Valfrihet existerar inte i det här krisläget

Publicerat den 26 mars, 2017

Skriver debattartikel i SvD tillsammans med Claes Thunblad (S)

Den moderatledda alliansen har styrt Stockholms läns landsting i tio år med ekonomiska förutsättningar andra landsting bara kan drömma om. Under åtta av åren hade de sina partivänner i regeringen i Rosenbad. De har alltså haft alla möjligheter att forma vården i Stockholm som de velat.

Vad är resultatet? Jo, kris i den akuta vården, med dygnslånga väntetider och vård av patienter ute i korridorerna. Hundratals stängda vårdplatser och personal som går på knäna. En vård som i SKL:s stora resultatöversikt för 16 vårdområden hamnar på plats 15 av 21 landsting i fråga om kvalitet. En ekonomi som är så ansträngd att man nu ser ut att behöva stryka investeringar för åtta miljarder.

Alliansen har rätt i att köerna blivit kortare till vissa former av besök i specialistvården. Men det är bara en liten del av tillgängligheten i vården. Den ger klen tröst till den som måste övernatta på akuten, vänta en månad på att få komma till vårdcentralen med sitt halsont, eller har drabbats av någon av de nästan 5 000 operationer som ställdes in förra året.

Den valfrihet Alliansen talar om existerar inte i verkligheten för de blivande föräldrar som riskerar att få föda i bilen, på väg till ett annat landsting dit de hänvisats eftersom Stockholms ”vårdval förlossning” skapat brist på förlossningsplatser. Den hjälper inte dem som behöver en fullt tillgänglig barnavårdscentral i Lina hage i Södertälje, en jouröppen vårdcentral i Österåker eller oroas över nedläggningshotet mot närakuten vid Löwenströmska i Väsby.

Med detta svaga facit är det inte konstigt att den moderatledda alliansen är nervös. Däremot är det konstigt att de inte uppvisar någon som helst självkritik. Och det blir snudd på absurt när de försöker intala sig att de leder sjukvårdsdebatten i Stockholm. Många av de åtgärder de nu håller fram har vi socialdemokrater nämligen förespråkat länge.

Besparingar på förvaltning och konsulter hade vi i vår budget redan förra året. Då avfärdade moderatstyret våra förslag som ”orealistiska” – nu, mindre än ett år senare, påstår de sig vilja genomföra något liknande. Socioekonomiskt viktad ersättning i primärvården är något vi drev i flera år för att göra vården mer jämlik – först 2015 accepterade moderatstyret att genomföra det tillsammans. Större kontinuitet i vården var målet då vi 2015 lade förslag om en Lex Åke, döpt efter en patient som träffade 66 olika läkare på ett år. Nu accepterar moderatstyret till sist vår problembild. Men samtidigt förklarar det att experimentet med ständigt fler vårdval ska fortsätta – trots att det är precis det som gör sammanhållning och kontinuitet omöjlig.

En häst blir inte en zebra för att man målar ränder på den. Moderatstyrets lösa utspel reflekterar ingen faktisk insikt om problemen i Stockholmsvården. De är en kuliss, och bakom den kulissen fortsätter man med ökade doser av samma politik som orsakat problemen. Nu ska moderatstyret rentav ta hjälp av de privata vårdbolagen för att utforma sin politik (SvD 9/3). Den ”färdväg” man pekat ut ligger inte i linje med experten Göran Stiernstedts förslag – han förespråkar att antalet vårdval reduceras avsevärt och att man tills vidare inte inför fler. Trots att detta framgår i klartext i Stiernstedts rapport har moderatstyret inte förstått det.

De har heller inte förstått att vi socialdemokrater inte har något emot valfrihet i vården. Vi ser det som en självklarhet att du som patient ska kunna välja vård och byta vårdcentral eller läkare. Vi vill ha större patientinflytande i vården och att vården finns där när du behöver den. Vad vi har något emot är moderatstyrets valfrihetssystem, eftersom det visat sig medföra så stora problem. Om denna uppfattning är vi inte ensamma. De senaste veckorna har inte mindre än elva professorer och vårdexperter skarpt kritiserat hur vårdvalssystemet bryter sönder vårdkedjor och försvårar både forskning och utbildning (SvD 9/3 samt 21/3). Moderatstyrets förslag om att införa vårdval inom reumatologin möttes med ett ramaskri – från de reumatiska patienternas egen organisation.

Vi socialdemokrater står för en politik där vårdens pengar går till vård och patientens behov går före vårdbolagens intressen. Hur mycket moderatstyret än försöker imitera oss i enskilda förslag kommer det inte att lyckas föra en sådan politik. Vill man ha förändring i Stockholmsvården krävs ett nytt landstingsstyre och verklig omprövning av den privatiseringspolitik som skapat dagens problem.

Publicerat i:

Att privatisera ännu ett akutsjukhus är ett missriktat förslag

Publicerat den 21 mars, 2017
Foto: Magnus Selander

Foto: Magnus Selander

Skriver debattartikel i LT

Vi socialdemokrater är glada att vårt uppdrag till Göran Stiernstedt att granska vården i Stockholm har gett så mycket energi till vårddebatten i länet. Efter tio års moderatlett styre i landstinget befinner sig vården i kris, trots att de borgerliga partierna haft ekonomiska förutsättningar som andra landsting bara kan drömma om. Det är därför värdefullt att få Stiernstedts och andra experters rekommendationer om hur vi bäst kan röra oss bort från den allianspolitik som orsakat krisen.

Jag är förvånad att Vänsterpartiets företrädare undrar om ”S verkligen står bakom” Göran Stiernstedts rekommendationer. Göran Stiernstedt är en av landets främsta vårdexperter och skrev sin rapport i den egenskapen. Vårt uppdrag till honom var att göra en förutsättningslös granskning av vården i Stockholm – vi lämnade alltså inga önskemål eller beställningar om innehållet.

Stiernstedts slutsatser och rekommendationer är hans egna, och de reflekterar hans egen erfarenhet och expertkompetens. Han säger att sjukvården är dyr och ineffektiv, samt att privatiseringar i form av vårdval borde upphöra då det gör vården ännu mer uppsplittrad. Vi socialdemokrater har nu inlett vårt arbete med att utveckla politiska förslag utifrån Stiernstedts rapport. Detta har vi varit tydliga med.

Även i sakfrågan om privatisering av akutsjukhus har vi varit tydliga. Att privatisera ännu ett akutsjukhus är ett missriktat förslag som skulle ta tid och pengar från mer angelägna satsningar.

Vänsterpartiet borde i likhet med oss socialdemokrater rikta oron för okloka privatiseringar mot den moderatledda alliansen. De är så ideologiskt styrda att mängden privat vård verkar vara viktigare än patienternas bästa och hur verksamheterna fungerar. Vi socialdemokrater vill inte slösa mer pengar på dyra privatiseringar. Vi vill i stället att vårdens pengar går till vård. Inte minst måste primärvården och vårdcentralerna stärkas för att patienterna ska få rätt vård snabbare och närmare hemmet. Vi vill se en bättre personalpolitik, fler öppna vårdplatser, nya personalbostäder, återinförande av de populära närakuterna som fanns när S, V och MP styrde, samt ett bättre utnyttjande av jourläkarbilarna.

Vården måste också utvecklas i riktning mot större samverkan mellan landstinget och kommunerna kring de äldres behov. Ett utmärkt exempel på lyckad sådan samverkan är Tio100-projektet i Norrtälje som drivs i offentlig regi. Sådana lösningar vill vi se mer av.

Vi säger därför nej till en dyr, tidsödande, äventyrlig upphandling och privatisering av fina Södertälje sjukhus.

Publicerat i:

Sjukvården i Stockholm är i fritt fall

Publicerat den 19 mars, 2017

 

Skriver i Svenska Dagbladet tillsammans med 24 andra gruppledare i länets kommuner om krisen i Stockholmsvården och vad vi vill satsa på.

Sjukvården i Stockholm tycks vara i fritt fall. De senaste veckorna har larmrapporterna kommit allt tätare – från patienter som upplevt kaoset på akutmottagningarna, från anhöriga som tvingats se sina nära och kära vårdas i korridorer, från personal som trots hjälteinsatser känt att de inte räcker till. Väntetiderna på akuten har i vissa fall varit 40 timmar, bemanningen har måst lösas genom upprepade 12-timmarspass och nästan 600 vårdplatser var stängda under julledigheterna. Det är 250 fler än under samma tid förra året.

Tyvärr är vi inte förvånade. Den moderatledda alliansen har styrt Stockholms läns landsting i tio år. Det vi ser är helt enkelt resultatet av deras politik. Privatiseringar genom så kallade vårdval har tillåtits kosta hur mycket som helst vilket har tagit pengar från nödvändiga satsningar på personal och vårdcentraler. Vårdkonsumtionen i Stockholm är trettiofem procent högre än i de andra stora landstingen, utan att folkhälsan är nämnvärt bättre. Ledande experter beskriver vården i länet som höggradigt splittrad. Lägg därtill upphandlingar av strumpor för 6000 kronor paret, konsultnotor i hundramiljonersklassen och miljardfördyringar i prestigeprojektet Nya Karolinska Solna. Detta är det moderatledda landstingsstyrets ansvar. Krisen är deras verk.

Vi är oroliga. Främst över hur krisen slår mot våra kommuninvånare. Vilken vård kommer de att få om de drabbas av influensan eller halkar och bryter ett ben? Kommer den kommunala omsorgen och hemtjänsten att behöva lösa uppgifter som den inte är rustad att lösa?

Alla länets invånare har rätt till en god vård oavsett var de bor. Privatiseringspolitiken har inneburit att vårdgivare fått etablera sig var de vill, vilket ofta varit i Stockholms innerstad. Där finns exempelvis 45 procent av länets alla gynekologmottagningar, 45 procent av hudmottagningarna och 30 procent av öron-näsa-hals-mottagningarna, trots att bara 15 procent av länets befolkning bor där. Det kan inte kallas för en jämlik tillgång till vård.

Den rödgröna regeringen har genom välfärdsmiljarderna och den så kallade professionsmiljarden gett Stockholms läns landsting ett tillskott om mer än 600 miljoner för 2017. Det finns flera sätt att använda dessa pengar för att lindra den kris som det moderatledda landstingsstyret skapat.

• Bygg nya moderna närsjukhus i Skärholmen, Barkarby, Handen och Tumba. Länet växer snabbt och det behövs bättre närsjukvård och fler geriatriska vårdplatser för våra äldre som nu far illa på akutmottagningarna för att det saknas platser.

• Öppna närakuterna nu. Närakuter inrättades ursprungligen av socialdemokraterna men lades ned efter 2007 av det moderatledda styret. Nu har man sent omsider insett att det var ett misstag. Vi anser att närakuter omedelbart måste öppnas vid akutsjukhusen i Södertälje och Danderyd samt vid Södersjukhuset och Karolinska i Solna och Huddinge. På sikt behövs det närakuter på betydligt fler ställen i länet inklusive den existerande närakuten Löwenströmska i Väsby som idag hotas av nedläggning. Närakuterna ska avlasta de stora akutmottagningarna, samordnas med övrig vård vid exempelvis vårdcentralerna, och de ska inte privatiseras.

• Satsa på vårdcentraler och jourläkarbilar. Barn och äldre ska alltid få snabb och god vård på sin vårdcentral. Fasta läkarkontakter och kontinuitet ger trygghet. E-hälsoverktyg och rådgivning ska utvecklas. Fler ska kunna träffa läkare hemma.

• Gör vården mer sammanhållen och patientcentrerad. I stället för att fortsätta moderatstyrets privatiseringar och sönderstyckning av vården ska inspiration hämtas från Norrtälje, där landstinget och kommunen samarbetar för att möta invånarnas behov av vård och omsorg.

• Satsa på personalen.  Personalpolitiken och arbetsmiljön måste förbättras för att stoppa personalflykten och kunna öppna fler vårdplatser. Vi vill att schemaläggningen förbättras och att antalet rekryteringsbostäder ökas. Personalen ska kunna lägga mer tid på patienten och mindre på administration.

Krisen i Stockholmsvården beror inte på brist på pengar. Det moderatledda landstingsstyret har haft tio år på sig med de bästa ekonomiska förutsättningarna av alla landsting i riket. Krisen beror på hur pengarna har använts. Moderatstyret har ständigt valt att lägga dem på sin privatiseringsagenda. Resultatet är en sjukvård som tycks vara i fritt fall.

Vi socialdemokrater vill att vårdens pengar ska gå till vården.

Erika Ullberg (S), oppositionslandstingsråd i Stockholms läns landsting

Claes Thunblad (S), kommunstyrelsens ordförande i Järfälla

Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje

Mathias Boman (S), kommunstyrelsens ordförande i Upplands Väsby

Camilla Janson (S), kommunstyrelsens ordförande i Upplands-Bro

Patrik Isestad (S), kommunstyrelsen ordförande i Nynäshamn

Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka

Ibrahim Khalifa (S), kommunstyrelsens ordförande i Sigtuna

Meeri Wasberg (S), kommunstyrelsens ordförande i Haninge

Ulrika Falk (S), kommunstyrelsens ordförande i Norrtälje

Annica Gryhed (S), oppositionsråd i Täby

Daniel Larsson (S), ledamot i kommunstyrelsen i Lidingö

Arne Närström (S), oppositionsråd i Salem

Märtha Dahlberg (S), oppositionsråd i Nykvarn

Freddie Lundqvist (S), oppositionsråd i Sollentuna

Anita Mattsson (S), oppositionsråd i Tyresö

Sara Heelge Vikmång (S), oppositionsråd i Huddinge

Arne Öberg (S), oppositionsråd i Solna

Hanna Svensson, oppositionsråd i Ekerö

Mikael Lindström (S), oppositionsråd i Värmdö

Jaana Tilles (S), oppositionsråd i Vallentuna

Bengt Sandell (S), gruppledare för Socialdemokraterna i Vaxholm

Ann-Christine Furustrand (S), oppositionsråd i Österåker

Peter Schilling (S), oppositionsråd i Sundbyberg

Khashayar Farmanbar (S), oppositionsråd i Nacka

Publicerat i:

Alliansens förslag speglar politisk panik

Publicerat den 6 mars, 2017

Skriver debattartikel I Dagens samhälle tillsammans med Dag Larsson

Vårdkrisen i Stockholm beror helt på den politik som det moderatledda styret fört under sina tio år vid makten. De förslag som styret nu lagt fram bekräftar denna bild och ger oss socialdemokrater rätt på punkt efter punkt.

Den moderatledda alliansen har styrt Stockholms läns landsting i tio år med ekonomiska förutsättningar som andra landsting bara kan drömma om. Styret har således haft alla möjligheter att forma vårdsystemet i Stockholm som det velat. Huvudinslaget i dess politik – rentav den enda idén – har varit privatiseringar genom så kallade vårdval. Hela 34 sådana marknader har man skapat; mer än dubbelt så många som det landsting som har näst flest.

Resultatet är nu uppenbart. Vården i Stockholm befinner sig i kris. Väntetiderna på akuterna kan uppgå till flera dygn, vårdpersonalen går på knäna, mer än 600 vårdplatser är stängda och operationer måste ställas in. I en resultatöversikt från SKL ligger Stockholm på plats 15 av 21 landsting och regioner. Stockholm är bäst på ett enda av de 16 vårdområden som granskas. Efter så lång tid med så mycket resurser kan detta svaga resultat inte bero på annat än moderatstyrets politik. Varför är vi som har de överlägset bästa förutsättningarna inte bäst på allt?

Styret har till sist insett att det varken är tillräckligt eller rimligt att fortsätta skylla krisen på regeringen och sjukhusledningarna. I måndags (SvD 27/2) lade det fram ett antal förslag – som ger oss socialdemokrater rätt på punkt efter punkt.

Iréne Svenonius
(M) är bekymrad över att ”många patienter har väldigt många läkarkontakter”. Vi socialdemokrater har sedan maj 2015 krävt en Lex Åke mot det problemet, döpt efter en patient som träffade 66 olika läkare på ett år. Anna Starbrink (L) vill stärka primärvården. Vi socialdemokrater gav i vår skuggbudget för 2017 primärvården ett dubbelt så stort tillskott som alliansen gjorde.

Ella Bohlin (KD) vill se tätare samverkan mellan landstinget och kommunerna kring de äldres behov. Vi socialdemokrater har länge visat på TioHundra-projektet i Norrtälje som ett lyckat exempel på sådan samverkan, och motsatt oss Bohlins idé om vårdval i geriatriken eftersom det skulle försvåra samverkan. Bohlin talar också om att länka samman vårdval. Vi socialdemokrater har sedan maj 2016 krävt en revision av alla befintliga vårdval och stopp för införande av nya.

De problem som allianspolitikerna talar om beror alla på att Stockholmsvården är splittrad. Ja – men vad väntade de sig egentligen när de styckade upp den i 34 separata marknader? Där aktörerna varken har möjlighet eller incitament att samarbeta kring patientens behov?

Att ändra sig under galgen på detta sätt är inte trovärdigt. Moderatstyrets förslag speglar politisk panik, inte faktisk förståelse av de systemfel det självt skapat. Påstår allianspolitikerna annat måste de genast bekänna färg.

Är de beredda att skrota vårdval geriatrik? Är de beredda att skrota det 35:e vårdvalet, inom reumatologin, som inte är önskat av varken patienter eller profession? Är de beredda att genomföra en revision av alla vårdval i syfte att avveckla de som inte fungerar, inlemma vissa i primärvården och slå ihop andra? Är de beredda att kasta sin ideologi om ständigt fler vårdval på skräphögen?

Vi är övertygade om att moderatstyret inte är berett till detta. Att genomföra förslagen på allvar skulle kräva en helomvändning. Att genomföra förslagen på allvar skulle vara att göra det vi socialdemokrater länge förespråkat, nämligen att skapa ett vårdsystem där vårdens pengar går till vård och patientens intressen går före vårdbolagens. Det kan inte moderatstyret.

 

Publicerat i:

Konkreta förslag som kan lösa vårdkrisen

Publicerat den 19 januari, 2017

Skriver debatt i Dagens Samhälle tillsammans med Dag Larsson och Jens Sjöström

S: Korta arbetstiden i Stockholms akutvård

Akutsjukvård. Öppna omgående närakuter, satsa på vårdcentralerna och förkorta arbetstiden på akutmottagningarna. Socialdemokraterna lägger nu konkreta förslag för att lösa vårdkrisen inom Stockholms akutsjukvård.
Krisen i sjukvården i Stockholms läns landsting är ett faktum. Patienter får vänta upp emot 40 timmar på akutmottagningarna och närmare 600 vårdplatser var stängda under julledigheten, vilket är 250 fler jämfört med förra året. Vårdpersonal larmar, de flyr akutsjukvården på grund av orimliga arbetsförhållanden. Sjukhusledningarna måste få möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att se till att de stängda vårdplatserna öppnas.

I landstinget styr Moderaterna och Alliansen sedan tio år tillbaka. De har öppnat rekorddyra Nya Karolinska sjukhuset och samtidigt minskat antalet vårdplatser och vårdkapaciteten i vårt snabbt växande län. De ansvarar för nedlagda närakuter, senast på Danderyds sjukhus förra året, underfinansierade vårdcentraler, upphandlingar av 6 000-kronorsstrumpor och skenande konsultkostnader och tror att ytterligare privatiseringar ska lösa krisen i sjukvården.

Mot bakgrund av krisen behövs förändringar på både kort och lång sikt. Krisen för akutmottagningarna är genomgående för alla akutsjukhus. Vi kräver därför att personalen på samtliga akutmottagningar får möjlighet att införa en arbetstidsmodell, med arbetstidsförkortning, som ger möjlighet för personalen att få tid för återhämtning. Modellen är prövad med framgång på Huddinge sjukhus, den har lett till minskad sjukskrivning, fler som söker sig tillbaka till arbetsplatsen och har också visat sig vara kostnadsneutral.

Dessutom kräver vi att Alliansen öppnar närakuter omgående, satsar på vårdcentralerna och ger vårdpersonal en arbetsmiljö och löneutveckling värd namnet.

I Stockholms län med landets rikaste, friskaste och yngsta befolkning finns de bästa förutsättningarna för att kunna ha en bra sjukvård. Samtidigt är dagens patienter som vårdas på sjukhus mer sjuka än för bara tio år sedan. Avancerade behandlingsmetoder kräver erfaren och kompetent personal. Men arbetsvillkoren har inte följt efter. Det är helt orimligt att 40-70 procent av bemanningen idag på vissa avdelningar består av hyrpersonal och konsulter för att landstinget inte kan rekrytera eller behålla sin egen personal. Landstinget måste nu visa att man är villig att satsa på personalen och påbörja ett stort förändringsarbete.

Moderaterna har alltför länge skjutit upp att bygga ut vården utanför akutsjukhusen. Stockholmarna behöver ett styre som satsar på sjukvården för både patienter och personal, både närsjukvård och specialistsjukvård. Idag är vårdcentralerna underfinansierade och jourläkarbilarna underutnyttjade.

Den vårdkris som finns på våra akutsjukhus måste tas på allvar. Det är ett politiskt ansvar att föreslå och driva på lösningar. Det är dags att landstingsmoderaterna slutar att skylla på andra. Socialdemokraterna, som sitter i opposition i Stockholms läns landsting har tydliga förslag för att lösa vårdkrisen i Stockholms län:
•Öppna de första fem nya närakuterna nu! – Vi vill se närakuter vid akutsjukhusen i Södertälje, Danderyd, Södersjukhuset och Karolinska i Solna och Huddinge.
•Satsa på vårdcentralerna! Vårdcentralerna ska vara patientens självklara förstahandsval och kunna erbjuda längre öppettider. Bryt Alliansens underfinansiering.
•Ge vårdpersonal en bra löneutveckling! Personalen ska inte behöva byta arbetsplats för att höja sin lön. Erfarenhet och utbildning ska ge bättre utdelning i lönekuvertet.
•Inför en arbetstidsmodell med arbetstidsförkortning på alla akutmottagningar. Varje akutmottagning ska få möjlighet att utforma sin arbetstidsmodell tillsammans med personalen och fackförbunden.

Publicerat i:

Carpelans förslag riskerar splittra utbildningarna

Publicerat den 22 december, 2016

Jag och Jens Sjöström skriver debatt i Dagens Medicin

Patientens rätt till en trygg och säker vård är utgångpunkten för vår sjukvårdspolitik. Dagens alltmer avancerade sjukvård gör att vi i dag kan vårda och bota patienter med komplexa sjukdomsbilder. För att kunna erbjuda mer avancerad vård behövs fler sjuksköterskor med specialistkompetens. Patienten ska veta att personalen har tillgång till och kan tillämpa den senaste forskningen inom medicin och omvårdnad.

I mer än tio år har Moderaterna styrt Stockholms läns landsting. Resultatet har blivit pressad personal, svällande byråkrati och dyra privatiseringar. Stockholmarna betalar mest för sjukvården i landet, men ohälsoklyftorna växer. I dag är det också brist på specialistsjuksköterskor, vilket bidrar till både stängda vårdplatser, överbeläggningar och växande köer.

Men detta är inget naturtillstånd. Det finns ett politiskt ansvar som måste axlas i landstingen som är arbetsgivare och ansvarar för hälso- och sjukvården. Med en bättre personalpolitik och aktiva satsningar på exempelvis studielön så kan kompetensförsörjningen klaras. Tyvärr är förslagen och initiativen få från den moderatledda landstingsalliansen. Forsknings- och personalrådet Peter Carpelans (M) enda tydliga förslag om att specialistsjuksköterskeutbildningen ska drivas i landstingsregi riskerar tvärtom att splittra upp utbildningarna och därmed leda till en ojämlik vård.

Regeringen har ett ansvar för att säkra att Sveriges samtliga regioner förses med tillräckliga utbildningsplatser för barnmorskor, sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och läkare. Specialistsjuksköterskorna behöver definitivt bli fler. Därför bygger regeringen glädjande ut specialistsjuksköterskeutbildningen med 600 utbildningsplatser i hela landet, 127 platser går till Stockholm.

Självklart ska utbildningarna hålla hög kvalitet och organiseras på bästa sätt. Det är också viktigt att sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig kan göra det. Men ansvaret för kompetensförsörjningen är inte statens egna. Stockholms läns landsting har ett ansvar för att ge sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig. Det ansvaret behöver man ta när behovet av fler specialistsjuksköterskor är så stort.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting, som sitter i opposition, har en rad förslag för att stärka kompetensförsörjningen, bland annat vill vi införa akademisk specialisttjänstgöring inom ramen för en anställning för de sjuksköterskor som väljer att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska inom ett bristområde. Modellen innebär att universitet och högskolor även fortsatt är huvudmän för utbildningen, men att landstinget tar ett ansvar med studielön under praktik för dessa specialist­sjuksköterskestudenter som de sedan kommer att anställa eller redan har anställt. I Stockholms läns landsting väljer Peter Carpelan att föreslå en annan modell än den som beskrivs ovan. Det tycker vi är märkligt.

Utbildningen till specialistsjuksköterska är en akademisk utbildning och ska därför bedrivas av universitet och högskolor. Detta verkar landstinsmoderaterna vilja förbigå. Dessutom lyssnar inte Peter Carpelan på kritiken från professionen och sjukvårdsverksamheterna. Enhetlighet inom specialistutbildningar är en förutsättning för en patientsäker vård, och en god kompetensförsörjning i Stockholms län likväl som i resten av landet.

Vi står inför flera utmaningar i vården i dag. Sjukvården behöver personal som orkar jobba kvar, och politiker som tar ansvar och presenterar gedigna lösningar, snarare än framhastade förslag. Bara så kan vi göra arbetslivet inom vården hållbart och lärorikt – vilket spelar stor roll för att på sikt lösa vårdens bemanningsutmaningar.

Publicerat i:

Ja till vinsttak i skolan – men inte i sjukvården

Publicerat den 17 december, 2016

Skriver en replik till moderaternas debattartikel på Dagens nyheter.

I tisdags valde Stockholms läns landstingsfullmäktige Iréne Svenonius (M) till nytt finanslandstingsråd. Som företrädare för det största oppositionspartiet i landstinget vill jag välkomna henne till jobbet och uttrycka min förhoppning om att vi ska ha en konstruktiv relation. I ett kort anförande till fullmäktige sa Svenonius också att hon hoppades på en god dialog och brett samarbete.

Därför förvånar det mig att hon redan dagen efter sitt inval utesluter kompromisser i frågan om vinster i välfärden (DN Debatt 14/12). Dubbelt förvånande är det mot bakgrund av att Svenonius partiledare Anna Kinberg Batra tidigare i höstas efterlyste en bred överenskommelse om välfärden som föreslogs innehålla möjlighet till vinstbegränsning för verksamheter som inte lever upp till kvalitetskraven (SvD Debatt 27/10). Vad gäller egentligen? Vad står Moderaterna för?

Jag noterar också att Svenonius och hennes medförfattare tycker att debatten om vinster ställt den viktigare frågan om välfärdens kvalitet i skuggan. Trots det kommer de själva inte med ett enda förslag om hur kvaliteten i välfärden ska förbättras. Jag saknar också ödmjukhet från Landstingsmoderaterna som styrt i tio år och orsakat växande köer på akutmottagningarna, brist på förlossningsplatser, sönderprivatiserad och uppsplittrad vård, samt undermåliga upphandlingar. Dessa problem löses dock inte med ett vinsttak. Problemet är inkompetens och ideologiska skygglappar, och borde åtgärdas med ny politik och bredare samsyn kring viktiga framtidsfrågor.

För mig är det självklart att det för patienten ska finnas valfrihet i välfärden. Men för att skapa en välfärd som inte bara präglas av valfrihet utan också av hög kvalitet, långsiktighet och kontinuitet, måste vi använda alla de verktyg som finns i den politiska verktygslådan. Ekonomiska drivkrafter kan vara starka och måste kunna regleras. För mig är det helt centralt att dina intressen som patient går före vårdbolagens intressen. Vårdens pengar ska verkligen gå till vård.

För mig är det också uppenbart att skola och vård är verksamheter med helt olika förutsättningar. I skolan är möjligheterna till produktivitetshöjningar små samtidigt som resultaten av undervisningen är svåra att hålla isär från elevens hemförhållanden och egen prestation. Det skapar starka incitament att kapa kostnader genom att skära ner på personal. Elever, föräldrar och lärare förväntar sig att vi inom politiken hanterar det.

I sjukvården ser det annorlunda ut. Stora skillnader finns mellan olika discipliner. För många vårdåtgärder gäller att de är lätta att definiera och att resultaten är lätta att mäta. Samtidigt är både möjligheten till och behovet av innovation och utveckling stort. Detta särskilt inom de mest komplexa delarna av sjukvården.

Dessa skillnader reflekteras inte i den utredning om vinster i välfärden som Ilmar Reepalu presenterat. Det är en viktig brist. Men Reepalus utredning är just en utredning. För mig står det klart att frågan om vinster i välfärden måste få olika svar i skolan och i vården. Jag personligen stödjer en vinstbegränsning i skolan, men vill inte se samma regelverk i sjukvården. Nu är utredningen på remiss och jag ser fram emot att delta i en fortsatt diskussion om vägen framåt. Att som Moderaterna i Stockholmsregionen försvara alla möjligheter för privata företag att ta ut vinst i välfärden, samt spika igen dörren för konstruktiva kompromisser, vittnar om hur ideologiskt förblindade de är.

Jag tror att det behövs mer blocköverskridande samarbete i både Sverige och i Stockholmsregionen. Men Moderaterna verkar sakna ledarskap för det.

Publicerat i:

En tunn fernissa av självkritik

Publicerat den 22 november, 2016

Skriver ett svar på alliansens debattartikel om NKS tillsammans med Susanne Nordling (MP), landstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting. Vår debattartikel är publicerad i DN.

På grund av de höga kostnaderna och det mindre antalet vårdplatser kommer Nya Karolinska Solna att få kraftiga undanträngningseffekter för den övriga Stockholmsvården. Trots det kan de styrande allianspolitikernas debattartikel (DN Debatt 21/11) bara tolkas som att de skulle välja samma pris och upplägg igen om de skulle fatta NKS-besluten idag. Det är häpnadsväckande, skriver Erika Ullberg (S) och Susanne Nordling (MP), landstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockholms läns landsting har aldrig tvivlat på att Nya Karolinska Solna (NKS), på lång sikt, kommer att bli ett fint sjukhus för de patienter, läkare och forskare som finns där. Dessa medicinska aspekter lyfts förstås också fram i det moderatledda landstingsstyrets debattartikel.

Vår kritik har istället rört de skyhöga kostnaderna, den avtalsmodell med offentlig-privat samverkan (OPS) som vi röstade nej till 2008, den bristande konkurrensen i det långa och dyra underhållsavtal som sträcker sig till 2040 och de undanträngningseffekter som NKS kommer att få i vården i Stockholm i övrigt. Dessa aspekter lyser nästan helt med sin frånvaro i artikeln.

En tunn fernissa av självkritik kan skönjas: man borde ha varit ”tydligare i kommunikationen” om den totala prislappen för sjukhuset för att ”undvika en del av de spekulationer som nu förekommer”. I övrigt tycks man vara belåten med affären. ”I relation till vad patienterna i Stockholm och Sverige får i utbyte är kostnaden fullt rimlig”, skriver man. Det kan inte tolkas på annat sätt än att de styrande allianspolitikerna skulle välja samma pris och upplägg igen om de skulle fatta NKS-besluten idag.

Det är häpnadsväckande. På grund av NKS är landstingets ekonomi ytterst ansträngd. I sin egen budget för 2017 tvingades alliansen konstatera att utrymme saknas för ambitionshöjande investeringar med driftsättning före år 2021. I samma budget sköt man upp planerna på att bygga ett nytt akutsjukhus söder om Södermalm i tio år. Utgifterna för alla angelägna investeringar befanns vara större än landstingets ekonomiska resurser medger. Detta i det landsting som har de bästa ekonomiska förutsättningarna och den högsta landstingsskatten i landet.

Vi är också oroade över de många patienter som inte kommer att få plats på NKS. Det är inte bara så att NKS-projektet lämnar mindre pengar över till vårdcentraler, närakuter, förlossningsplatser, äldrevård och jourläkarbilar än vad som annars skulle ha varit fallet. När det gäller den akuta vården är NKS dessutom betydligt mindre än gamla Karolinska sjukhuset i Solna.

När akutflödet styrs om därifrån, vid årsskiftet 2017-2018, är det därför 58 000 akutbesök om året som inte överförs till NKS. Dessa ska istället tas om hand av bland annat Danderyds sjukhus och Södersjukhuset. Men eftersom det moderatledda landstingsstyret inte insåg detta behov direkt då de beställde NKS ligger anpassningarna av Danderyd och SöS efter tidtabellen. De kommer att vara redo att ta emot fler akutbesök först december 2018 respektive maj 2019. Det innebär att det finns ett kapacitetsglapp på nästan ett år som den övriga Stockholmsvården är dåligt rustad att möta.

Låt oss vara tydliga. Vi anser inte att kostnaderna för NKS är rimliga. Det gäller om man betraktar sjukhuset enskilt, men det gäller i synnerhet om man väger in dess effekter på Stockholmsvården. NKS är en gökunge som både ekonomiskt och fysiskt tränger ut annan vård.

• Vi kräver därför att avtalet mellan Stockholms läns landsting och projektbolaget SHP omförhandlas, och vi utesluter inte att häva det om det visar sig vara det bästa för länets skattebetalare.

• Vi kräver också svar från det moderatledda landstingsstyret: när genomförs den externa utvärdering av hela NKS-affären som ni efter envist motstånd till sist gick med på?

• Mot bakgrund av avslöjanden i radioprogrammet Kaliber nyligen kräver vi dessutom en förklaring av hur konsulter kommit att få en så central roll i införandet av så kallad ”värdebaserad vård” vid NKS. Är höga konsultkostnader också ”fullt rimliga” – är de också en del av den anda i vilken alliansen styrt Stockholms läns landsting de senaste tio åren?

Publicerat i:

M svänger om vårdval – utan att ha förstått problemet

Publicerat den

Skriver i Svenska Dagbladet med Dag Larsson, sjukvårdslandstingsråd i opposition (S) i Stockholms läns landsting

Alla akutsjukhus i Stockholms län behövs och ska drivas vidare.
Nyligen förklarade sig Marie Ljungberg Schött (M) beredd att avveckla enskilda vårdval om man inte lyckas få kostnadsutvecklingen under kontroll. Det är ett välkommet uppvaknande. Socialdemokraterna har varnat för de skenande vårdvalskostnaderna sedan april 2015. Om utvecklingen inte kan brytas kommer kostnadsökningarna att behöva betalas med pengar från den offentligt drivna vården. Det är inte acceptabelt. Patienternas intressen måste gå före vårdbolagens.

Tyvärr har Ljungberg Schött inte nått ända fram när det gäller slutsatserna. För samtidigt som hon är beredd att avveckla enskilda vårdval vill hon – jo, faktiskt – rulla ut fler! De 34 som redan finns ska bli just ”ännu fler”. Huruvida det finns någon efterfrågan på det verkar inte vara så viktigt. Inom kort lanseras ett vårdval för urologi, och nästa år planeras ett vårdval för geriatriken (äldrevården). Det kommer att splittra vården ännu mer för en av våra sköraste patientgrupper.

Socialdemokraterna vill tvärtom att vården och omsorgen av de äldre ska samordnas närmare mellan landstinget och kommunerna. Den ansatsen har provats i Norrtälje med gott resultat. Vi vill också ha en vårdvalspaus så att inga fler vårdval lanseras förrän de existerande har utvärderats och kvalitetssäkrats. Där det är lämpligt bör vårdval slås ihop för att åstadkomma en mer effektiv och sammanhållen vård.

Ljungberg Schött verkar heller inte ha förstått vad som är vårdvalens grundläggande problem: den fria etableringsrätten för privata vårdbolag. Den för med sig tre problem. (1) Den gör kostnadskontroll svårare; (2) den gör det omöjligt att styra vårdutbudet geografiskt (vilket lett till en koncentration av vårdgivare i innerstan) och (3) den gör det svårt att bestämma volymen vård.

Det sistnämnda blev förfärande tydligt då BB Sophia stängde i maj i år. Plötsligt hade ”Vårdval förlossning” skapat en kapacitetsbrist i länet om 3 000 förlossningar per år. Krisen är en direkt effekt av Moderaternas idé att vården inte behöver planeras. Socialdemokraterna vill tvärtom att vårdval förlossning avvecklas och att landstinget tar sitt ansvar genom att beställa vården. Vi vill också öppna en ny förlossningsklinik vid Karolinska Universitetssjukhuset till sommaren 2017.

Slutligen är det fånigt hur Ljungberg Schött, utifrån något som hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström sa för ett år sedan, försöker hävda att Socialdemokraterna har en ”linje för färre akutsjukhus”. Wikström svarade på en fråga som ställdes eftersom en expertutredning föreslagit att antalet akutsjukhus borde utredas. Hans kommentar gällde det nationella perspektivet och innehöll inga utfästelser. Någon ”linje” finns således inte. Alla akutsjukhus i Stockholms län behövs och ska drivas vidare.

Även vi socialdemokrater i Stockholms läns landsting lyssnar gärna på experter när vi utformar vår politik. En av de främsta sådana är Göran Stiernstedt, som på uppdrag av den tidigare alliansregeringen genomförde utredningen Effektiv vård (SOU 2016:2). Stiernstedt konstaterar att vården i Sverige är ovanligt fokuserad på sjukhusen och att vårdcentralerna bör ges en större roll. Delvis av det skälet valde vi i vårt budgetförslag för 2017 att stärka ersättningen till vårdcentralerna med 300 miljoner kronor och stegvis göra ytterligare höjningar till 600 miljoner år 2020. Det är mer än dubbelt så mycket som i Alliansens budget.

Socialdemokraterna har också bett Stiernstedt att specialgranska vården i Stockholm och ge rekommendationer om förbättringar. Med dem som grund kommer vi att utforma politik så att patienternas intressen går före vårdbolagens. Hur länge dröjer det innan Moderaterna försöker göra samma sak?

Publicerat i:

De borgerliga försvarar lönedumpning

Publicerat den 16 november, 2016

Skriver med civilminister Ardalan Shekarabi (S) i Svenska Dagbladet

Med förslaget om en ny upphandlingslag vill regeringen säker­ställa att ordning och reda råder på svensk arbetsmarknad: att ­svenska löner och villkor gäller alla som arbetar i Sverige. För­slaget är ett recept på ett modernt, hållbart och rättvist arbetsliv där alla kan leva på sin lön och där varje skattekrona skapar största möjliga värde för medborgarna. Tyvärr försvarar de borgerliga partierna möjligheterna för oseriösa företag att dumpa löner och arbetsvillkor. I moderatledda Stockholms läns landsting har vi sett flera avskräckande exempel på vad det kan leda till.

Regeringen arbetar systematiskt för att Sverige ska ha ett modernt, hållbart och rättvist arbetsliv. Det enskilt viktigaste området i denna strävan är den offent­liga sektorns upphandlingar. Stat, landsting, kommuner och myndigheter köper varje år varor och tjänster för drygt 600 miljarder kronor. Dessa resurser ska användas på sätt som stärker samhället och utvecklar den svenska modellen.

Redan hösten 2014 beslutade regeringen därför om att inrätta Upphandlingsmyndigheten, som har till uppgift att ge offentliga aktörer stöd i att genomföra upphandlingar. I somras antog regeringen en nationell upphandlingsstrategi som bland annat rör hur upphandlingar kan användas för att främja innovation och bidra till social och miljömässig hållbarhet.

Inrättandet av myndigheten och antagandet av strategin är viktiga steg, men de räcker inte. Upphandlingar kan fortfarande bidra till lönedumpning och oschysta arbetsvillkor. Det moderatledda Stockholms läns landsting har exempelvis upphandlat färdtjänst som kan ge taxichaufförerna så lite betalt som 27 kronor i timmen. Skatteverket har visat att de lägsta lönerna i städbranschen ligger så lågt som 11 kronor.

Detta är oacceptabelt av flera skäl. För det första riskerar upphandlingarna att bidra till sociala problem om de ger löner som inte går att leva på. Det ska det offentliga inte medverka till. För det andra miss­gynnas seriösa företag som ger sina anställda rimliga löner och schysta arbetsvillkor i enlighet med svenska avtal. Konkurrensen snedvrids. För det tredje riskerar kvaliteten i välfärden att bli lidande. En taxichaufför har starka skäl att välja bort färdtjänstkörningar om andra körningar är mer lönande. Därmed måste den som behöver färdtjänsttransporten vänta längre på sin bil.

Det moderatledda styret i Stockholms läns landsting har under sina tio år vid makten bjudit fler avskräckande exempel på vilka följder dåligt genomförda upphandlingar kan få. I augusti briserade den så kallade strumpskandalen där det framkom att tilldelning enligt lägsta pris medfört att landstingets kostnader tvärtom ökat med flera hundra miljoner. I september påmindes vi om hur riskkapitalisterna bakom Nya Karolinska Solna tagit till avancerad skatte­planering för att slippa skatta för sin vinst i Sverige. Motivet var att det blev billigare för landstinget – en ironi eftersom bygget blivit många miljarder dyrare än planerat för skattebetalarna. Och i oktober avslöjade SvD att sjukhusbyggen värda nästan 10 miljarder upphandlats olagligt sedan de ansvariga politikerna tappat kontrollen till tjänstemän och konsulter.

Det borde vara självklart att skattemedel används i den verksamhet de är avsedda för och inte för att dela ut orimligt höga vinster eller föra ut medel från verksamheten. Vårdens pengar ska gå till vård. Välfärdsutredningen har nyligen lämnat förslag till ett regelverk som säkerställer att offentliga medel inom välfärden används i den verksamhet de är avsedda för.

Det är också helt oacceptabelt att det förekommer skattefusk i verksamhet som finansieras med skatte­betalarnas medel. I höstbudgeten ger regeringen ytter­ligare resurser till Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten för de båda myndigheternas bekämpning av skattefusk.

I Stockholms läns landsting kräver Socialdemokraterna en övergripande utvärdering som ska identifiera områden där landstingets upphandlings­kompetens måste stärkas. Vi ser ett tydligt behov av att förbättra kunskaperna hos de politiker som har ansvar för att besluta om investeringar och inköp med skattemedel.

I förslaget till ny lag om offentlig upphandling som nyligen presenterats föreslår regeringen tydliga regler för att råda bot på problemen med lönedumpning och oschysta villkor. En av de viktigaste förändringarna är att det ska bli obligatoriskt för upphandlande aktörer att där det finns behov ställa krav på lön, semester och arbetstid i linje med vad kollektiv­avtalen i branschen anger. Såväl arbetsgivarorganisationer som fackföreningar kommer att ges möjlighet att yttra sig innan villkoren bestäms.

De borgerliga partierna har förklarat att de inte tänker stödja den nya lagen. Fullständigt ogenerat försvarar de möjligheterna för oseriösa företag att ta del av våra skattemedel och samtidigt dumpa löner och arbetsvillkor. Det slår, på ett mycket direkt sätt, mot svenska företag som ger rimliga löner och ­schysta villkor enligt svenska avtal. Och det slår mot svenska arbetstagare.

Regeringen vill säkerställa att ordning och reda råder på svensk arbetsmarknad: att svenska löner och villkor gäller för alla som arbetar i Sverige. Förslaget om en ny upphandlingslag är ett recept på ett modernt, hållbart och rättvist arbetsliv där alla kan leva på sin lön och där varje skattekrona skapar största möjliga värde för medborgarna. Det är ett recept som gynnar seriösa aktörer och sund konkurrens där även mindre företag kan vinna anbud. Så utvecklar vi den svenska modellen.

Det är beklämmande att de borgerliga partierna hellre vill behålla den rådande oordningen.

Publicerat i:

Vem tar ansvar för strumpskandalen?

Publicerat den 19 september, 2016

Skriver med Susanne Nordling (Mp) på SVT Opinion

Strumpskandalen har kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor.

Men när det är dags att ta ansvar för affären med OneMed skickar det ansvariga sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L) fram en tjänsteman i skottlinjen.

Anna Starbrink (L) hävdar att hon inte har något ansvar för det avtal som 2014 tecknades med företaget OneMed. Hon försvarar sig med att hon inte satt i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd vid den tidpunkten. Det är ett märkligt sätt att resonera.

Partierna i den moderatledda alliansen ansvarar rimligtvis för upphandlingen och dess konsekvenser, oavsett om den ledande politikern för tillfället heter Filippa Reinfeldt eller Marie Ljungberg Schött, Birgitta Rydberg eller Anna Starbrink. Vilka skulle annars ha ansvaret?

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet var med på beslutet om att göra affärer med OneMed. Vi har också noterat att just Anna Starbrink vill att ledande politiker ska ta ansvar för helheten och inte solospela eller försöka undslippa beslut deras parti har fattat.

För trots att Anna Starbrink känt till problemen med OneMed avtalet sedan i juni är det först när nyheten briserar i media som hon reagerar.

Då låter hon snabbt en tjänsteman avsluta förbindelsen. Det gör hon trots att beloppet för affären vida överstiger den delegationsrätt tjänstemannen har. Avslutningsavtalet binder landstinget att betala ytterligare 900 miljoner kronor till OneMed under två år.

När det sedan blir dags att svara på frågor skickar hon fram samma tjänsteman. Är det rimligt att som högsta ansvarig ducka på detta sätt?

I ett SVT-reportage nyligen framgick att landstingets jurister arbetade med en stämningsansökan mot OneMed en bra bit in på sommaren. I slutändan valde man att inte gå vidare med stämningen. Istället bestämde man sig alltså för att avsluta förbindelsen med företaget.

Avslutningsavtalet förpliktigar inte bara landstinget att betala ytterligare niohundra miljoner utan anger också att landstinget inte kan återkräva några pengar ens om man konstaterar att OneMed gjort fel.

Dessutom förbinder sig Stockholms läns landsting att ge OneMed goda referenser. Detta är stötande.

Mot denna bakgrund: Kände Starbrink till att hennes egna jurister förberedde en stämningsansökan mot företaget? Om inte, hur kan det komma sig?

Om hon kände till det, godkände hon att stämningsförberedelserna avbröts? Varför? Och varför lät hon en tjänsteman skriva under avtalet för att avsluta förbindelsen– bara en dag innan politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden själva kunde fatta beslutet?

Den moderatledda alliansen har styrt Stockholms läns landsting i tio år.

Strumpskandalen är bara det senaste exemplet i en rad av inkompetent genomförda upphandlingar. Så sent som i somras ogiltigförklarade Förvaltningsdomstolen en direktupphandling som gällde plastikkirurgi, och i våras konstaterade samma domstol att landstingets upphandling av sjötrafik skett på ett otillåtet sätt.

Vid fyra tillfällen hösten 2015 dömdes landstinget till böter, i flera fall om miljonbelopp, för felaktiga upphandlingar.

Kronjuvelen bland upphandlingsfiaskona är förstås prestigesjukhuset Nya Karolinska Solna, som blivit tio miljarder dyrare än vad som ursprungligen avsågs och vars ekonomiska konsekvenser för Stockholms läns hälso- och sjukvård ännu är oöverblickbara.

Om Stockholms läns landsting saknar rätt kompetens för att genomföra upphandlingar kan ansvaret för det, efter tio år med borgerligt styre, inte vara någon annans än just de borgerliga partiernas.

Så när får vi se politisk handlingskraft för att komma till rätta med problemen och se till att fler strumpskandaler inte inträffar? När ska Anna Starbrink ta det ansvar hon är satt att ta och sluta gömma sig bakom sina tjänstemän?

Landstingets ledning har gjort många misstag i denna affär. Att en intern utredning av händelseförloppet skulle ge en fullständig och rättvisande bild av problemen verkar inte troligt.

För att landstinget ska återupprätta sitt förtroende hos medborgarna kräver vi en extern granskning av såväl avtalet med OneMed som processen genom vilken avtalet avslutades.

Frågetecknen som måste rätas ut är många. Och Anna Starbrink måste, vare sig hon vill eller inte, ta sitt ansvar som ordförande i den nämnd där Alliansen fattade beslutet om strumpupphandlingen

Publicerat i:

Växande klyftor kan inte bekämpas med polis

Publicerat den 17 september, 2016

Skriver replik i Aftonbladet med inrikesminister Anders Ygeman

Att bränna bilar, kasta sten mot blåljusfordon eller hota samhällsföreträdareär aldrig acceptabelt och kan aldrig ursäktas. Gärningsmannens ansvar är alltid individuellt. Ingenstans i Sverige ska medborgarna behöva leva i skräck för våld, skadegörelse eller gängkriminalitet – inte heller ska dessa problem tillåtas lamslå någon enda samhällsfunktion.

I augusti presenterade regeringen ett stort åtgärdspaket för att stävja oroligheter i våra förorter. Möjligheterna att åstadkomma snabbare lagföring, skärpta straff för attacker mot blåsljuspersonal, nya påföljder för ungdomar i grov eller återfallsbrottslighet och skärpta straff för skadegörelse ska ses över. I höstbudgeten presenterar regeringen ett tillskott till polisen på mer än 2 miljarder kronor.

Men växande klyftor kan inte bekämpas med polis. Under åtta moderata regeringsår fick skattesänkningar gå före investeringar i välfärden. Arbetslösheten steg, skolresultaten föll och segregationen ökade.

Det moderatledda styret i Stockholms läns landsting har under tio år valt att inte satsa på förebyggande trygghetsåtgärder mot våld, hot och kriminalitet i kollektivtrafiken. Vården befinner sig i kris med växande väntetider på akuten och ständig underbemanning samtidigt som landstinget upphandlar kompressionsstrumpor för 6000 kronor paret.

För att ta itu med orsakerna till oroligheterna presenterade regeringen i somras ett långsiktigt reformprogram för att minska segregationen.

I höstbudgeten satsas tio miljarder på välfärden i kommuner och landsting. Så bygger vi Sverige starkt för framtiden.

Publicerat i:

Sveriges välfärd ska gå att lita på

Publicerat den 16 september, 2016

andersson_ullberg

Skriver med finansminister Magdalena Andersson i Expressen

Under sina tio år vid makten har det moderatledda styret i landstinget sakta men säkert kört landstingets ekonomi i botten.

Att ansvara för våra gemensamma resurser är ett stort och allvarstyngt uppdrag. Medborgarna förväntar sig effektivitet och god hushållning med våra gemensamma resurser.
Det är därför inte konstigt att många stockholmare reagerade starkt när nyheten om landstingets orimliga avtal med leverantören OneMed briserade.

I söndags framkom dessutom att landstinget inte bara upphandlat kompressionsstrumpor för 6 000 kronor per par. Landstinget har också förbundit sig att inte kräva några pengar tillbaka från företaget – även om man finner att företaget gjort fel.

Tyvärr är detta inte första gången som landstingets ledning har uppvisat en provocerande oaktsamhet med stockholmarnas gemensamma resurser. Under sina tio år vid makten har det moderatledda styret i landstinget sakta men säkert kört landstingets ekonomi i botten.
Prestigeprojekt och privatiseringsideologi har fått gå före säkrandet av själva kärnverksamheten. Detta har skapat en region där sjukvården blivit den dyraste i landet, utan att vara i närheten av att vara den bästa.

· Nya Karolinska universitetssjukhuset har hittills blivit tio miljarder dyrare än ursprungligen planerat, och har totalt kostat nästan tio gånger så mycket som jämförbara sjukhus i Tyskland. De borgerliga partierna vägrar låta göra en fullständig revision där affären granskas och lärdomar dras.
Minst fem miljarder har spenderats på Spårväg City (eller NK-expressen) – trots att projektet har avsevärt lägre samhällsnytta än andra nödvändiga investeringar i vår kollektivtrafik.
· Under de senaste åren har flera vårdcentraler och andra delar av landstingets verksamheter har sålts ut för en bråkdel av sitt egentliga värde. I det mest uppmärksammade fallet med vårdcentralen Serafen såldes verksamheten till ett pris som var mindre än fem procent av dess egentliga värde.
· Vården har styckats upp och privatiserats genom introduktionen av ett stort antal så kallade vårdval. Dessa blev enbart under 2014 mer än en miljard yrare än de skulle ha varit med en kostnadsutveckling i nivå med resten av sjukvården.

De här bristerna är allvarliga nog, men än värre är att de borgerliga partierna inte har dragit några som helst självkritiska slutsatser av sin hantering.
Efter att misslyckade upphandlingar och privatiseringar kostat skattebetalarna miljardbelopp vill de nu gå vidare och privatisera ytterligare ett akutsjukhus.
Välfärden ska gå att lita på och varje skattekrona som vi gemensamt betalar in ska användas rätt och med respekt för det arbete som ligger bakom den.
I Stockholms läns landsting kräver nu vi socialdemokrater en fullständig revision, genomförd av en oberoende extern aktör, av affären kring Nya Karolinska universitetssjukhuset.
Vi anser det vara motiverat att hela upphandlingen av förbrukningsartiklar (inklusive 6000-kronorsstrumporna) också underkastas en extern granskning.

Stockholms läns landsting är den största politiska församling i landet där Moderaterna fortfarande styr.
Landstinget är därmed ett skyltfönster för den moderata politiken och vi vet att förbindelserna mellan Moderaterna på riksplanet och i landstinget är täta. Därför måste också frågan gå till Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen: Stödjer Moderaterna nationellt en fortsatt privatisering av akutsjukhus och ytterligare privatiseringar genom fler vårdvalssystem – trots att det visat sig vara en mycket dyr affär för invånarna i Stockholms län? Och varför motsätter sig Moderaterna att upphandlingen av NKS, en av de största upphandlingarna i Sveriges historia, granskas?
Sverige och Stockholm ska ha en välfärd som går att lita på. Det kräver en strikt och ansvarsfull hantering av våra gemensamma medel. Nu måste Moderaterna lägga alla korten på bordet.

Publicerat i:

Personalen i vården måste få ett lyft

Publicerat den 9 september, 2016

stian

Skriver i Svd tillsammans med Dag Larsson och Jens Sjöström om Vårdlyftet

Långa väntetider på akuten, brist på tusentals förlossningsplatser och operationstider som skjuts fram för både barn och vuxna på grund av en stor underbemanning på sjukhusen. Krisen i Stockholms sjukvård är ett faktum, men går att lösa – men bara om vården kan behålla, och rekrytera ny personal. Vi föreslår därför ett Vårdlyft för Stockholms läns landsting så att personal vill och orkar jobba kvar. I Sverige finns idag uppemot 35 000 sjuksköterskor som väljer att längre vill jobba inom vården. I Stockholms läns landsting rapporterar samtliga sjukhus att de har svårt att klara bemanningen, också där vården handlar om liv och död, så som kirurgi, förlossning och cancervård.
För att skapa en patientsäker vård och rimliga arbetsförhållanden behöver beläggningen komma ner till europeiska nivåer, cirka 85 procent av maximal kapacitet. Detta för att vårdplatser ska finnas tillgängliga när det behövs och för att personalen ska få mindre stress. Då behövs fler medarbetare. För att kunna rekrytera fler medarbetare behövs bättre arbetsvillkor.
Vårt Vårdlyft för Stockholm innebär tre viktiga förändringar för att bryta den onda cirkeln av dålig arbetsmiljö, personalflykt och där med allt otryggare vård för patienten.

Vi vill genomföra följande tre punkter:

• Fler försök med kortare arbetstid för mer tid för återhämtning. På Mölndals sjukhus i Västra götalandsregionen, på Södertälje sjukhus och Huddinge sjukhus har kortare arbetstid införts på vissa avdelningar och personalen uppger att de känner större ork och kan utföra sina arbetsuppgifter bättre. På akutmottagningen på Huddinge sjukhus minskade vakanserna från 30 till 7 på en månad. De tjänar så väl patienterna som vårdens ekonomi på. Positiva exempel ska tas efter och vi föreslår därför fler försök med kortare arbetstid och flexiblare scheman. Till att börja med på arbetsplatser som har svårt att rekrytera personal så som neurokirurgiska mottagningen på Karolinska sjukhuset i Solna, onkologmottagningen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och inom förlossningsvården. För en långsiktigt hållbar arbetssituation bör också de slitsamma arbetstiderna med treskift ändras.

• Inför ny lönesättning. Kunskap och erfarenhet ska löna sig. Idag får en sjuksköterska enklast ett karriärlyft och bättre lön om hen byter arbetsplats, men svårare att lyfta lönen trots många år i yrket och efter fortbildning. Det innebär att sjukhusen tampas med att behålla personal med erfarenhet och har svårt att rekrytera specialiserad personal då det inte lönar sig att vidareutbilda sig inom bristyrken. Vi kräver därför en lönesättning inom hela sjukvården, som är tydlig för alla som börjar ett arbete, där erfarenhet och utbildning ska ge bättre utdelning i lönekuvert och andra arbetsförmåner.

• Ersättning under specialistutbildning. Dagens allt mer avancerade sjukvård kräver specialistutbildad personal, något som vården lider stor brist på. Att specialisera sig är svårt för många som inte kan leva på studiestöd utan behöver en lön för att kunna försörja sig själv och andra. Vi vill i likhet med Vårdförbundet införa akademisk specialiststjänstgöring (AST) som ger vårdpersonal full lön under studietiden med praktik i verksamheten som i sin tur innebär avlastning för övrig personal. Modellen har varit framgångsrik i flera regioner bland annat i Östergötland, och det finns inget som hindrar Stockholms läns landsting att ta efter. Undersköterskorna som är avgörande för att avlasta sjuksköterskorna, bör också få möjlighet att specialisera sig.
Idag söndag håller vårdpersonal över hela landet manifestation under parollen ”En annan vård är möjlig”, så också i Stockholm. Även vi Socialdemokrater tror på en vård utan ständig underbemanning där patienter får vänta på vård. Men då krävs politisk handling. Den landsstingsstyrda alliansen har i snart 10 år styrt sjukvården men inte genomfört de satsningar som så väl behövs. Istället fortsätter man lägga energi och resurser på ideologiskt drivna privatiseringar som inte löst personalens och patienternas situation.
Ingen ska behöva vara orolig för om det kommer saknas plats på sjukhuset den dag man blir allvarligt sjuk eller skadad. Personalen som varje dag gör sitt yttersta för att räcka till, måste kunna orka jobba kvar. Vår fråga går därför till landstingsmoderaterna, är ni beredda att nu lyssna på personalen och göra vad som krävs för att lösa krisen i vården?

Publicerat i:

Nya privatiseringar löser inte vårdkrisen

Publicerat den 16 augusti, 2016

Replik tillsammans med Dag Larsson i Dagens Samhälle

Socialdemokrater i landstinget har i sommar besökt länets största akutsjukhus för att träffa personal och höra deras berättelse om läget i vården. Vi möter stängda vårdplatser, operationsköer och en orimlig arbetssituation.

Bristen på erfaren vårdpersonal samt specialistutbildade sjuksköterskor är främsta orsaken till den hårt pressade situationen på akutsjukhusen. För att skapa rimliga arbetsförhållanden och en patientsäker vård behöver beläggningen komma ner till cirka 85 procent. Då behövs fler medarbetare.

Professionens krav är tydliga och vi håller med: för det första måste landstingsalliansen låta akutsjukhusen erbjuda en tydlig löneutveckling som premierar erfarenhet och kompetens så att medarbetare inte lämnar sjukhusen.

För det andra behöver personalen en hållbar arbetssituation och minskad stress. I Södertälje genomförs nu ett projekt med 80 procent kortare arbetstid och bibehållen lön. Personalen berättar om minskad stress, mer energi och mer tid för patienterna. Vi vill därför införa arbetstidsförkortning på försök inom fler verksamheter.

För det tredje kräver vi att vårdpersonal får ekonomiska förutsättningar att vidareutbilda sig och att landstingsalliansen inför akademisk specialisttjänstgöring och som innebär ersättning under studietiden och praktik inom verksamheten som då också får avlastning.

Vi kräver även personalbostäder vid våra sjukhus så att nyutexaminerade kan ta jobb här i Stockholmsregionen. Till att börja med vill vi att 120 stycken bostäder byggs i anslutning till KS Solna och KS Huddinge. Det motsvarar bemanning till flera avdelningar.

I stället för att vidta de satsningar som så desperat behövs för att stoppa personalflykten från vården så är lösningen från landstingsalliansen i stället ytterligare privatiseringar. Som argument anger Alliansen de goda resultaten på privat drivna S:t Görans sjukhus. Det Anna Starbrink (L) inte nämner i sin debattartikel ”Dags för ytterligare ett privat akutsjukhus” är att S:t Görans sjukhus hade en mycket väl fungerande verksamhet även innan det privatiserades.

Starbrink nämner inte heller att landstingsdrivna Norrtälje sjukhus, som bland annat tack vare en unik samverkan med den kommunala omsorgen, levererar mycket bra resultat. Det är alltså inte privatiseringar i sig som är lösningen, utan hur vården organiseras. Men i Alliansens verktygslåda finns inga andra verktyg än privatiseringar och utförsäljningar.

Vi socialdemokrater kan inte acceptera att privatiseringar får gå före satsningar som behövs för en trygg vård i hela länet på samtliga sjukhus. Det är dags för landstingsalliansen som styrt i snart tio år att överge sin privatiseringsiver och i stället fokusera på att lösa krisen i vården.

Publicerat i: