Haverikommission bör reda ut 1177-skandal

Publicerat den 18 mars, 2019

 

Skriver i Svd tillsammans med Talla Alkurdi

Nyligen avslöjades att 2,7 miljoner inspelade telefonsamtal till 1177 Vårdguiden, med privat och känslig information om stockholmarnas sjukdomstillstånd, har legat helt öppet på en oskyddad webbserver.

Avslöjandet är mycket allvarligt och riskerar att skada förtroendet för sjukvården framöver och i synnerhet den viktiga digitalisering av hälso- och sjukvården som nu pågår. Skandalen kan leda till att sjuka patienter inte längre vågar ringa till 1177 för att få den hjälp de behöver. Det borde åtminstone vara en larmklocka för de partier som aningslöst driver på för outsourcing av verksamhet utan kontroll av underleverantörer i flera led. Det blågröna styret måste vara berett att polisanmäla Medhelp för brott mot patientsekretessen och tystnadsplikten.

En bebis som har hög feber i flera dagar, en tonåring med magont, eller en vuxen familjemedlem med sprängande huvudvärk som aldrig släpper. Det finns många tillfällen där man behöver rådgivning av någon sjukvårdskunnig. Vi måste alla kunna lita på Vårdguiden, att de samtal vi har med dem och de uppgifter vi lämnar inte sprids vidare.

De borgerliga partier som styrt Stockholms läns landsting, numera Region Stockholm, i över 12 år har länge haft en fäbless för privata aktörer i vården. Det har varit ett återkommande problem att regionen tvingats polisanmäla eller internt utreda vårdgivare som misskött sina uppdrag eller fuskat med ersättningar. I flera fall har vårdgivare, trots allvarliga avslöjanden och utkrävda viten, belönats med nya uppdrag och kontrakt. För oss socialdemokrater är det helt oförståeligt. Patienternas behov måste alltid gå före privata vårdgivares intressen. Stockholmarna måste kunna känna sig helt trygga med vården och det borde vara helt grundläggande att Region Stockholm inte ska ha avtal med oseriösa vårdgivare.

När regionen i maj 2017 beslutade om att upphandla tjänsten 1177 Vårdguiden på telefon krävde vi att upphandlingen skulle avbrytas. Istället yrkade vi på att hälso- och sjukvårdsdirektören skulle förbereda ett återtagande av Vårdguiden 1177 på telefon i egen regi.

Huvudskälen till att vi vill ha sjukvårdsrådgivningen i egen regi är att regionen själv bör kontrollera en så central ingång i vården. Alla andra regioner i Sverige, förutom de tre som drabbats av den här skandalen (Stockholm, Värmland och Sörmland), har just telefoni- och journalsystem i egen regi. Regionens val att upphandla telefonrådgivningen från en privat aktör försvårar dels utveckling av den i riktning mot bättre samordning med det övriga vårdsystemet, dels att tjänsten används och styrs på ett sätt som tar vårdsystemets resurser i anspråk på effektivaste och för patienterna bästa sätt. Vi anser att sådan utveckling, användning och styrning skulle underlättas väsentligt om regionen drev tjänsten i egen regi.

Nu när krisen är ett faktum är vårt krav om att återta 1177 Vårdguiden i egen regi än mer relevant. Den högst ansvarige politikern och regionstyrelsens ordförande Irene Svenonius (M) bör nu uppvisa tydligt ledarskap så att det viktiga patientsäkra digitaliseringsarbetet inom regionen inte tar skada av denna omfattade skandal.

Vi kräver att den blågröna majoriteten i Region Stockholm:

• Förbereder ett återtagande av 1177 Vårdguiden i egen regi

• Tillsätter en central haverikommission för att utreda omfattningen av skandalen och säkerställa att kraftfulla åtgärder vidtas för att förhindra att något liknande sker igen

 

 

Publicerat i:

Låt OS i Stockholm stärka lokala idrotten

Publicerat den 18 december, 2018

Skriver med andra S-företrädare i SVD

Köerna till idrottsaktiviteter växer i Stockholmsregionen. Om inget görs väntar en anläggningsbrist som allvarligt kommer att påverka möjligheterna att idrotta inte minst för barn och unga. För att möta behovet av idrottsytor måste vi göra stora satsningar. Stockholm som värd för vinter-OS och Paralympics 2026 skulle kunna vara ett guldläge att stärka idrotten för kommande generationer.

Att vi rör på oss är bra för både vår fysiska och psykiska hälsa. Fysisk aktivitet ger positiva samhällseffekter i form av bland annat färre sjukdagar och ökad livslängd. Idrottsrörelsen är en viktig kraft för både folkhälsa och integration.

Det kan därför tyckas självklart att Stockholm ska vara en region med god tillgång till fritidsaktiviteter och idrott. Tyvärr ser vi att utvecklingen går åt motsatt håll i många kommuner. Investeringstakten har inte hängt med befolkningstillväxten och i framtiden hotar en allvarlig brist på idrottsytor.

Planerna på ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm år 2026 innebär därför stora möjligheter. De nya anläggningar arrangemanget skulle kräva är sådana som på sikt ändå kommer att behövas för att möta framtida behov. Sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) ändrat sina regler gällande finansieringen, så att mer pengar faller ut till arrangören, kan ett OS arrangeras mer ekonomiskt hållbart än tidigare. Med investeringsstöd från IOK skulle många anläggningar kunna tidigareläggas och byggas innan bristen blir allt för stor.

Sveriges olympiska kommitté föreslår Södertälje som värd för ishockeyns gruppspel och i Solna ligger Friends Arena som exempelvis skulle kunna användas för invigning och avslutning. Till exempel skulle Nacka kunna bidra med en ny ishall som kommunen ändå måste bygga framöver. Barkarby i Järfälla och Flemingsberg i Huddinge har båda pekats ut som potentiella platser för OS-byn. OS skulle bli en angelägenhet för hela Stockholms län. Dessutom skulle flera kommuner runt om i landet kunna bidra och dra nytta av investeringar. Exempelvis har Åre och Falun nämnts som tänkbara städer för alpina grenar och backhopp.

Ytterligare en förutsättning för att arrangera vinter-OS och Paralympics är stora gemensamma satsningar från alla inblandade, så som idrottsrörelsen, staten, kommunerna och näringslivet. Det är en chans till gemensam regional utveckling av både breddidrotten och parasporten.

Att vara värd för ett OS är på inga sätt okomplicerat men vi har mycket som talar för oss. Sverige är ett litet land men med stor innovationskraft. Stockholmsregionen är landets tillväxtmotor med en arenakapacitet som är unik i Norden och väl utbyggd kollektivtrafik. Ett OS är en unik möjlighet att visa upp vår region och andra delar av landet för världen och därmed stärka turism och näringsliv långt efter att idrottarna har åkt hem. Samtidigt skulle Sverige kunna sätta en ny standard för hur ett arrangemang i den här storleksordningen kan genomföras på ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart sätt.

Den nya alliansledda majoriteten i Stockholms stad har tyvärr meddelat att de inte tänker stödja vinter-OS 2026 i Stockholm, men Liberalerna och Centerpartiet i har i efterhand uttalat sig mer balanserat om en OS-ansökan. Vi socialdemokrater är beredda att samverka brett med dem som ser värdet av ett vinter-OS.

Att vara värd för vinter-OS och Paralympics skulle skapa nya möjligheter för utövare inom vinteridrotterna. Det skulle också vara en viktig investeringsmotor för nödvändig upprustning och förstärkning av idrottsanläggningar i Stockholmsregionen och i hela landet. Låt oss tillsammans gå vidare och använda OS och Paralympics för att stärka Stockholmsidrotten

Publicerat i:

Här gjorde Moderaterna sämsta valet sedan 1973

Publicerat den 30 november, 2018

Skriver replik tillsammans med Helen Eliasson oppositionsråd Västra Götalandsregionen

Visst finns det skäl för Socialdemokraterna  att analysera och utveckla sjukvårdspolitiken efter höstens valresultat i landsting och regioner. Även för Moderaternas del finns dock fog för en del självkritik, särskilt som både Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen styrts av moderatledda majoriteter den gångna mandatperioden.

Fyra moderata företrädare skriver på Expressen Debatt att valresultatet, där de rödgröna partierna förlorat makten i flera landsting och regioner, ”gett mandat att ta svensk sjukvård i en ny riktning”. Det stämmer att S förlorade i väljarstöd i höstens val. Lika sant är dock att valresultatet inte kan tolkas som att väljarna vill ta svensk sjukvårdspolitik i moderat riktning.

Moderaterna tappade 25 mandat i landstings- och regionvalen, netto. I Stockholms län, det landsting där väljarna fått se mest av den moderata vårdpolitiken, gjorde M sitt sämsta landstingsresultat sedan 1973 och tappade nästan 60 000 väljare. Här ökade S samtidigt sitt väljarstöd med drygt 20 000 röster och är nu landstingets största parti.

Moderaterna är förlorare även i Västra Götalandsregion – den andra stora M-ledda ”experimentverkstaden” – med förlorade mandat och över 22 000 färre röster. I enlighet med logiken i debattartikeln borde det innebära att invånarna i Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen gett mandat för att ta sjukvården i en ny riktning – bort från moderat marknadsstyrning av sjukvården.

I praktiken är det dock inte så enkelt. Sjukvården och dess styrning är komplex och såväl ansvar som ansvarsutkrävande blir lätt otydliga för väljarna. Det finns oerhört välskötta landsting där det blivit maktskifte och det finns regioner, likt Västra Götaland med landets snabbast växande vårdköer, där M ändå behöll makten, om än i minoritet.

Vår slutsats är att partierna måste bli bättre på att förklara vad som står på spel i landstingsvalen. I sjukvårdsdebatten inför valet framstod det som att regeringen styr över sjukvården, vilket missgynnade S på alla nivåer. Sanningen, att moderater styrde över varannan invånares sjukvård, framgick inte.

Frågan om växande vårdköer diskuterades inte utifrån varför vårdbehoven ökat hos befolkningen, eller det faktum att sjukvården nu kan göra mer och bota fler. Inte heller gick det fram att statsbidrag så som den (med rätta) avskaffade ”kömiljarden” har relativt liten betydelse för hur vården fungerar i verkligheten och att den dessutom stod för en bråkdel av nuvarande statsbidrag till sjukvården ute i regionerna.

S backade i landstings- och regionvalen, och detta behöver analyseras och diskuteras noga. Vi behöver gemensamt arbeta för att lyfta kunskapen om landstings- och regionpolitiken. Det behövs också ett konstruktivt arbete i syfte att utveckla sjukvårdspolitiken på såväl det regionala som det nationella planet. Det förutsätter dock en samsyn om ansvar och verklighet och värdet av adekvat information utan politisk retorik. Det är något som även en del moderata företrädare borde fundera på.

Publicerat i:

Nej, det blev ingen blå revolution i landstingen

Publicerat den 20 oktober, 2018

Skriver replik i Dagens Samhälle

Camilla Waltersson Grönvall (M) menar att väljarna röstat för en ny sjukvårdspolitik och att det skett en blå revolution i landets landsting. Det är en sanning med modifikation. Moderaterna styrde över varannan svensks sjukvård den gångna mandatperioden och hade ett delat ansvar för problemen med såväl bemanning som tillgänglighet. Efter valet ser M ut att få vara med och styra över fler invånares sjukvård. I landstingsvalen har väljarna dock inte gett Moderaternas sjukvårdspolitik starkare stöd än Socialdemokraternas.

SD har vunnit totalt 63 nya mandat och går framåt i samtliga landsting; i tio av dem går SD framåt med fler mandat än hela Alliansen tillsammans. Alliansen går totalt sett plus 37 mandat. Det beror till stor del på KD:s och Centerpartiets framgångar eftersom Waltersson Grönvalls eget parti totalt sett tappar 25 mandat, netto.

De lokala sjukvårdspartierna går plus 36 mandat, trots att de bara finns i åtta av 21 landsting. Med andra ord svarar Sverigedemokraterna och de lokala partierna för knappt tre fjärdedelar (99 av 136) av nettovinsten av mandaten. Blå revolution? Nja, med tanke på att Kristdemokraterna i sjukvårdsdebatten främst betonade en ståndpunkt som de är ensamma om i alliansen – att all vård ska förstatligas – kan dessutom ifrågasättas hur gemensam den där sjukvårdspolitiken är.

Waltersson Grönvall har rätt i att S gjorde ett dåligt val på landstingsnivå. Det kräver saklig, självkritisk analys och ny energi för fortsatt politikutveckling. Men redan nu kan konstateras att S nästan helt stod emot den negativa trenden i det landsting där väljarna fått se mest av Moderaternas vårdpolitik – nämligen Stockholms län. Här vann S drygt 20 000 nya väljare vilket betydde att vår röstandel bara krympte några tiondelar av en procentenhet jämfört med 2014. Samtidigt gjorde Moderaterna sitt klart sämsta landstingsresultat i Stockholm, där man tappade nästan 60 000 väljare.

När Alliansen utökar makten i Stockholmsregionen med hjälp av MP, som nästan halverat sitt antal mandat, finns alltså skäl för ödmjukhet. Orsakerna till S prestation i landstingsvalen, allmänt sett, måste partiets nationella valanalys utröna. Men eftersom resultaten med undantag av Stockholm är så lika – nästan oavsett landsända och huruvida S har styrt eller inte – ligger en del av förklaringen sannolikt på en övergripande nivå.

Vissa menar nu att skilda valdagar borde införas för att lyfta fram landstingsvalen tydligare. Jag tycker att detta är en förhastad slutsats. Åtminstone i Stockholm ser vi att röstsplittringen mellan landstings- och kommunvalen ökar. Skilda valdagar riskerar uppenbart att leda till ett lägre valdeltagande.

Däremot måste partierna bli bättre på att förklara vad som står på spel i landstingsvalen. Det var inte statsminister Stefan Löfven (S) som ansvarade för de växande vårdköerna. För det fanns ett delat ansvar som landstingspolitiker måste ta. Att det i sjukvårdsdebatten framstod som att regeringen styr över sjukvården missgynnade S på alla nivåer.

De ideologiska dimensionerna av sjukvården måste framgå tydligare. Att vi inte har lyckats tydliggöra dem har sannolikt banat väg för SD:s och de lokala sjukvårdspartiernas framgångar. Torra fakta om köer, rekryteringsfrågor, organisation och bolagsstyrelser gör att sjukvården inte framstår som blockskiljande. Då kan det vara lockande att välja ett nytt alternativ som säger sig stå fritt från politiska låsningar och därmed kan komma med enkla lösningar. Här finns en viktig läxa för alla traditionella partier att lära av för den kommande mandatperioden samt valet 2022

 

Publicerat i:

En röst på SD är en röst på fortsatt M-styre

Publicerat den 22 augusti, 2018

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Sverigedemokraterna går till val under parollen ”förändring på riktigt” och vill framställa sig som det enda riktiga oppositionspartiet. Detta är däremot långt ifrån verkligheten i det moderata skyltfönstret Stockholms läns landsting. Här stödjer Sverigedemokraterna den ideologiska privatiseringspolitik som infördes av Filippa Reinfeldt (M) och som drivs vidare av Irene Svenonius (M). En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. Bygget av Nya Karolinska, en av världens dyraste byggnader, är det tydligaste exemplet på detta.

Landstingsmoderaterna har även infört Sveriges i särklass mest privatiserade sjukvård. Privata vårdbolag har i stor utsträckning fått bestämmanderätt över var vården ska etableras samt getts fri dragningsrätt på skattemedel. Konsekvensen är skenande kostnader som dränerar övrig sjukvård på resurser, skapar långa operationsköer och långa väntetider på akuten för våra äldre då det saknas vårdplatser.

Sverigedemokraterna säger sig förespråka ”förändring på riktigt” men faktum är att Sverigedemokraterna den senaste mandatperioden har agerat som ett lydigt stödparti åt den moderatledda alliansen. Sverigedemokraterna har under mandatperioden gett alliansen sin välsignelse och röstat bort sin egen vågmästarroll i styrelse och nämnder. I fullmäktige där Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarrollen röstar partiet i nio fall av tio med alliansen. Exempelvis har man röstat för alliansens förslag att införa nya dyra vårdmarknader (bland annat för äldrevård) och att förlänga det kritiserade färdtjänstavtalet. Sverigedemokraterna röstade mot att ställa krav på kollektivavtal för ambulanspersonalen och har ställt sig bakom alliansens kritiserade personalpolitik. SD gick även ut i veckan med att de kan tänka sig stödja alliansen i frågan om att privatisera ytterligare ett akutsjukhus i länet (SvD 12/8).

Sverigedemokraterna, som påstår sig vara ett ”sjukvårdsparti”, måste granskas som övriga partier. Jag tror inte att det är allmänt känt att ”sjukvårdspartiet SD” ställer sig bakom den privatiseringspolitik som jävsanklagade Irene Svenonius (M) kandiderar för att få driva vidare. Sverigedemokraterna vill också begränsa kvinnors rätt till abort och polisifiera ambulanspersonalen.

Jag är emot deras politik och vill inte att Sverigedemokraterna ska få politiskt inflytande. Därför tog jag som socialdemokrat replik på Sverigedemokraternas gruppledare i landstinget när budgeten debatterades förra året. Det gjorde inte Irene Svenonius (M), vilket är talande. Inte heller kan Irene Svenonius ge ett tydligt svar på om hon kan tänka sig att ge ökat inflytande till Sverigedemokraterna efter valet. Det är uppenbarligen känsligt att svara på till vilket pris den moderatledda alliansen tänker försöka styra vidare. Men det är troligt att Per Carlberg för SD i landstinget har en kravlista till M i bakfickan på samma sätt som Jimmie Åkesson har sagt att han har (Aftonbladet 7/7).

Väljarna har därför rätt att få svar på hur långt ett M- och SD-samarbete kan gå. Oavsett om de samarbetar eller bara samtalar efter valet i höst, så var en röst på SD 2014 de facto en röst på fortsatt M-styre. Det vill säga ingen som helst förändring i det moderata skyltfönstret i Stockholms läns landsting.

Vill man både ha förändring i sjukvården och ta ställning emot SD så bör man rösta på Socialdemokraterna!

Publicerat i:

Så vill vi städa upp i Moderaternas NKS-affär

Publicerat den

Skriver debattartikel i SvD

I Stockholmsregionen kommer landstingsvalet avgöra vem som ska hantera Nya Karolinska Solna. De allianspartier som startade upphandlingen för tio år sedan har redan uteslutit det starkaste alternativet; att häva avtalet. Det är dags att lämna över till någon som värnar skattebetalarnas pengar mer än relationen till ett privat byggbolag och brittiska riskkapitalister.

Det avtal om offentlig-privat samverkan (OPS) som Alliansen valde för NKS-projektet omfattar 60 miljarder kronor till år 2040. Lånen har tagits upp av byggbolaget Swedish Hospital Partners (SHP), den enda anbudsgivaren, vilket gjort allting betydligt dyrare än om landstinget själv skulle ha lånat upp pengarna. Detta var ett huvudskäl till att vi socialdemokrater röstade emot OPS-modellen när den trumfades igenom av Alliansen 2008.

Vi socialdemokrater vill gå till botten med om och i så fall hur avtalet bör hävas. Erfarenheter från Storbritannien pekar mot att det skulle kunna spara stora pengar. Ändå har Alliansen redan uteslutit detta, på minst sagt lösa grunder. Men om detta ska vara trovärdigt så måste medborgarna och vi i oppositionen få veta vad det skulle kosta genom en seriös utredning. Ännu viktigare är en analys av vad en hävning faktiskt långsiktigt skulle kunna generera i besparingar!

Det underlag som finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) lutat sig mot har tagits fram av PWC, som också var med vid framtagandet av avtalet och som avslöjats arbeta också för motparten Skanska. Det vore naivt att tro att PWC skulle rekommendera att häva ett avtal som de själva varit med och tagit fram, och där motparten dessutom är deras kund.

Vi i oppositionen har nu lyckats få ut underlaget, och kan konstatera att det är häpnadsväckande tunt. En analys av hur mycket pengar som landstinget skulle kunna spara på lång sikt vid en hävning av avtalet saknas helt.

Om vi socialdemokrater får stockholmarnas förtroende att leda landstinget efter höstens val tänker vi därför göra följande:

1. Förbereda en hävning av NKS-avtalet.

Målsättningen kommer att sättas högt: att återföra mångmiljardbelopp från det dyra avtalet till den övriga vården på akutsjukhusen och vårdcentralerna. Nästa mandatperiod är det aktuellt att omförhandla, förvärva bolaget eller helt enkelt häva avtalet. Jag utesluter inget av alternativen och kommer redan på det första ordinarie mötet med ny landstingsstyrelse innan jul att ta initiativ till att ge ett uppdrag till landstingsdirektören och förvaltningen att gå igenom förutsättningarna för en hävning av avtalet. Jag kommer skyndsamt sätta igång det nödvändiga saneringsarbetet efter alliansens NKS-haveri.

2. Stoppa den kritiserade verksamhetsmodellen.

Idag slås kliniker sönder på NKS för att lämna plats åt en konsultdriven styrmodell som saknar forskningsstöd och stöd hos vårdprofessionen, försvårar utbildning och gör vårdarbetet tyngre.

3. Sätta stopp för OPS-finansiering.

Alliansen i landstinget tillstyrkte så sent som för ett år sedan ett förslag om att genomföra ett projekt med tre OPS-upphandlingar. Det är dags att stoppa sådana NKS-liknande experiment.

4. Förhindra fler jävsbeslut.

Jävssituationer har uppdagats i landstinget och finanslandstingsrådet fälldes för jäv då hon hade fattat beslut att stoppa en granskning som berörde hennes egen make tillika sjukhusets upphandlingschef. Ett nytt styre under min ledning kommer ställa krav på att alla landstingsråd och gruppledare årligen ska deklarera sina värdepappersinnehav, styrelseuppdrag och förtroendeuppdrag.

5. Införa karantänsregler för politiker och höga tjänstemän.

Det är dags att stänga svängdörrarna mellan att sitta som upphandlare och vara upphandlad. Filippa Reinfeldt gick direkt från att vara moderat sjukvårdslandstingsråd till att bli chef inom vårdbolaget Aleris. Irene Svenonius var konsult med uppdrag för Aleris till dagen innan hon tillträdde som finanslandstingsråd. Det får inte råda minsta misstanke om att landstingspolitiker skulle sätta privata bolags intressen före vårdens och skattebetalarnas.

Detta är min och Socialdemokraternas höga ambitionsnivå. Min och mitt partis inställning är glasklar: vårdens pengar ska gå till vård, inte till dyra upphandlingar och misslyckade privatiseringar. Mitt löfte till dig som väljare i landstingsvalet är att på allvar städa upp efter Alliansens misslyckade NKS-affär.

Publicerat i:

Marknaden löser inte vårdens problem

Publicerat den 3 augusti, 2018

Skriver i Svenska Dagbladet tillsammans med Dag Larsson

I september ska medborgarna i Stockholm välja landstingspolitiker som ska styra och ta ansvar för exempelvis sjukvård och kollektivtrafik. I alla fall är det nog vad vi förväntar oss. Men det är inte alltid vad vi får.

I tolv år har Moderaterna, Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna styrt landstinget. De senaste fyra åren har det skett med stöd av Sverigedemokraternas vågmästarposition. De har med andra ord haft lång tid på sig att genomföra sin politik och kunna ta ansvar för resultatet. Ändå är det allt som oftast just det de inte gör.

Moderaterna har under lång tid hävdat att det är marknaden som ska avgöra var och när vård ska etableras. De har gjort det i en övertygelse om att marknaden – i form av stora vårdbolag – ska etablera sig där behoven är som störst. I verkligheten är det oftast tvärtom – vårdbolagen etablerar sig där möjligheterna till vinst är som störst och det är långtifrån alltid samma som där behoven är som störst. Att landstinget skulle kartlägga behoven och utifrån det styra etableringar av vårdcentraler, BVC-mottagningar eller ungdomspsykiatri är i allianspartiernas värld otänkbart. Landstinget har inte kartlagt behoven sedan 2012 – och då visade det sig att vårdinrättningar saknades i stora delar av länet.

När vi Socialdemokrater nu därför, utifrån behoven, visar var vi vill etablera nya vårdcentraler och andra vårdinrättningar skriker allianspartierna högt. Ella Bohlin (KD) säger att det inte är politikernas ansvar (Mitt i 6/7). Tydligare kan det inte sägas till de som upplever att den lokala vården inte fungerar bra. Om inte marknaden är intresserade att lösa problemet kommer inte Allianspolitikerna göra det under kommande fyra år heller.

Men det är inte bara marknaden som förväntas fatta besluten åt den nuvarande alliansen. När det går dåligt så är det ofta de egna tjänstemännen som får bära hundhuvudet. När Irene Svenonius inte själv förstår att hon är jävig i frågor som rör hennes mans tjänsteutövande är detta chefsjuristens fel. När budgeten för jämställdhetsutbildning minskas med 75 procent är det landstingsdirektörens och inte de ansvariga politikernas fel. Eller när upphandlingen av förbrukningshjälpmedel havererar för andra gången denna mandatperiod så skylls det på ovana i organisationen.

Om det inte går att hänvisa till marknaden eller skylla på egna organisationen så är det ofta regeringens eller Socialdemokraternas fel. Det har gått så långt att Irene Svenonius hellre än att åtgärda problem i det landsting som hon är ansvarig för åker land och rike runt och läxar upp andra landsting.

Man kan tycka att denna kultur inte är så farlig och att marknaden klarar att lösa mycket av problemen som Alliansen blundar för. Det är en felsyn. Det är denna ovilja att ta ansvar för politiska beslut som skapat grunden för haveriet kring Nya Karolinska. Det är det som nu leder till stora sparkrav på sjukhusen, stängda vårdplatser och överbelamrade vårdcentraler.

Det är därför vi Socialdemokrater lovar en annan styrning. Vi vill ta ansvar för sjukvården och kollektivtrafiken i hela länet. Vi vill ta ansvar i med- och motgång. Vi vill lita på personalen – inte skylla på dem. Vi kommer presentera tydliga löften om var vården ska finnas när du behöver den. Vi kommer att ta ansvar för både en sjukvård som möter medborgarnas behov och för en hållbar ekonomi i landstinget. Det är ett ansvar för de politiker som vi medborgare väljer – inte för vårdbolagens styrelser. Det är ett ansvar du ska förvänta dig att politikerna i landstinget tar.

Publicerat i:

Stoppa Alliansens havererade sjukvårdspolitik

Publicerat den 17 juli, 2018

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Hade vi socialdemokrater styrt landstinget hade vi sluppit kostsamma konsekvenser av misslyckade upphandlingar då vi inte står bakom den övertro på privatiseringar som präglat besluten om både Nya Karolinska och förbrukningshjälpmedel.

Under Almedalsveckan återupprepade
 ansvarigt finanslandstingsråd Iréne Svenonius (M) att Stockholms läns landsting ska bli ”Sveriges bästa upphandlare”. Det är en bra ambition, men så långt ifrån verkligheten att det nästan framstår som ironi när hon säger det. För samtidigt som många politiker pratade politik i Visby, så drabbades patienter och personal i Stockholm av det senaste upphandlingshaveriet.

SVT rapporterade om 90-åriga Dora som behöver sondmat för att överleva och som nu drabbas hårt av försenade eller uteblivna leveranser. Dora är en av 130.000 Stockholmare som påverkas svårt av bristerna i distribution av förbrukningshjälpmedel. Hjälpmedel likt sprutor för barn som behöver smärtlindring. Äldre som behöver inkontinensskydd. Sondmat och slangar för matning för att överleva som 90-åriga Dora, eller Viktoria som jag träffat och som bara är 1,5 år. Individer som redan har det svårt i sin vardag och som nu med hjälp av anhöriga tvingas kämpa ännu hårdare för att få de hjälpmedel de behöver. Detta berör mig oerhört mycket. Jag har fått många samtal om hur personalen i vården får kämpa för att hitta engångsartiklar istället för att ge vård och omsorg.

Problemet härrör från den misslyckade upphandling av förbrukningshjälpmedel som den styrande alliansen drev igenom i oktober 2014, som bland annat resulterade i stödstrumpor för 6000 kronor paret. Svallvågorna från denna upphandling har tillsammans med nya problem i ytterligare en upphandling av distribution av hjälpmedlen (trots att beslutet var hemtagningen av verksamheten i egen regi) drabbat brukarna. Frågorna är fortsatt många, varför beslut togs om att upphandla distribution och vad som händer nu när det inte fungerar och upphandlingen är överklagad och det företaget fått rätt. När kan invånarna egentligen vara trygga med att det kommer fungera? Nyligen kunde vi läsa hur SLSO:s ansvariga direktör även kritiserade valet av tidpunkt för övertagandet av hjälpmedelsleveransen. Detta i kombination med bristande information till berörda och vårdgivare som inte kunnat förbereda sig, gör att tusentals människor nu står utan de hjälpmedel de behöver för att klara vardagen

Nu har det även framkommit att alliansen varnades om problemen med att sätta startdatumet för den nya upphandlingen av förbrukningshjälpmedel mitt under semesterveckorna. Trots varningssignalen har de alltså valt att inte agera och att inte överhuvudtaget informera oppositionen om problemen. Jag tycker det visar på ett stort ointresse och oförmåga att hantera de mest grundläggande av landstingets uppgifter.

Politiker måste orka ta ansvar inte bara i stora frågor såsom att bygga nya toppmoderna sjukhus men även när det kommer till de mindre glamorösa frågorna såsom upphandlingar av medicinska hjälpmedel. Därför ställer jag nu frågan till ansvariga allianspolitiker, varför agerade ni inte på den varning ni fick? Varför valde ni ytterligare en äventyrlig upphandling av distributionen av förbrukningshjälpmedel istället för att ta hem hela kedjan i egen regi

Sjukvården är för viktig för att skötas så som den moderatledda alliansen gjort de senaste tolv åren. Hade vi socialdemokrater styrt landstinget hade vi sluppit kostsamma konsekvenser av misslyckade upphandlingar då vi inte står bakom den övertro på privatiseringar som präglat besluten om både Nya Karolinska och förbrukningshjälpmedel. Den 9 september avgör väljarna vilka som ska få sköta sjukvården i Stockholms läns landsting framöver.

Publicerat i:

Vi satsar en miljard på bättre vårdcentraler

Publicerat den 27 juni, 2018

Debattartikel i Aftonbladet tillsammans med statsminister Stefan Löfven (S), socialminister Annika Strandhäll (S) m.fl.

Höstens val är en folkomröstning om välfärden. Våra investeringar för en trygg vård i hela landet står mot skattesänkningar och privatiseringar som försämrar vården.

I många avseenden håller svensk sjukvård världsklass. Banbrytande behandlingar förkortar ständigt listan över dödliga diagnoser, och vi lever allt längre.

Samtidigt är många oroliga för att vården inte ska finnas där när man behöver den. Vi dras fortfarande med sviterna av den borgerliga regeringens skattesänkningar. Vårdköerna växer i vissa delar av landet, och vårdpersonal vittnar om en tuff arbetsmiljö. Det gör att det är svårt att rekrytera den personal som behövs.

Sedan valet 2014 bildar vi socialdemokrater regering och majoritet i många landsting. Men varannan svensk bor i ett landsting där borgerliga partier styr vården. Vårdens utmaningar är därför utmaningar som alla partier bär ett ansvar för att lösa.

Den S-ledda regeringen har investerat 13 miljarder kronor i kortare vårdköer, en tryggare vård, bättre arbetsvillkor och byggt ut vårdutbildningar . Vi har bytt färdriktning och börjat lösa många problem. Nu vill vi fortsätta investera ytterligare 20 välfärdsmiljarder, där sex går till landsting och regioner.

Vi nationella och regionala företrädare för hela landet presenterar i dag ytterligare satsningar för en trygg vård i hela landet.

 En digital ingång – 1177. Det ska vara lätt att hitta rätt i vården. Digitaliseringen skapar stora möjligheter att korta väntetiderna och effektivisera sjukvården. Vi vill därför satsa 300 miljoner på 1177 Vårdguiden som en portal för digital vård.

 Vården ska finnas närmare människor. Vi vill investera tre miljarder på vårdcentraler och mobila vårdteam, två från nationellt håll och en miljard från regioner och landsting. Detta kan gå till fler anställda, ökade öppettider och breddad kompetens.

 Kapade vårdköer. Personalen är den viktigaste faktorn för en bra vård med korta väntetider. Vi går till val på att anställa 14 000 fler i vården under nästa mandatperiod och vill investera två miljarder i bättre villkor för vårdens anställda.

På kort sikt vill vi göra riktade satsningar på att korta vårdköerna utifrån regionala behov och för de diagnoser där problemet med köer är störst. Vi tar på oss att gemensamt kapa köerna, 500 miljoner satsas från statligt håll med skarpa krav på motprestation att korta köerna.

På lång sikt vill vi att alla patienter får en plan efter sitt första besök, där tider och kontakter finns inbokade. Vi kallar detta för patientkontrakt, vilket är särskilt viktigt för dem med stora vårdbehov.

 Ett helhetsgrepp på cancervården. Vi vill ta ett nationellt helhetsgrepp om cancervården med en halv miljard. Väntetiderna ska kortas mer och standardiserade vårdförlopp ska utökas för en mer jämlik vård.

Sjukvården hanterar våra mest ömtåliga ögonblick i livet. Då ska plånboken aldrig avgöra. Oavsett var du bor ska du få den vård du behöver när du behöver det. Det kräver fortsatta investeringar. För oss går det före skattesänkningar och privatiseringar. Så bygger vi ett tryggare samhälle, ett starkare Sverige.

Publicerat i:

Du tiger om dina egna vårdköer, Kristersson

Publicerat den 29 april, 2018


Skriver debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Annika Strandhäll, Socialminister (S) och Helene Eliasson, oppositionslandstingsråd Västra Götalandsregionen (S).

När sjukvården visat sig vara väljarnas viktigaste valfråga vill alliansföreträdare plötsligt ge sig ut i debatten om vårdköer. Givetvis i avsikt att skylla allt på den socialdemokratiska regeringen eller att peka ut socialdemokratiskt styrda landsting.

Men deras argumentation är vilseledande och ovärdigt något så viktigt som sjukvården.

Moderaterna väljer att prata om vissa vårdköer men tiga om andra. Man talar gärna bekymrat om läget i Västernorrland. Men när hörde ni senast Ulf Kristersson och Moderaterna tala om krisläget i det moderatstyrda Västra Götaland?

Det är en region som haft miljardöverskott samtidigt som vårdköerna där växt snabbast i landet. Regionen har dessutom det sjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som har bland de längsta väntetiderna på akuten och som trots detta tvingas säga upp 300 anställda till följd av sparkrav på hundratals miljoner.

Och det sker samtidigt som kostnaderna för hyrpersonal ökar lavinartat, vilket Aftonbladet rapporterade om i går. Det är knappast ett exempel som moderater vill synliggöra i vårddebatten.

Alliansföreträdare försöker förenkla debatten om vårdköer, trots att växande väntetider är en allvarlig och komplex fråga med många bottnar och orsaker.

Enligt deras logik har vissa landsting långa köer för att Socialdemokraterna styr där, likaså är köerna långa i hela Sverige för att regeringen är socialdemokratisk och avskaffade kömiljarden. Det är ett skruvat resonemang.

Fakta är att nära hälften av Sveriges invånare i dag lever i ett landsting med moderatlett styre. Att korta väntetider är därmed en viktig uppgift för alla landsting och alla partier.

De långa vårdköerna beror inte på att den statliga kömiljarden avskaffades – de beror på att vårdbehovet ökat och att vi sedan länge har bemanningsproblem i delar av vården. Kömiljarden är nu ersatt med satsningar på åtskilliga miljarder.

Tre miljarder går till att lösa problem med bemanning och arbetsmiljö, andra satsningar till att korta köerna i cancervården och psykiatrin, och till att förbättra förlossningsvården.

En patientmiljard går till att införa patientkontrakt och skärpa vårdgarantin. Landstingen har också fått del av välfärdsmiljarderna. Det är uppenbart att mer pengar är bättre än mindre för att satsa på personalen och kortare väntetider i vården. Valet i höst avgör om vi fortsatt ska ha en regering som satsar på sjukvård eller en som prioriterar skattesänkningar.

Moderaterna undviker noga att tala om att förutsättningarna i landets 21 olika landsting och regioner skiljer sig kraftigt. Vissa landsting brottas med långa avstånd, vikande befolkningsutveckling, en äldre befolkning och lägre skatteunderlag.

Detta ville regeringen i viss mån justera genom en regionreform som alliansen strandade i riksdagen. Alla seriösa debattörer vet att det inte går att jämföra situationen i Stockholm med Jämtland, Dalarna eller Blekinge. Ett bättre sätt att jämföra och utvärdera förd politik är att studera utvecklingen över tid i ett och samma landsting.

I Stockholms läns landsting har den moderatledda alliansen styrt i snart 12 år. Här är förutsättningarna bäst i landet med mest utbildad personal att tillgå, med ojämförligt bäst ekonomiska förutsättningar och högst skatteintäkter.

Ändå har väntetiderna på länets akutmottagningar och vårdcentraler vuxit. Operationer ställs in, vårdplatser saknas och en granskning av inspektionen för vård och omsorg (IVO) visar att Stockholm har fyra av fem större akutmottagningar i hela landet som inte uppfyller kraven på god vård.

Just nu väntar 15 000 stockholmare på en operation och stora summor av vårdens pengar går till konsulter, Nya Karolinska och dyra privatiseringar. Sveriges rikaste landsting tvingas beta av sina operationsköer genom att skicka patienter till S-styrda Örebro och Östergötland, och fler kvinnor i värkarbete än på nio år skickas till de S-styrda grannlandstingen för att få föda barn. Detta är upp och ner.

Låt oss summera läget i landets två största landsting som även styrs av Moderaterna: Stockholms län som har dyrast sjukvård i landet och Västra Götaland som trots rekordresultat har försatt sina sjukhus i ekonomisk brygga med sparkrav och personaluppsägningar som följd.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Ulf Kristersson hellre pratar om annat. Men argumentationen är på gränsen till bluff. Nu är det mindre än fem månader till valet, då är det dags för ett sanningsenligt samtal om sjukvården.

Publicerat i:

En bra välfärd börjar med personalen

Publicerat den 22 mars, 2018

Skriver debattartikel med Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning.

Varje dag i Stockholms sjukvård görs hjälteinsatser. Liv räddas, sjukdomar behandlas, bebisar föds. Dygnet runt, alla dagar om året, utförs den mest avancerade kliniska vården tillsammans med den livsavgörande omvårdnaden. Inget av detta skulle vara möjligt utan Stockholms läns landstings vårdpersonal.

I dag ställs dock orimliga krav på personalen. Hög arbetsbelastning, dåliga arbetsvillkor och brist på återhämtning gör att många sjuksköterskor slutar. Personalbristen är ett faktum. Därför tvingas över 600 vårdplatser hållas stängda på våra akutsjukhus, och därför finns den längsta akut­vårds­kön i landet i Stockholms län.

Vi hör berättelser om sjuksköterskor som säger upp sig för att den höga arbetsbelastningen gör dem rädda att begå allvarliga fel och förlora sin yrkeslegitimation. Vi har träffat verksamhetschefer som beskriver hur de tvingas stänga ner halva avdelningen på grund av personal­brist och samtidigt ha vårdplatser i korridorer och matsalar.

Detta är inte värdigt Sveriges rikaste landsting. Som förtroendevalda, anhöriga och föräldrar känner vi en otrolig tacksamhet för det fantastiska arbete som vårdpersonalen i Stockholm utför dagligen. Får Socialdemokraterna styra i Stockholms läns landsting lovar vi en bättre personalpolitik som ger vår personal rätt förutsättningar för att kunna utföra sitt jobb. För oss kommer det alltid att gå före dyra prestigeprojekt och konsultnotor!

Regeringen investerar årligen tio välfärdsmiljarder till kommuner och landsting för ökad kvalitet i välfärden, varav 380 miljoner kronor går till Stockholms läns landsting. Här är några av våra förslag som vi vill att man använder regeringens välfärdssatsning till:

För det första måste vården både kunna rekrytera ny personal och få dem som redan jobbar att vilja stanna kvar. För detta krävs fler tjänster. Ökad grundbemanning måste införas för att ge tid till handledning och fortbildning. Lön ska ges efter kompetens och erfarenhet. I år har två löne­stegar börjat implementeras i vården, men fortfarande återstår många yrkesgrupper. Vi vill ge första linjens chefer mandat att ge löner som gör det möjligt att rekrytera. Vi vill se en lönesättning som gynnar personalen som vårdar de svårast sjuka patienterna eftersom det ställer högst krav på kompetens och erfarenhet.

För det andra krävs bättre arbetsmiljö. Personalen behöver mer tid för återhämtning. Därför vill vi göra modellen på akutmottagningen på Karolinska i Huddinge permanent och ge klartecken till fler verksamheter att utforma nya arbetstidsmodeller, vi vet exempelvis att barnsjukvården på Nya Karolinska velat göra detta i tio år. Vi vet också att personal inom förlossningsvården har en riktigt tuff arbetssituation och vill göra detsamma.

För det tredje behöver med­arbetare inom vården möjlighet till vidareutbildning och rätt förutsättningar att bedriva forskning integrerat i hälso- och sjukvården. Vi vill ge både undersköterskor och sjuksköterskor möjlighet till betald specialistutbildning och att kravet om återbetalningsskyldighet slopas.

Att få tid till forskning och utveckling är helt avgörande för att vi ska kunna ge den bästa vården nu och i framtiden. På Karolinska universitetssjukhuset anger i dag 64 procent att de inte har goda förutsättningar för att bedriva sin forskning, enligt den senaste medarbetarenkäten. Det är slöseri med resurser och hotar vårdens utveckling. Därför vill vi social­demo­krater att vårdpersonal ska få tid att bedriva sin forskning under arbetstid.

Publicerat i:

Sätt politiker i karantän!

Publicerat den 19 mars, 2018

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Ska man kunna gå direkt från ena sidan bordet till det andra, och växla snabbt mellan att vara upphandlare och upphandlad? Mot bakgrund av skatteslöseri och skandaler i Sveriges största landsting så bör det införas uppförandekod och karantänsregler.

Hade den styrande alliansen i Stockholms läns landsting röstat ja till vårt förslag om karantänsregler så hade denna debattartikel inte skrivits. Men de röstade inte ja och det skaver. Det är givetvis upp till varje parti att utse sina förtroendevalda och ytterst ligger makten hos väljarna.

Jag jobbade själv i privat sektor innan jag blev landstingspolitiker och vill inte att den dörren nu ska vara stängd för alltid. Vi som varit politiker ska givetvis kunna försörja oss själva den dag vi inte längre är politiker. Men det är inte rimligt att snabbt röra sig mellan rollen som beslutsfattare om upphandlingar och berörda företag. Karantänsregler är ett sätt att hjälpa till att reglera frågan. Den styrande alliansen borde inse att det behövs.

Det är ju främst Landstingsmoderaterna som har haft ledande företrädare som ifrågasatts för att gå direkt mellan uppdrag som landstingspolitiker och jobb på ett av de största vårdbolagen, eller konsult för samma företag, som landstinget har många avtal med. För mig handlar det dock inte om enskilda personer eller det parti de företräder, utan om principen.

Politik är en förtroendebransch. Vi som åtnjuter andras förtroende måste vårda det. Ytterst handlar det om omdöme och sunt förnuft. Att göra det osannolikt att vi agerar i någon annans intresse än allmänintresset. Vi ska inte otillbörligt gynna enskilda vårdbolag, byggbolag och konsultbolag. Vi ska gynna transparens, schyssta villkor, sunt företagsklimat och givetvis konkurrens när vi upphandlar tjänster av privata företag.

Tyvärr har det inte alltid varit så under de nästan tolv år som den moderatledda alliansen styrt Stockholms läns landsting. Bygget av världens dyraste sjukhus Nya Karolinska, rikskända strumpor, konsultberoende och konsultnotor som till och med saknar underlag, böter för olagliga upphandlingar, utförsäljningar och avknoppningar till underpris, samt rekordmånga privatiseringar har gett Sveriges dyraste sjukvård – men inte en tillräckligt bra sådan.

Vi socialdemokrater vill därför att det införs en uppförandekod i landstinget som står på tre ben:

  1. Transparens
  2. Affärsmässighet och
  3. Karantän.

Vi förkortar detta till TAK. Tyvärr ville inte den styrande alliansen bifalla förslaget om att landstinget ska införa karantänsregler för höga politiker och tjänstemän. Det enda finanslandstingsrådet Iréne Svenonius (M) är beredd att göra är att be SKL, Sveriges kommuner och landsting, ta tag i detta. Det lär ta tid och det blir ändå upp till varje kommun och landsting att själva besluta om och hur man ska införa karantänsregler. Min åsikt är att Stockholms läns landsting mot bakgrund av det som hänt här har ett särskilt ansvar att gå före i detta arbete.

Eftersom den styrande alliansen mest verkar vilja hitta undanflykter och utspel istället för att ta tag i problemen och tvätta byken på riktigt så blir det upp till väljarna att avgöra i höst. Ska styret som försatt landstinget i skandaler och skatteslöseri få fortsätta? Eller ska Socialdemokraterna få bilda nytt styre och sköta landstinget och sjukvården? Om vi får ditt förtroende kommer vi införa en ny uppförandekod och karantänsregler för höga politiker och tjänstemän.

Publicerat i:

Så vill vi styra upp vården efter NKS-affären

Publicerat den 3 mars, 2018

Skriver tillsammans med Anders Ygeman, ordförande Socialdemokraterna i Stockholm och Helene Hellmark Knutsson, ordförande Socialdemokraterna i Stockholms län.

Det är ingen naturlag att vården i Stockholm måste vara dyrast i landet och dras med stora effektivitetsproblem. Det är hög tid att ge vården i vårt län en ny inriktning.

NKS-affären har med rätta
 kallats en politisk skandal. Ansvaret vilar tungt på de moderater som styrt Stockholms läns landsting i snart tolv år. Mediernas rapportering har avslöjat en historia av mörkade beslutsunderlag, skenande kostnader och osunda personband mellan beslutsfattare.

Sjukhuset, inklusive drift och underhåll, beräknas nu kosta hissnande 61 miljarder kronor. Det är inte att ta ansvar för skattebetalarnas pengar.

Där långsiktiga beslut om att bygga Sveriges viktigaste sjukhus borde ha fattats i bred enighet har Moderaterna tvärtom struntat i att förhandla fram breda överenskommelser. I stället har deras ideologiska övertro på privata lösningar präglat hela affären.

Konsekvenserna av detta misslyckande kommer skattebetalarna i Stockholm få betala under lång tid framöver. När Skanska räddar upp sin ekonomi med vinsten från just NKS-affären är det inget gott tecken för stockholmarna. Men även patienter drabbas när övriga sjukhus i länet tvingas till stora besparingar samtidigt som de ska ta emot fler patienter i takt med att NKS öppnar. Södersjukhuset, som i dag har landets längsta väntetider på akuten, ska i år spara 175 miljoner kronor.

Alliansföreträdare brukar nöjt förkunna att vårdköerna är korta i Stockholms läns landsting. Sanningen är att antalet inställda operationer är fler än någonsin tidigare, väntetiderna till vårdcentralerna växer, tusentals förlossningsplatser saknas och 17 000 stockholmare står just nu i kö till operation.

Man kan se frågan om NKS som en fråga om bristande kompetens. När affären nu granskas handlar kommentarerna från moderater dock mest om att skylla på och gömma sig bakom andra. Ulf Kristersson har, trots det uppenbara slöseriet med skattemedel, försökt förminska frågan. Den som tror att NKS-affären på allvar skulle ha skapat någon vilja att ändra sin politik hos Moderaterna i Stockholms läns landsting kommer bli besviken.

I själva verket är NKS symbolen för ett mycket större problem. Moderaterna har konsekvent privatiserat en allt större del av sjukvården. Det leder till skenande kostnader och en ojämn etablering av vård över länet eftersom vårdbolagen själva bestämmer var vården ska finnas. Stockholm går i rask takt mot en sjukvård där allt fler ingrepp görs där det är lönsamt och allt färre behandlingar där de behövs. Ändå fortsätter Alliansen att stycka upp vården i flertalet mindre vårdmarknader där vårdens aktörer konkurrerar med varandra i stället för att samarbeta för patientens bästa.

Samtidigt driver Alliansen i Stockholms läns landsting på för att ytterligare sjukhus ska privatiseras. De har inte heller uteslutit att nästa sjukhus som planeras i söderort ska byggas i form av samma offentlig-privata samverkan (OPS) som NKS. Om Moderaterna vill visa att man dragit några slutsatser av NKS-affären borde det första tydliga beskedet till väljarna vara att inget sjukhus kommer privatiseras.

NKS-skandalen visar att Stockholmsregionen behöver en ny sjukvårdspolitik. Om vi får väljarnas förtroende i valet 2018 kommer vi:

1. Öka antalet anställda i Stockholms sjukvård med minst 3 000 personer. Personalen är vårdens största tillgång och de behöver få bättre arbetsvillkor, en lön som värderar erfarenhet och kompetens och hälsosammare arbetstider. Vårdpersonalen ska känna att vi lyssnar mer på dem än på inhyrda konsulter.

2. Se till att vårdens pengar går till vården. Då blir väntetiderna kortare och personalens villkor kan förbättras. OPS-modellen ska inte användas och inget mer sjukhus ska privatiseras. Redan i år föreslog vi en omfördelning på 700 miljoner kronor från de dyraste privata vårdmarknaderna till akutsjukhusen i Stockholms län. Det skulle korta köerna på akutmottagningar och göra att vårdens kvalitet kan förbättras.

3. Garantera att äldre får den vård och omsorg som de behöver och förtjänar. Våra sjuka äldre ska inte behöva ligga i korridoren på akuten och vänta på en vårdplats. Vi vill öppna de 600 vårdplatser som i dag hålls stängda och införa ett snabbspår för äldre på akuten. Dessutom behöver vi en äldreomsorg och en sjukvård som samarbetar kring patienten. Därför ska hemsjukvården kommunaliseras.

Det är ingen naturlag att vården i Stockholm måste vara dyrast i landet och dras med stora effektivitetsproblem. Boende i Stockholmsregionen har rätt till en bättre sjukvård. Det är hög tid att ge vården i vårt län en ny inriktning. Patientens behov ska gå före vårdbolagens intressen och vårdens pengar ska gå till vård.

Publicerat i:

Ska Sveriges vård bli som Nya Karolinska?

Publicerat den 6 februari, 2018

Skriver debattartikel med Annika Strandhäll, socialminister (S).

I snart tolv år har Stockholms läns landsting styrts av Moderaterna. Under denna tid har de haft ekonomiska förutsättningar som andra landsting bara kan drömma om, med stark tillväxt och hög skattekraft per invånare.

Huvudstadsregionen skulle alltså kunna vara det perfekta skyltfönstret för Moderaternas vårdpolitik. Men trots att både tid och pengar har funnits präglas vården i Stockholm av krislarm från både personal och patienter.

Moderaternas prestigeprojekt Nya Karolinska Solna (NKS) har utvecklats till ett pärlband av skandaler. Sjukhuset beskrivs ofta som världens dyraste sjukhus och många kostnader har senare visat sig svåra att försvara.

Under sommaren misslyckades sjukhuset med att operera 20 cancerpatienter i tid, vilket i några fall tragiskt nog bidrog till att de inte längre kunde botas. Helt nyligen avgick en av sjukhusets toppchefer, uppenbarligen eftersom hans roll i att upphandla konsulttjänster från sin egen tidigare arbetsgivare blev för besvärande.

Tidigare har man behövt slå ut väggar mellan patientrum eftersom det nybyggda sjukhuset inte utformats för den vård som ska bedrivas där. För att bara ta några av de många skräckexempel som finns.

I förlossningsvården råder konstant överbelastning sedan experimentet med att släppa in privata vårdgivare kollapsade och den enda privata aktören abrupt la ner sin verksamhet.

När vi besöker förlossningsvården runt om i Stockholms län är det beklämmande historier vi hör från personalen.

Personal som sliter varje dag för att ge de födande kvinnorna en god vård, med sitt eget välmående som insats. Vi får vittnesmål om hur ett stort antal anställda lämnat landstinget på grund av dåliga arbetsvillkor och mycket hög arbetsbelastning.

I veckan kom uppgiften att mer än tusen av Stockholms läns fastställda vårdplatser var stängda under mellandagarna – hundra fler än vid samma tid förra året. Det är en allvarlig utveckling.

Det behöver inte vara så här. De många problemen i Stockholmsvården beror inte på slumpen eller olyckliga omständigheter. Tvärtom beror de på bristande ledning och styrning från ansvariga borgerliga politiker. En blind övertro på privatiseringar har lett till skenande kostnader och en splittrad vårdorganisation.

Den offentligdrivna vården har trängts ut och blivit av med både pengar och personal. När väl marknaden bjudits in för att ”hjälpa till i vården” – en återkommande formulering som avslöjar en skrämmande naivitet – har de moderata politikerna lutat sig tillbaka och övergett sitt ansvar för styrning och planering. Vi säger inte nej till att vårdbolag och olika driftsformer är med och bidrar, men det offentliga har ett större helhetsansvar och måste få förutsättningar av de ansvariga politikerna att ta det.

Den här huvudvärken skulle kunna vara begränsad till Stockholm och stockholmarna. Men sedan Ulf Kristersson tillträdde har han lyft upp Irene Svenonius, toppmoderaten i Stockholms läns landsting, i sin innersta krets. Detta borde få varningslamporna att börja blinka starkt i övriga landsting och regioner.

Vi undrar: Betyder detta att du tänker göra Stockholms vårdmodell till din, Ulf Kristersson? Betyder det att Moderaterna även på riksplanet kommer att göra privatisering och uppstyckning av vården till den heliga graalen i sin vårdpolitik?

En graal som leder till att enkla besvär prioriteras framför svårare och därmed hotar principen om vård efter behov? Som överlåter till marknaden att styra över kapacitet och vårdplatser, med motiveringen att ”politiker inte ska bestämma över din vård”?

Hur många fler patienter skulle då falla mellan stolarna i sönderbrutna vårdsystem där ingen vårdgivare tar något helhetsansvar för dem?

Sveriges väljare förtjänar klara besked, Ulf Kristersson.

Å andra sidan skulle ett sådant besked innebära att skillnaderna mellan de politiska alternativen i höstens val blev ännu tydligare: ett socialdemokratiskt alternativ där stora satsningar på sjukvården för mer personal, bättre arbetsmiljö och närmare vård för patienten står mot moderaternas, där offentlig vård töms på resurser, där det är de privata vårdbolagen som bestämmer och där personalen lämnas i sticket. Vi vet vilken riktning vi vill ta.

Publicerat i:

Hur ska du göra med SD, Irene Svenonius?

Publicerat den 4 december, 2017

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

När den förra moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnade för samtal med Sverigedemokraterna förklarade toppmoderaten i Stockholms läns landsting, Irene Svenonius, att hon inte tänkte förhandla med partiet. Eftersom SD då var ett fromt stödparti till alliansen i landstinget framstod det som en riskfri hållning, men vad är löftet värt efter nästa val?

Det har hänt ett antal saker
 sedan Irene Svenonius (M) löfte om att inte samarbeta med SD.

Det samarbete som alliansen hade med Sverigedemokraterna i Gävle sprack när SD i våras drog tillbaka sitt stöd för alliansens budget. Mer nyligen sprack det hemliga samarbete som Moderaterna hade på egen hand med Sverigedemokraterna i Region Jönköping; även det för att SD drog tillbaka sitt stöd. Och häromdagen kunde vi läsa att nästan hälften av Sverigedemokraternas gruppledare i kommunerna, däribland Dan Kareliusson som leder SD:s grupp även i Stockholms läns landsting, tror att de kommer att ingå i styren efter valet.

Denna utveckling gör att frågan måste ställas till Irene Svenonius igen: kommer du att försöka hålla dig kvar vid makten i landstinget efter valet med Sverigedemokraternas stöd? Vad är ditt löfte från början av året värt? Kommer du att kunna stå emot trycket från de av dina partikamrater i länet som förklarat sig redo att styra sina kommuner med SD:s stöd?

Att jag ställer frågan beror på att jag har dåliga erfarenheter av moderata löften om makt. Efter valet 2014 föreslog Moderaterna att landstingets tre viktigaste politiska nämnder skulle utökas till 20 ledamöter – ett jämnt antal, vilket är ovanligt. Förslaget innebar att alliansen skulle få ordförandens utslagsröst i nämnderna, och därmed en majoritet som inte motsvarar förhållandet i fullmäktige (där Sverigedemokraterna är vågmästare).

Vi i den rödgröna oppositionen accepterade inte detta. Vårt förslag var 19 ledamöter just för att styrkeförhållandena i nämnderna skulle återspegla de som gäller i fullmäktige. Moderaternas förslag om 20 ledamöter fick dock passivt stöd av Sverigedemokraterna, varför det vann. Eftersom trixandet med majoritetsförhållandena vid det laget skapat en mycket infekterad stämning i landstinget lovade Moderaterna att storleken på de tre nämnderna skulle prövas årligen. De sade sig också vara ödmjuka inför valresultatet och ha en ambition att söka mer samförstånd mellan blocken i politiska frågor.

Av detta har det inte blivit mycket. Omprövningslöftet har Moderaterna gjort allt i sin makt för att motverka. De har hellre klamrat sig fast vid makten med hänvisning till juridiska detaljer som inte skulle utgöra något hinder om det faktiskt fanns en vilja att respektera stockholmarnas utslag från valdagen. Istället för samförstånd har den moderata politiken med uppsplittrande vårdmarknader drivits vidare med oförminskad styrka. Sverigedemokraterna har lagt sig platt för alliansen: dels har de fortsatt agera så att de berövas sitt eget inflytande i nämnderna, dels har de skrivit under på den överväldigande majoriteten av Alliansens politik.

Men nu har Sverigedemokraterna nationellt och lokalt alltså börjat inta en annan hållning. Partiledaren Jimmie Åkesson är tydlig med att SD kommer att kräva politiskt inflytande. Det får mig att återigen undra över vad ett löfte från Moderaterna är värt.

Som socialdemokrat kan jag garantera att mitt parti inte kommer att leda, ingå i eller stödja något landstingsstyre vars politik blir beroende av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har hela tiden och på alla nivåer varit tydliga med denna inställning. Jag vill gärna se ett mittenorienterat blocköverskridande styre. Den blockpolitik som präglat delar av svensk politik de senaste mandatperioderna är fördummande. Den skapar risk för stora pendelsvängningar på områden som behöver pragmatism, innovation och samförstånd. Möjligheten att Moderaterna fortsätter cementera blockpolitiken och ger inflytande till ett främlingsfientligt ytterlighetsparti oroar mig mycket. Och även om Moderaterna i Stockholms län säger att de inte vill göra sig beroende av SD, vad är ett löfte från landstingsmoderaterna värt?

Publicerat i: