigedemokraterna, som påstår sig vara ett ”sjukvårdsparti”, måste granskas som övriga partier. Jag tror inte att det är allmänt känt att ”sjukvårdspartiet SD” ställer sig bakom den privatiseringspolitik som jävsanklagade Irene Svenonius (M) kandiderar för att få driva vidare. Sverigedemokraterna vill också begränsa kvinnors rätt till abort och polisifiera ambulanspersonalen.

Jag är emot deras politik och vill inte att Sverigedemokraterna ska få politiskt inflytande. Därför tog jag som socialdemokrat replik på Sverigedemokraternas gruppledare i landstinget när budgeten debatterades förra året. Det gjorde inte Irene Svenonius (M), vilket är talande. Inte heller kan Irene Svenonius ge ett tydligt svar på om hon kan tänka sig att ge ökat inflytande till Sverigedemokraterna efter valet. Det är uppenbarligen känsligt att svara på till vilket pris den moderatledda alliansen tänker försöka styra vidare. Men det är troligt att Per Carlberg för SD i landstinget har en kravlista till M i bakfickan på samma sätt som Jimmie Åkesson har sagt att han har (Aftonbladet 7/7).

Väljarna har därför rätt att få svar på hur långt ett M- och SD-samarbete kan gå. Oavsett om de samarbetar eller bara samtalar efter valet i höst, så var en röst på SD 2014 de facto en röst på fortsatt M-styre. Det vill säga ingen som helst förändring i det moderata skyltfönstret i Stockholms läns landsting.

Vill man både ha förändring i sjukvården och ta ställning emot SD så bör man rösta på Socialdemokraterna!

Så vill vi städa upp i Moderaternas NKS-affär

Skriver debattartikel i SvD

I Stockholmsregionen kommer landstingsvalet avgöra vem som ska hantera Nya Karolinska Solna. De allianspartier som startade upphandlingen för tio år sedan har redan uteslutit det starkaste alternativet; att häva avtalet. Det är dags att lämna över till någon som värnar skattebetalarnas pengar mer än relationen till ett privat byggbolag och brittiska riskkapitalister.

Det avtal om offentlig-privat samverkan (OPS) som Alliansen valde för NKS-projektet omfattar 60 miljarder kronor till år 2040. Lånen har tagits upp av byggbolaget Swedish Hospital Partners (SHP), den enda anbudsgivaren, vilket gjort allting betydligt dyrare än om landstinget själv skulle ha lånat upp pengarna. Detta var ett huvudskäl till att vi socialdemokrater röstade emot OPS-modellen när den trumfades igenom av Alliansen 2008.

Vi socialdemokrater vill gå till botten med om och i så fall hur avtalet bör hävas. Erfarenheter från Storbritannien pekar mot att det skulle kunna spara stora pengar. Ändå har Alliansen redan uteslutit detta, på minst sagt lösa grunder. Men om detta ska vara trovärdigt så måste medborgarna och vi i oppositionen få veta vad det skulle kosta genom en seriös utredning. Ännu viktigare är en analys av vad en hävning faktiskt långsiktigt skulle kunna generera i besparingar!

Det underlag som finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) lutat sig mot har tagits fram av PWC, som också var med vid framtagandet av avtalet och som avslöjats arbeta också för motparten Skanska. Det vore naivt att tro att PWC skulle rekommendera att häva ett avtal som de själva varit med och tagit fram, och där motparten dessutom är deras kund.

Vi i oppositionen har nu lyckats få ut underlaget, och kan konstatera att det är häpnadsväckande tunt. En analys av hur mycket pengar som landstinget skulle kunna spara på lång sikt vid en hävning av avtalet saknas helt.

Om vi socialdemokrater får stockholmarnas förtroende att leda landstinget efter höstens val tänker vi därför göra följande:

1. Förbereda en hävning av NKS-avtalet.

Målsättningen kommer att sättas högt: att återföra mångmiljardbelopp från det dyra avtalet till den övriga vården på akutsjukhusen och vårdcentralerna. Nästa mandatperiod är det aktuellt att omförhandla, förvärva bolaget eller helt enkelt häva avtalet. Jag utesluter inget av alternativen och kommer redan på det första ordinarie mötet med ny landstingsstyrelse innan jul att ta initiativ till att ge ett uppdrag till landstingsdirektören och förvaltningen att gå igenom förutsättningarna för en hävning av avtalet. Jag kommer skyndsamt sätta igång det nödvändiga saneringsarbetet efter alliansens NKS-haveri.

2. Stoppa den kritiserade verksamhetsmodellen.

Idag slås kliniker sönder på NKS för att lämna plats åt en konsultdriven styrmodell som saknar forskningsstöd och stöd hos vårdprofessionen, försvårar utbildning och gör vårdarbetet tyngre.

3. Sätta stopp för OPS-finansiering.

Alliansen i landstinget tillstyrkte så sent som för ett år sedan ett förslag om att genomföra ett projekt med tre OPS-upphandlingar. Det är dags att stoppa sådana NKS-liknande experiment.

4. Förhindra fler jävsbeslut.

Jävssituationer har uppdagats i landstinget och finanslandstingsrådet fälldes för jäv då hon hade fattat beslut att stoppa en granskning som berörde hennes egen make tillika sjukhusets upphandlingschef. Ett nytt styre under min ledning kommer ställa krav på att alla landstingsråd och gruppledare årligen ska deklarera sina värdepappersinnehav, styrelseuppdrag och förtroendeuppdrag.

5. Införa karantänsregler för politiker och höga tjänstemän.

Det är dags att stänga svängdörrarna mellan att sitta som upphandlare och vara upphandlad. Filippa Reinfeldt gick direkt från att vara moderat sjukvårdslandstingsråd till att bli chef inom vårdbolaget Aleris. Irene Svenonius var konsult med uppdrag för Aleris till dagen innan hon tillträdde som finanslandstingsråd. Det får inte råda minsta misstanke om att landstingspolitiker skulle sätta privata bolags intressen före vårdens och skattebetalarnas.

Detta är min och Socialdemokraternas höga ambitionsnivå. Min och mitt partis inställning är glasklar: vårdens pengar ska gå till vård, inte till dyra upphandlingar och misslyckade privatiseringar. Mitt löfte till dig som väljare i landstingsvalet är att på allvar städa upp efter Alliansens misslyckade NKS-affär.

Marknaden löser inte vårdens problem

Skriver i Svenska Dagbladet tillsammans med Dag Larsson

I september ska medborgarna i Stockholm välja landstingspolitiker som ska styra och ta ansvar för exempelvis sjukvård och kollektivtrafik. I alla fall är det nog vad vi förväntar oss. Men det är inte alltid vad vi får.

I tolv år har Moderaterna, Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna styrt landstinget. De senaste fyra åren har det skett med stöd av Sverigedemokraternas vågmästarposition. De har med andra ord haft lång tid på sig att genomföra sin politik och kunna ta ansvar för resultatet. Ändå är det allt som oftast just det de inte gör.

Moderaterna har under lång tid hävdat att det är marknaden som ska avgöra var och när vård ska etableras. De har gjort det i en övertygelse om att marknaden – i form av stora vårdbolag – ska etablera sig där behoven är som störst. I verkligheten är det oftast tvärtom – vårdbolagen etablerar sig där möjligheterna till vinst är som störst och det är långtifrån alltid samma som där behoven är som störst. Att landstinget skulle kartlägga behoven och utifrån det styra etableringar av vårdcentraler, BVC-mottagningar eller ungdomspsykiatri är i allianspartiernas värld otänkbart. Landstinget har inte kartlagt behoven sedan 2012 – och då visade det sig att vårdinrättningar saknades i stora delar av länet.

När vi Socialdemokrater nu därför, utifrån behoven, visar var vi vill etablera nya vårdcentraler och andra vårdinrättningar skriker allianspartierna högt. Ella Bohlin (KD) säger att det inte är politikernas ansvar (Mitt i 6/7). Tydligare kan det inte sägas till de som upplever att den lokala vården inte fungerar bra. Om inte marknaden är intresserade att lösa problemet kommer inte Allianspolitikerna göra det under kommande fyra år heller.

Men det är inte bara marknaden som förväntas fatta besluten åt den nuvarande alliansen. När det går dåligt så är det ofta de egna tjänstemännen som får bära hundhuvudet. När Irene Svenonius inte själv förstår att hon är jävig i frågor som rör hennes mans tjänsteutövande är detta chefsjuristens fel. När budgeten för jämställdhetsutbildning minskas med 75 procent är det landstingsdirektörens och inte de ansvariga politikernas fel. Eller när upphandlingen av förbrukningshjälpmedel havererar för andra gången denna mandatperiod så skylls det på ovana i organisationen.

Om det inte går att hänvisa till marknaden eller skylla på egna organisationen så är det ofta regeringens eller Socialdemokraternas fel. Det har gått så långt att Irene Svenonius hellre än att åtgärda problem i det landsting som hon är ansvarig för åker land och rike runt och läxar upp andra landsting.

Man kan tycka att denna kultur inte är så farlig och att marknaden klarar att lösa mycket av problemen som Alliansen blundar för. Det är en felsyn. Det är denna ovilja att ta ansvar för politiska beslut som skapat grunden för haveriet kring Nya Karolinska. Det är det som nu leder till stora sparkrav på sjukhusen, stängda vårdplatser och överbelamrade vårdcentraler.

Det är därför vi Socialdemokrater lovar en annan styrning. Vi vill ta ansvar för sjukvården och kollektivtrafiken i hela länet. Vi vill ta ansvar i med- och motgång. Vi vill lita på personalen – inte skylla på dem. Vi kommer presentera tydliga löften om var vården ska finnas när du behöver den. Vi kommer att ta ansvar för både en sjukvård som möter medborgarnas behov och för en hållbar ekonomi i landstinget. Det är ett ansvar för de politiker som vi medborgare väljer – inte för vårdbolagens styrelser. Det är ett ansvar du ska förvänta dig att politikerna i landstinget tar.

Stoppa Alliansens havererade sjukvårdspolitik

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Hade vi socialdemokrater styrt landstinget hade vi sluppit kostsamma konsekvenser av misslyckade upphandlingar då vi inte står bakom den övertro på privatiseringar som präglat besluten om både Nya Karolinska och förbrukningshjälpmedel.

Under Almedalsveckan återupprepade ansvarigt finanslandstingsråd Iréne Svenonius (M) att Stockholms läns landsting ska bli ”Sveriges bästa upphandlare”. Det är en bra ambition, men så långt ifrån verkligheten att det nästan framstår som ironi när hon säger det. För samtidigt som många politiker pratade politik i Visby, så drabbades patienter och personal i Stockholm av det senaste upphandlingshaveriet.

SVT rapporterade om 90-åriga Dora som behöver sondmat för att överleva och som nu drabbas hårt av försenade eller uteblivna leveranser. Dora är en av 130.000 Stockholmare som påverkas svårt av bristerna i distribution av förbrukningshjälpmedel. Hjälpmedel likt sprutor för barn som behöver smärtlindring. Äldre som behöver inkontinensskydd. Sondmat och slangar för matning för att överleva som 90-åriga Dora, eller Viktoria som jag träffat och som bara är 1,5 år. Individer som redan har det svårt i sin vardag och som nu med hjälp av anhöriga tvingas kämpa ännu hårdare för att få de hjälpmedel de behöver. Detta berör mig oerhört mycket. Jag har fått många samtal om hur personalen i vården får kämpa för att hitta engångsartiklar istället för att ge vård och omsorg.

Problemet härrör från den misslyckade upphandling av förbrukningshjälpmedel som den styrande alliansen drev igenom i oktober 2014, som bland annat resulterade i stödstrumpor för 6000 kronor paret. Svallvågorna från denna upphandling har tillsammans med nya problem i ytterligare en upphandling av distribution av hjälpmedlen (trots att beslutet var hemtagningen av verksamheten i egen regi) drabbat brukarna. Frågorna är fortsatt många, varför beslut togs om att upphandla distribution och vad som händer nu när det inte fungerar och upphandlingen är överklagad och det företaget fått rätt. När kan invånarna egentligen vara trygga med att det kommer fungera? Nyligen kunde vi läsa hur SLSO:s ansvariga direktör även kritiserade valet av tidpunkt för övertagandet av hjälpmedelsleveransen. Detta i kombination med bristande information till berörda och vårdgivare som inte kunnat förbereda sig, gör att tusentals människor nu står utan de hjälpmedel de behöver för att klara vardagen

Nu har det även framkommit att alliansen varnades om problemen med att sätta startdatumet för den nya upphandlingen av förbrukningshjälpmedel mitt under semesterveckorna. Trots varningssignalen har de alltså valt att inte agera och att inte överhuvudtaget informera oppositionen om problemen. Jag tycker det visar på ett stort ointresse och oförmåga att hantera de mest grundläggande av landstingets uppgifter.

Politiker måste orka ta ansvar inte bara i stora frågor såsom att bygga nya toppmoderna sjukhus men även när det kommer till de mindre glamorösa frågorna såsom upphandlingar av medicinska hjälpmedel. Därför ställer jag nu frågan till ansvariga allianspolitiker, varför agerade ni inte på den varning ni fick? Varför valde ni ytterligare en äventyrlig upphandling av distributionen av förbrukningshjälpmedel istället för att ta hem hela kedjan i egen regi

Sjukvården är för viktig för att skötas så som den moderatledda alliansen gjort de senaste tolv åren. Hade vi socialdemokrater styrt landstinget hade vi sluppit kostsamma konsekvenser av misslyckade upphandlingar då vi inte står bakom den övertro på privatiseringar som präglat besluten om både Nya Karolinska och förbrukningshjälpmedel. Den 9 september avgör väljarna vilka som ska få sköta sjukvården i Stockholms läns landsting framöver.

Vi satsar en miljard på bättre vårdcentraler

Debattartikel i Aftonbladet tillsammans med statsminister Stefan Löfven (S), socialminister Annika Strandhäll (S) m.fl.

Höstens val är en folkomröstning om välfärden. Våra investeringar för en trygg vård i hela landet står mot skattesänkningar och privatiseringar som försämrar vården.

I många avseenden håller svensk sjukvård världsklass. Banbrytande behandlingar förkortar ständigt listan över dödliga diagnoser, och vi lever allt längre.

Samtidigt är många oroliga för att vården inte ska finnas där när man behöver den. Vi dras fortfarande med sviterna av den borgerliga regeringens skattesänkningar. Vårdköerna växer i vissa delar av landet, och vårdpersonal vittnar om en tuff arbetsmiljö. Det gör att det är svårt att rekrytera den personal som behövs.

Du tiger om dina egna vårdköer, Kristersson

Skriver debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Annika Strandhäll, Socialminister (S) och Helene Eliasson, oppositionslandstingsråd Västra Götalandsregionen (S).

När sjukvården visat sig vara väljarnas viktigaste valfråga vill alliansföreträdare plötsligt ge sig ut i debatten om vårdköer. Givetvis i avsikt att skylla allt på den socialdemokratiska regeringen eller att peka ut socialdemokratiskt styrda landsting.

Men deras argumentation är vilseledande och ovärdigt något så viktigt som sjukvården.

Moderaterna väljer att prata om vissa vårdköer men tiga om andra. Man talar gärna bekymrat om läget i Västernorrland. Men när hörde ni senast Ulf Kristersson och Moderaterna tala om krisläget i det moderatstyrda Västra Götaland?

Det är en region som haft miljardöverskott samtidigt som vårdköerna där växt snabbast i landet. Regionen har dessutom det sjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som har bland de längsta väntetiderna på akuten och som trots detta tvingas säga upp 300 anställda till följd av sparkrav på hundratals miljoner.

Och det sker samtidigt som kostnaderna för hyrpersonal ökar lavinartat, vilket Aftonbladet rapporterade om i går. Det är knappast ett exempel som moderater vill synliggöra i vårddebatten.

Alliansföreträdare försöker förenkla debatten om vårdköer, trots att växande väntetider är en allvarlig och komplex fråga med många bottnar och orsaker.

Enligt deras logik har vissa landsting långa köer för att Socialdemokraterna styr där, likaså är köerna långa i hela Sverige för att regeringen är socialdemokratisk och avskaffade kömiljarden. Det är ett skruvat resonemang.

Fakta är att nära hälften av Sveriges invånare i dag lever i ett landsting med moderatlett styre. Att korta väntetider är därmed en viktig uppgift för alla landsting och alla partier.

De långa vårdköerna beror inte på att den statliga kömiljarden avskaffades – de beror på att vårdbehovet ökat och att vi sedan länge har bemanningsproblem i delar av vården. Kömiljarden är nu ersatt med satsningar på åtskilliga miljarder.

Tre miljarder går till att lösa problem med bemanning och arbetsmiljö, andra satsningar till att korta köerna i cancervården och psykiatrin, och till att förbättra förlossningsvården.

En patientmiljard går till att införa patientkontrakt och skärpa vårdgarantin. Landstingen har också fått del av välfärdsmiljarderna. Det är uppenbart att mer pengar är bättre än mindre för att satsa på personalen och kortare väntetider i vården. Valet i höst avgör om vi fortsatt ska ha en regering som satsar på sjukvård eller en som prioriterar skattesänkningar.

Moderaterna undviker noga att tala om att förutsättningarna i landets 21 olika landsting och regioner skiljer sig kraftigt. Vissa landsting brottas med långa avstånd, vikande befolkningsutveckling, en äldre befolkning och lägre skatteunderlag.

Detta ville regeringen i viss mån justera genom en regionreform som alliansen strandade i riksdagen. Alla seriösa debattörer vet att det inte går att jämföra situationen i Stockholm med Jämtland, Dalarna eller Blekinge. Ett bättre sätt att jämföra och utvärdera förd politik är att studera utvecklingen över tid i ett och samma landsting.

I Stockholms läns landsting har den moderatledda alliansen styrt i snart 12 år. Här är förutsättningarna bäst i landet med mest utbildad personal att tillgå, med ojämförligt bäst ekonomiska förutsättningar och högst skatteintäkter.

Ändå har väntetiderna på länets akutmottagningar och vårdcentraler vuxit. Operationer ställs in, vårdplatser saknas och en granskning av inspektionen för vård och omsorg (IVO) visar att Stockholm har fyra av fem större akutmottagningar i hela landet som inte uppfyller kraven på god vård.

Just nu väntar 15 000 stockholmare på en operation och stora summor av vårdens pengar går till konsulter, Nya Karolinska och dyra privatiseringar. Sveriges rikaste landsting tvingas beta av sina operationsköer genom att skicka patienter till S-styrda Örebro och Östergötland, och fler kvinnor i värkarbete än på nio år skickas till de S-styrda grannlandstingen för att få föda barn. Detta är upp och ner.

Låt oss summera läget i landets två största landsting som även styrs av Moderaterna: Stockholms län som har dyrast sjukvård i landet och Västra Götaland som trots rekordresultat har försatt sina sjukhus i ekonomisk brygga med sparkrav och personaluppsägningar som följd.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Ulf Kristersson hellre pratar om annat. Men argumentationen är på gränsen till bluff. Nu är det mindre än fem månader till valet, då är det dags för ett sanningsenligt samtal om sjukvården.

En bra välfärd börjar med personalen

För det första måste vården både kunna rekrytera ny personal och få dem som redan jobbar att vilja stanna kvar. För detta krävs fler tjänster. Ökad grundbemanning måste införas för att ge tid till handledning och fortbildning. Lön ska ges efter kompetens och erfarenhet. I år har två löne­stegar börjat implementeras i vården, men fortfarande återstår många yrkesgrupper. Vi vill ge första linjens chefer mandat att ge löner som gör det möjligt att rekrytera. Vi vill se en lönesättning som gynnar personalen som vårdar de svårast sjuka patienterna eftersom det ställer högst krav på kompetens och erfarenhet.

Sätt politiker i karantän!

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Hade den styrande alliansen i Stockholms läns landsting röstat ja till vårt förslag om karantänsregler så hade denna debattartikel inte skrivits. Men de röstade inte ja och det skaver. Det är givetvis upp till varje parti att utse sina förtroendevalda och ytterst ligger makten hos väljarna.

Jag jobbade själv i privat sektor innan jag blev landstingspolitiker och vill inte att den dörren nu ska vara stängd för alltid. Vi som varit politiker ska givetvis kunna försörja oss själva den dag vi inte längre är politiker. Men det är inte rimligt att snabbt röra sig mellan rollen som beslutsfattare om upphandlingar och berörda företag. Karantänsregler är ett sätt att hjälpa till att reglera frågan. Den styrande alliansen borde inse att det behövs.

Det är ju främst Landstingsmoderaterna som har haft ledande företrädare som ifrågasatts för att gå direkt mellan uppdrag som landstingspolitiker och jobb på ett av de största vårdbolagen, eller konsult för samma företag, som landstinget har många avtal med. För mig handlar det dock inte om enskilda personer eller det parti de företräder, utan om principen.

Politik är en förtroendebransch. Vi som åtnjuter andras förtroende måste vårda det. Ytterst handlar det om omdöme och sunt förnuft. Att göra det osannolikt att vi agerar i någon annans intresse än allmänintresset. Vi ska inte otillbörligt gynna enskilda vårdbolag, byggbolag och konsultbolag. Vi ska gynna transparens, schyssta villkor, sunt företagsklimat och givetvis konkurrens när vi upphandlar tjänster av privata företag.

Tyvärr har det inte alltid varit så under de nästan tolv år som den moderatledda alliansen styrt Stockholms läns landsting. Bygget av världens dyraste sjukhus Nya Karolinska, rikskända strumpor, konsultberoende och konsultnotor som till och med saknar underlag, böter för olagliga upphandlingar, utförsäljningar och avknoppningar till underpris, samt rekordmånga privatiseringar har gett Sveriges dyraste sjukvård – men inte en tillräckligt bra sådan.

Vi socialdemokrater vill därför att det införs en uppförandekod i landstinget som står på tre ben:

1. Transparens
2. Affärsmässighet och
3. Karantän.

Vi förkortar detta till TAK. Tyvärr ville inte den styrande alliansen bifalla förslaget om att landstinget ska införa karantänsregler för höga politiker och tjänstemän. Det enda finanslandstingsrådet Iréne Svenonius (M) är beredd att göra är att be SKL, Sveriges kommuner och landsting, ta tag i detta. Det lär ta tid och det blir ändå upp till varje kommun och landsting att själva besluta om och hur man ska införa karantänsregler. Min åsikt är att Stockholms läns landsting mot bakgrund av det som hänt här har ett särskilt ansvar att gå före i detta arbete.

Eftersom den styrande alliansen mest verkar vilja hitta undanflykter och utspel istället för att ta tag i problemen och tvätta byken på riktigt så blir det upp till väljarna att avgöra i höst. Ska styret som försatt landstinget i skandaler och skatteslöseri få fortsätta? Eller ska Socialdemokraterna få bilda nytt styre och sköta landstinget och sjukvården? Om vi får ditt förtroende kommer vi införa en ny uppförandekod och karantänsregler för höga politiker och tjänstemän.