Konkreta förslag som kan lösa vårdkrisen

Publicerat den 19 januari, 2017

Skriver debatt i Dagens Samhälle tillsammans med Dag Larsson och Jens Sjöström

S: Korta arbetstiden i Stockholms akutvård

Akutsjukvård. Öppna omgående närakuter, satsa på vårdcentralerna och förkorta arbetstiden på akutmottagningarna. Socialdemokraterna lägger nu konkreta förslag för att lösa vårdkrisen inom Stockholms akutsjukvård.
Krisen i sjukvården i Stockholms läns landsting är ett faktum. Patienter får vänta upp emot 40 timmar på akutmottagningarna och närmare 600 vårdplatser var stängda under julledigheten, vilket är 250 fler jämfört med förra året. Vårdpersonal larmar, de flyr akutsjukvården på grund av orimliga arbetsförhållanden. Sjukhusledningarna måste få möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att se till att de stängda vårdplatserna öppnas.

I landstinget styr Moderaterna och Alliansen sedan tio år tillbaka. De har öppnat rekorddyra Nya Karolinska sjukhuset och samtidigt minskat antalet vårdplatser och vårdkapaciteten i vårt snabbt växande län. De ansvarar för nedlagda närakuter, senast på Danderyds sjukhus förra året, underfinansierade vårdcentraler, upphandlingar av 6 000-kronorsstrumpor och skenande konsultkostnader och tror att ytterligare privatiseringar ska lösa krisen i sjukvården.

Mot bakgrund av krisen behövs förändringar på både kort och lång sikt. Krisen för akutmottagningarna är genomgående för alla akutsjukhus. Vi kräver därför att personalen på samtliga akutmottagningar får möjlighet att införa en arbetstidsmodell, med arbetstidsförkortning, som ger möjlighet för personalen att få tid för återhämtning. Modellen är prövad med framgång på Huddinge sjukhus, den har lett till minskad sjukskrivning, fler som söker sig tillbaka till arbetsplatsen och har också visat sig vara kostnadsneutral.

Dessutom kräver vi att Alliansen öppnar närakuter omgående, satsar på vårdcentralerna och ger vårdpersonal en arbetsmiljö och löneutveckling värd namnet.

I Stockholms län med landets rikaste, friskaste och yngsta befolkning finns de bästa förutsättningarna för att kunna ha en bra sjukvård. Samtidigt är dagens patienter som vårdas på sjukhus mer sjuka än för bara tio år sedan. Avancerade behandlingsmetoder kräver erfaren och kompetent personal. Men arbetsvillkoren har inte följt efter. Det är helt orimligt att 40-70 procent av bemanningen idag på vissa avdelningar består av hyrpersonal och konsulter för att landstinget inte kan rekrytera eller behålla sin egen personal. Landstinget måste nu visa att man är villig att satsa på personalen och påbörja ett stort förändringsarbete.

Moderaterna har alltför länge skjutit upp att bygga ut vården utanför akutsjukhusen. Stockholmarna behöver ett styre som satsar på sjukvården för både patienter och personal, både närsjukvård och specialistsjukvård. Idag är vårdcentralerna underfinansierade och jourläkarbilarna underutnyttjade.

Den vårdkris som finns på våra akutsjukhus måste tas på allvar. Det är ett politiskt ansvar att föreslå och driva på lösningar. Det är dags att landstingsmoderaterna slutar att skylla på andra. Socialdemokraterna, som sitter i opposition i Stockholms läns landsting har tydliga förslag för att lösa vårdkrisen i Stockholms län:
•Öppna de första fem nya närakuterna nu! – Vi vill se närakuter vid akutsjukhusen i Södertälje, Danderyd, Södersjukhuset och Karolinska i Solna och Huddinge.
•Satsa på vårdcentralerna! Vårdcentralerna ska vara patientens självklara förstahandsval och kunna erbjuda längre öppettider. Bryt Alliansens underfinansiering.
•Ge vårdpersonal en bra löneutveckling! Personalen ska inte behöva byta arbetsplats för att höja sin lön. Erfarenhet och utbildning ska ge bättre utdelning i lönekuvertet.
•Inför en arbetstidsmodell med arbetstidsförkortning på alla akutmottagningar. Varje akutmottagning ska få möjlighet att utforma sin arbetstidsmodell tillsammans med personalen och fackförbunden.

Publicerat i:

Carpelans förslag riskerar splittra utbildningarna

Publicerat den 22 december, 2016

Jag och Jens Sjöström skriver debatt i Dagens Medicin

Patientens rätt till en trygg och säker vård är utgångpunkten för vår sjukvårdspolitik. Dagens alltmer avancerade sjukvård gör att vi i dag kan vårda och bota patienter med komplexa sjukdomsbilder. För att kunna erbjuda mer avancerad vård behövs fler sjuksköterskor med specialistkompetens. Patienten ska veta att personalen har tillgång till och kan tillämpa den senaste forskningen inom medicin och omvårdnad.

I mer än tio år har Moderaterna styrt Stockholms läns landsting. Resultatet har blivit pressad personal, svällande byråkrati och dyra privatiseringar. Stockholmarna betalar mest för sjukvården i landet, men ohälsoklyftorna växer. I dag är det också brist på specialistsjuksköterskor, vilket bidrar till både stängda vårdplatser, överbeläggningar och växande köer.

Men detta är inget naturtillstånd. Det finns ett politiskt ansvar som måste axlas i landstingen som är arbetsgivare och ansvarar för hälso- och sjukvården. Med en bättre personalpolitik och aktiva satsningar på exempelvis studielön så kan kompetensförsörjningen klaras. Tyvärr är förslagen och initiativen få från den moderatledda landstingsalliansen. Forsknings- och personalrådet Peter Carpelans (M) enda tydliga förslag om att specialistsjuksköterskeutbildningen ska drivas i landstingsregi riskerar tvärtom att splittra upp utbildningarna och därmed leda till en ojämlik vård.

Regeringen har ett ansvar för att säkra att Sveriges samtliga regioner förses med tillräckliga utbildningsplatser för barnmorskor, sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och läkare. Specialistsjuksköterskorna behöver definitivt bli fler. Därför bygger regeringen glädjande ut specialistsjuksköterskeutbildningen med 600 utbildningsplatser i hela landet, 127 platser går till Stockholm.

Självklart ska utbildningarna hålla hög kvalitet och organiseras på bästa sätt. Det är också viktigt att sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig kan göra det. Men ansvaret för kompetensförsörjningen är inte statens egna. Stockholms läns landsting har ett ansvar för att ge sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig. Det ansvaret behöver man ta när behovet av fler specialistsjuksköterskor är så stort.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting, som sitter i opposition, har en rad förslag för att stärka kompetensförsörjningen, bland annat vill vi införa akademisk specialisttjänstgöring inom ramen för en anställning för de sjuksköterskor som väljer att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska inom ett bristområde. Modellen innebär att universitet och högskolor även fortsatt är huvudmän för utbildningen, men att landstinget tar ett ansvar med studielön under praktik för dessa specialist­sjuksköterskestudenter som de sedan kommer att anställa eller redan har anställt. I Stockholms läns landsting väljer Peter Carpelan att föreslå en annan modell än den som beskrivs ovan. Det tycker vi är märkligt.

Utbildningen till specialistsjuksköterska är en akademisk utbildning och ska därför bedrivas av universitet och högskolor. Detta verkar landstinsmoderaterna vilja förbigå. Dessutom lyssnar inte Peter Carpelan på kritiken från professionen och sjukvårdsverksamheterna. Enhetlighet inom specialistutbildningar är en förutsättning för en patientsäker vård, och en god kompetensförsörjning i Stockholms län likväl som i resten av landet.

Vi står inför flera utmaningar i vården i dag. Sjukvården behöver personal som orkar jobba kvar, och politiker som tar ansvar och presenterar gedigna lösningar, snarare än framhastade förslag. Bara så kan vi göra arbetslivet inom vården hållbart och lärorikt – vilket spelar stor roll för att på sikt lösa vårdens bemanningsutmaningar.

Publicerat i:

Ja till vinsttak i skolan – men inte i sjukvården

Publicerat den 17 december, 2016

Skriver en replik till moderaternas debattartikel på Dagens nyheter.

I tisdags valde Stockholms läns landstingsfullmäktige Iréne Svenonius (M) till nytt finanslandstingsråd. Som företrädare för det största oppositionspartiet i landstinget vill jag välkomna henne till jobbet och uttrycka min förhoppning om att vi ska ha en konstruktiv relation. I ett kort anförande till fullmäktige sa Svenonius också att hon hoppades på en god dialog och brett samarbete.

Därför förvånar det mig att hon redan dagen efter sitt inval utesluter kompromisser i frågan om vinster i välfärden (DN Debatt 14/12). Dubbelt förvånande är det mot bakgrund av att Svenonius partiledare Anna Kinberg Batra tidigare i höstas efterlyste en bred överenskommelse om välfärden som föreslogs innehålla möjlighet till vinstbegränsning för verksamheter som inte lever upp till kvalitetskraven (SvD Debatt 27/10). Vad gäller egentligen? Vad står Moderaterna för?

Jag noterar också att Svenonius och hennes medförfattare tycker att debatten om vinster ställt den viktigare frågan om välfärdens kvalitet i skuggan. Trots det kommer de själva inte med ett enda förslag om hur kvaliteten i välfärden ska förbättras. Jag saknar också ödmjukhet från Landstingsmoderaterna som styrt i tio år och orsakat växande köer på akutmottagningarna, brist på förlossningsplatser, sönderprivatiserad och uppsplittrad vård, samt undermåliga upphandlingar. Dessa problem löses dock inte med ett vinsttak. Problemet är inkompetens och ideologiska skygglappar, och borde åtgärdas med ny politik och bredare samsyn kring viktiga framtidsfrågor.

För mig är det självklart att det för patienten ska finnas valfrihet i välfärden. Men för att skapa en välfärd som inte bara präglas av valfrihet utan också av hög kvalitet, långsiktighet och kontinuitet, måste vi använda alla de verktyg som finns i den politiska verktygslådan. Ekonomiska drivkrafter kan vara starka och måste kunna regleras. För mig är det helt centralt att dina intressen som patient går före vårdbolagens intressen. Vårdens pengar ska verkligen gå till vård.

För mig är det också uppenbart att skola och vård är verksamheter med helt olika förutsättningar. I skolan är möjligheterna till produktivitetshöjningar små samtidigt som resultaten av undervisningen är svåra att hålla isär från elevens hemförhållanden och egen prestation. Det skapar starka incitament att kapa kostnader genom att skära ner på personal. Elever, föräldrar och lärare förväntar sig att vi inom politiken hanterar det.

I sjukvården ser det annorlunda ut. Stora skillnader finns mellan olika discipliner. För många vårdåtgärder gäller att de är lätta att definiera och att resultaten är lätta att mäta. Samtidigt är både möjligheten till och behovet av innovation och utveckling stort. Detta särskilt inom de mest komplexa delarna av sjukvården.

Dessa skillnader reflekteras inte i den utredning om vinster i välfärden som Ilmar Reepalu presenterat. Det är en viktig brist. Men Reepalus utredning är just en utredning. För mig står det klart att frågan om vinster i välfärden måste få olika svar i skolan och i vården. Jag personligen stödjer en vinstbegränsning i skolan, men vill inte se samma regelverk i sjukvården. Nu är utredningen på remiss och jag ser fram emot att delta i en fortsatt diskussion om vägen framåt. Att som Moderaterna i Stockholmsregionen försvara alla möjligheter för privata företag att ta ut vinst i välfärden, samt spika igen dörren för konstruktiva kompromisser, vittnar om hur ideologiskt förblindade de är.

Jag tror att det behövs mer blocköverskridande samarbete i både Sverige och i Stockholmsregionen. Men Moderaterna verkar sakna ledarskap för det.

Publicerat i:

En tunn fernissa av självkritik

Publicerat den 22 november, 2016

Skriver ett svar på alliansens debattartikel om NKS tillsammans med Susanne Nordling (MP), landstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting. Vår debattartikel är publicerad i DN.

På grund av de höga kostnaderna och det mindre antalet vårdplatser kommer Nya Karolinska Solna att få kraftiga undanträngningseffekter för den övriga Stockholmsvården. Trots det kan de styrande allianspolitikernas debattartikel (DN Debatt 21/11) bara tolkas som att de skulle välja samma pris och upplägg igen om de skulle fatta NKS-besluten idag. Det är häpnadsväckande, skriver Erika Ullberg (S) och Susanne Nordling (MP), landstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockholms läns landsting har aldrig tvivlat på att Nya Karolinska Solna (NKS), på lång sikt, kommer att bli ett fint sjukhus för de patienter, läkare och forskare som finns där. Dessa medicinska aspekter lyfts förstås också fram i det moderatledda landstingsstyrets debattartikel.

Vår kritik har istället rört de skyhöga kostnaderna, den avtalsmodell med offentlig-privat samverkan (OPS) som vi röstade nej till 2008, den bristande konkurrensen i det långa och dyra underhållsavtal som sträcker sig till 2040 och de undanträngningseffekter som NKS kommer att få i vården i Stockholm i övrigt. Dessa aspekter lyser nästan helt med sin frånvaro i artikeln.

En tunn fernissa av självkritik kan skönjas: man borde ha varit ”tydligare i kommunikationen” om den totala prislappen för sjukhuset för att ”undvika en del av de spekulationer som nu förekommer”. I övrigt tycks man vara belåten med affären. ”I relation till vad patienterna i Stockholm och Sverige får i utbyte är kostnaden fullt rimlig”, skriver man. Det kan inte tolkas på annat sätt än att de styrande allianspolitikerna skulle välja samma pris och upplägg igen om de skulle fatta NKS-besluten idag.

Det är häpnadsväckande. På grund av NKS är landstingets ekonomi ytterst ansträngd. I sin egen budget för 2017 tvingades alliansen konstatera att utrymme saknas för ambitionshöjande investeringar med driftsättning före år 2021. I samma budget sköt man upp planerna på att bygga ett nytt akutsjukhus söder om Södermalm i tio år. Utgifterna för alla angelägna investeringar befanns vara större än landstingets ekonomiska resurser medger. Detta i det landsting som har de bästa ekonomiska förutsättningarna och den högsta landstingsskatten i landet.

Vi är också oroade över de många patienter som inte kommer att få plats på NKS. Det är inte bara så att NKS-projektet lämnar mindre pengar över till vårdcentraler, närakuter, förlossningsplatser, äldrevård och jourläkarbilar än vad som annars skulle ha varit fallet. När det gäller den akuta vården är NKS dessutom betydligt mindre än gamla Karolinska sjukhuset i Solna.

När akutflödet styrs om därifrån, vid årsskiftet 2017-2018, är det därför 58 000 akutbesök om året som inte överförs till NKS. Dessa ska istället tas om hand av bland annat Danderyds sjukhus och Södersjukhuset. Men eftersom det moderatledda landstingsstyret inte insåg detta behov direkt då de beställde NKS ligger anpassningarna av Danderyd och SöS efter tidtabellen. De kommer att vara redo att ta emot fler akutbesök först december 2018 respektive maj 2019. Det innebär att det finns ett kapacitetsglapp på nästan ett år som den övriga Stockholmsvården är dåligt rustad att möta.

Låt oss vara tydliga. Vi anser inte att kostnaderna för NKS är rimliga. Det gäller om man betraktar sjukhuset enskilt, men det gäller i synnerhet om man väger in dess effekter på Stockholmsvården. NKS är en gökunge som både ekonomiskt och fysiskt tränger ut annan vård.

• Vi kräver därför att avtalet mellan Stockholms läns landsting och projektbolaget SHP omförhandlas, och vi utesluter inte att häva det om det visar sig vara det bästa för länets skattebetalare.

• Vi kräver också svar från det moderatledda landstingsstyret: när genomförs den externa utvärdering av hela NKS-affären som ni efter envist motstånd till sist gick med på?

• Mot bakgrund av avslöjanden i radioprogrammet Kaliber nyligen kräver vi dessutom en förklaring av hur konsulter kommit att få en så central roll i införandet av så kallad ”värdebaserad vård” vid NKS. Är höga konsultkostnader också ”fullt rimliga” – är de också en del av den anda i vilken alliansen styrt Stockholms läns landsting de senaste tio åren?

Publicerat i:

M svänger om vårdval – utan att ha förstått problemet

Publicerat den

Skriver i Svenska Dagbladet med Dag Larsson, sjukvårdslandstingsråd i opposition (S) i Stockholms läns landsting

Alla akutsjukhus i Stockholms län behövs och ska drivas vidare.
Nyligen förklarade sig Marie Ljungberg Schött (M) beredd att avveckla enskilda vårdval om man inte lyckas få kostnadsutvecklingen under kontroll. Det är ett välkommet uppvaknande. Socialdemokraterna har varnat för de skenande vårdvalskostnaderna sedan april 2015. Om utvecklingen inte kan brytas kommer kostnadsökningarna att behöva betalas med pengar från den offentligt drivna vården. Det är inte acceptabelt. Patienternas intressen måste gå före vårdbolagens.

Tyvärr har Ljungberg Schött inte nått ända fram när det gäller slutsatserna. För samtidigt som hon är beredd att avveckla enskilda vårdval vill hon – jo, faktiskt – rulla ut fler! De 34 som redan finns ska bli just ”ännu fler”. Huruvida det finns någon efterfrågan på det verkar inte vara så viktigt. Inom kort lanseras ett vårdval för urologi, och nästa år planeras ett vårdval för geriatriken (äldrevården). Det kommer att splittra vården ännu mer för en av våra sköraste patientgrupper.

Socialdemokraterna vill tvärtom att vården och omsorgen av de äldre ska samordnas närmare mellan landstinget och kommunerna. Den ansatsen har provats i Norrtälje med gott resultat. Vi vill också ha en vårdvalspaus så att inga fler vårdval lanseras förrän de existerande har utvärderats och kvalitetssäkrats. Där det är lämpligt bör vårdval slås ihop för att åstadkomma en mer effektiv och sammanhållen vård.

Ljungberg Schött verkar heller inte ha förstått vad som är vårdvalens grundläggande problem: den fria etableringsrätten för privata vårdbolag. Den för med sig tre problem. (1) Den gör kostnadskontroll svårare; (2) den gör det omöjligt att styra vårdutbudet geografiskt (vilket lett till en koncentration av vårdgivare i innerstan) och (3) den gör det svårt att bestämma volymen vård.

Det sistnämnda blev förfärande tydligt då BB Sophia stängde i maj i år. Plötsligt hade ”Vårdval förlossning” skapat en kapacitetsbrist i länet om 3 000 förlossningar per år. Krisen är en direkt effekt av Moderaternas idé att vården inte behöver planeras. Socialdemokraterna vill tvärtom att vårdval förlossning avvecklas och att landstinget tar sitt ansvar genom att beställa vården. Vi vill också öppna en ny förlossningsklinik vid Karolinska Universitetssjukhuset till sommaren 2017.

Slutligen är det fånigt hur Ljungberg Schött, utifrån något som hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström sa för ett år sedan, försöker hävda att Socialdemokraterna har en ”linje för färre akutsjukhus”. Wikström svarade på en fråga som ställdes eftersom en expertutredning föreslagit att antalet akutsjukhus borde utredas. Hans kommentar gällde det nationella perspektivet och innehöll inga utfästelser. Någon ”linje” finns således inte. Alla akutsjukhus i Stockholms län behövs och ska drivas vidare.

Även vi socialdemokrater i Stockholms läns landsting lyssnar gärna på experter när vi utformar vår politik. En av de främsta sådana är Göran Stiernstedt, som på uppdrag av den tidigare alliansregeringen genomförde utredningen Effektiv vård (SOU 2016:2). Stiernstedt konstaterar att vården i Sverige är ovanligt fokuserad på sjukhusen och att vårdcentralerna bör ges en större roll. Delvis av det skälet valde vi i vårt budgetförslag för 2017 att stärka ersättningen till vårdcentralerna med 300 miljoner kronor och stegvis göra ytterligare höjningar till 600 miljoner år 2020. Det är mer än dubbelt så mycket som i Alliansens budget.

Socialdemokraterna har också bett Stiernstedt att specialgranska vården i Stockholm och ge rekommendationer om förbättringar. Med dem som grund kommer vi att utforma politik så att patienternas intressen går före vårdbolagens. Hur länge dröjer det innan Moderaterna försöker göra samma sak?

Publicerat i:

De borgerliga försvarar lönedumpning

Publicerat den 16 november, 2016

Skriver med civilminister Ardalan Shekarabi (S) i Svenska Dagbladet

Med förslaget om en ny upphandlingslag vill regeringen säker­ställa att ordning och reda råder på svensk arbetsmarknad: att ­svenska löner och villkor gäller alla som arbetar i Sverige. För­slaget är ett recept på ett modernt, hållbart och rättvist arbetsliv där alla kan leva på sin lön och där varje skattekrona skapar största möjliga värde för medborgarna. Tyvärr försvarar de borgerliga partierna möjligheterna för oseriösa företag att dumpa löner och arbetsvillkor. I moderatledda Stockholms läns landsting har vi sett flera avskräckande exempel på vad det kan leda till.

Regeringen arbetar systematiskt för att Sverige ska ha ett modernt, hållbart och rättvist arbetsliv. Det enskilt viktigaste området i denna strävan är den offent­liga sektorns upphandlingar. Stat, landsting, kommuner och myndigheter köper varje år varor och tjänster för drygt 600 miljarder kronor. Dessa resurser ska användas på sätt som stärker samhället och utvecklar den svenska modellen.

Redan hösten 2014 beslutade regeringen därför om att inrätta Upphandlingsmyndigheten, som har till uppgift att ge offentliga aktörer stöd i att genomföra upphandlingar. I somras antog regeringen en nationell upphandlingsstrategi som bland annat rör hur upphandlingar kan användas för att främja innovation och bidra till social och miljömässig hållbarhet.

Inrättandet av myndigheten och antagandet av strategin är viktiga steg, men de räcker inte. Upphandlingar kan fortfarande bidra till lönedumpning och oschysta arbetsvillkor. Det moderatledda Stockholms läns landsting har exempelvis upphandlat färdtjänst som kan ge taxichaufförerna så lite betalt som 27 kronor i timmen. Skatteverket har visat att de lägsta lönerna i städbranschen ligger så lågt som 11 kronor.

Detta är oacceptabelt av flera skäl. För det första riskerar upphandlingarna att bidra till sociala problem om de ger löner som inte går att leva på. Det ska det offentliga inte medverka till. För det andra miss­gynnas seriösa företag som ger sina anställda rimliga löner och schysta arbetsvillkor i enlighet med svenska avtal. Konkurrensen snedvrids. För det tredje riskerar kvaliteten i välfärden att bli lidande. En taxichaufför har starka skäl att välja bort färdtjänstkörningar om andra körningar är mer lönande. Därmed måste den som behöver färdtjänsttransporten vänta längre på sin bil.

Det moderatledda styret i Stockholms läns landsting har under sina tio år vid makten bjudit fler avskräckande exempel på vilka följder dåligt genomförda upphandlingar kan få. I augusti briserade den så kallade strumpskandalen där det framkom att tilldelning enligt lägsta pris medfört att landstingets kostnader tvärtom ökat med flera hundra miljoner. I september påmindes vi om hur riskkapitalisterna bakom Nya Karolinska Solna tagit till avancerad skatte­planering för att slippa skatta för sin vinst i Sverige. Motivet var att det blev billigare för landstinget – en ironi eftersom bygget blivit många miljarder dyrare än planerat för skattebetalarna. Och i oktober avslöjade SvD att sjukhusbyggen värda nästan 10 miljarder upphandlats olagligt sedan de ansvariga politikerna tappat kontrollen till tjänstemän och konsulter.

Det borde vara självklart att skattemedel används i den verksamhet de är avsedda för och inte för att dela ut orimligt höga vinster eller föra ut medel från verksamheten. Vårdens pengar ska gå till vård. Välfärdsutredningen har nyligen lämnat förslag till ett regelverk som säkerställer att offentliga medel inom välfärden används i den verksamhet de är avsedda för.

Det är också helt oacceptabelt att det förekommer skattefusk i verksamhet som finansieras med skatte­betalarnas medel. I höstbudgeten ger regeringen ytter­ligare resurser till Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten för de båda myndigheternas bekämpning av skattefusk.

I Stockholms läns landsting kräver Socialdemokraterna en övergripande utvärdering som ska identifiera områden där landstingets upphandlings­kompetens måste stärkas. Vi ser ett tydligt behov av att förbättra kunskaperna hos de politiker som har ansvar för att besluta om investeringar och inköp med skattemedel.

I förslaget till ny lag om offentlig upphandling som nyligen presenterats föreslår regeringen tydliga regler för att råda bot på problemen med lönedumpning och oschysta villkor. En av de viktigaste förändringarna är att det ska bli obligatoriskt för upphandlande aktörer att där det finns behov ställa krav på lön, semester och arbetstid i linje med vad kollektiv­avtalen i branschen anger. Såväl arbetsgivarorganisationer som fackföreningar kommer att ges möjlighet att yttra sig innan villkoren bestäms.

De borgerliga partierna har förklarat att de inte tänker stödja den nya lagen. Fullständigt ogenerat försvarar de möjligheterna för oseriösa företag att ta del av våra skattemedel och samtidigt dumpa löner och arbetsvillkor. Det slår, på ett mycket direkt sätt, mot svenska företag som ger rimliga löner och ­schysta villkor enligt svenska avtal. Och det slår mot svenska arbetstagare.

Regeringen vill säkerställa att ordning och reda råder på svensk arbetsmarknad: att svenska löner och villkor gäller för alla som arbetar i Sverige. Förslaget om en ny upphandlingslag är ett recept på ett modernt, hållbart och rättvist arbetsliv där alla kan leva på sin lön och där varje skattekrona skapar största möjliga värde för medborgarna. Det är ett recept som gynnar seriösa aktörer och sund konkurrens där även mindre företag kan vinna anbud. Så utvecklar vi den svenska modellen.

Det är beklämmande att de borgerliga partierna hellre vill behålla den rådande oordningen.

Publicerat i:

Vem tar ansvar för strumpskandalen?

Publicerat den 19 september, 2016

Skriver med Susanne Nordling (Mp) på SVT Opinion

Strumpskandalen har kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor.

Men när det är dags att ta ansvar för affären med OneMed skickar det ansvariga sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L) fram en tjänsteman i skottlinjen.

Anna Starbrink (L) hävdar att hon inte har något ansvar för det avtal som 2014 tecknades med företaget OneMed. Hon försvarar sig med att hon inte satt i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd vid den tidpunkten. Det är ett märkligt sätt att resonera.

Partierna i den moderatledda alliansen ansvarar rimligtvis för upphandlingen och dess konsekvenser, oavsett om den ledande politikern för tillfället heter Filippa Reinfeldt eller Marie Ljungberg Schött, Birgitta Rydberg eller Anna Starbrink. Vilka skulle annars ha ansvaret?

Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet var med på beslutet om att göra affärer med OneMed. Vi har också noterat att just Anna Starbrink vill att ledande politiker ska ta ansvar för helheten och inte solospela eller försöka undslippa beslut deras parti har fattat.

För trots att Anna Starbrink känt till problemen med OneMed avtalet sedan i juni är det först när nyheten briserar i media som hon reagerar.

Då låter hon snabbt en tjänsteman avsluta förbindelsen. Det gör hon trots att beloppet för affären vida överstiger den delegationsrätt tjänstemannen har. Avslutningsavtalet binder landstinget att betala ytterligare 900 miljoner kronor till OneMed under två år.

När det sedan blir dags att svara på frågor skickar hon fram samma tjänsteman. Är det rimligt att som högsta ansvarig ducka på detta sätt?

I ett SVT-reportage nyligen framgick att landstingets jurister arbetade med en stämningsansökan mot OneMed en bra bit in på sommaren. I slutändan valde man att inte gå vidare med stämningen. Istället bestämde man sig alltså för att avsluta förbindelsen med företaget.

Avslutningsavtalet förpliktigar inte bara landstinget att betala ytterligare niohundra miljoner utan anger också att landstinget inte kan återkräva några pengar ens om man konstaterar att OneMed gjort fel.

Dessutom förbinder sig Stockholms läns landsting att ge OneMed goda referenser. Detta är stötande.

Mot denna bakgrund: Kände Starbrink till att hennes egna jurister förberedde en stämningsansökan mot företaget? Om inte, hur kan det komma sig?

Om hon kände till det, godkände hon att stämningsförberedelserna avbröts? Varför? Och varför lät hon en tjänsteman skriva under avtalet för att avsluta förbindelsen– bara en dag innan politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden själva kunde fatta beslutet?

Den moderatledda alliansen har styrt Stockholms läns landsting i tio år.

Strumpskandalen är bara det senaste exemplet i en rad av inkompetent genomförda upphandlingar. Så sent som i somras ogiltigförklarade Förvaltningsdomstolen en direktupphandling som gällde plastikkirurgi, och i våras konstaterade samma domstol att landstingets upphandling av sjötrafik skett på ett otillåtet sätt.

Vid fyra tillfällen hösten 2015 dömdes landstinget till böter, i flera fall om miljonbelopp, för felaktiga upphandlingar.

Kronjuvelen bland upphandlingsfiaskona är förstås prestigesjukhuset Nya Karolinska Solna, som blivit tio miljarder dyrare än vad som ursprungligen avsågs och vars ekonomiska konsekvenser för Stockholms läns hälso- och sjukvård ännu är oöverblickbara.

Om Stockholms läns landsting saknar rätt kompetens för att genomföra upphandlingar kan ansvaret för det, efter tio år med borgerligt styre, inte vara någon annans än just de borgerliga partiernas.

Så när får vi se politisk handlingskraft för att komma till rätta med problemen och se till att fler strumpskandaler inte inträffar? När ska Anna Starbrink ta det ansvar hon är satt att ta och sluta gömma sig bakom sina tjänstemän?

Landstingets ledning har gjort många misstag i denna affär. Att en intern utredning av händelseförloppet skulle ge en fullständig och rättvisande bild av problemen verkar inte troligt.

För att landstinget ska återupprätta sitt förtroende hos medborgarna kräver vi en extern granskning av såväl avtalet med OneMed som processen genom vilken avtalet avslutades.

Frågetecknen som måste rätas ut är många. Och Anna Starbrink måste, vare sig hon vill eller inte, ta sitt ansvar som ordförande i den nämnd där Alliansen fattade beslutet om strumpupphandlingen

Publicerat i:

Växande klyftor kan inte bekämpas med polis

Publicerat den 17 september, 2016

Skriver replik i Aftonbladet med inrikesminister Anders Ygeman

Att bränna bilar, kasta sten mot blåljusfordon eller hota samhällsföreträdareär aldrig acceptabelt och kan aldrig ursäktas. Gärningsmannens ansvar är alltid individuellt. Ingenstans i Sverige ska medborgarna behöva leva i skräck för våld, skadegörelse eller gängkriminalitet – inte heller ska dessa problem tillåtas lamslå någon enda samhällsfunktion.

I augusti presenterade regeringen ett stort åtgärdspaket för att stävja oroligheter i våra förorter. Möjligheterna att åstadkomma snabbare lagföring, skärpta straff för attacker mot blåsljuspersonal, nya påföljder för ungdomar i grov eller återfallsbrottslighet och skärpta straff för skadegörelse ska ses över. I höstbudgeten presenterar regeringen ett tillskott till polisen på mer än 2 miljarder kronor.

Men växande klyftor kan inte bekämpas med polis. Under åtta moderata regeringsår fick skattesänkningar gå före investeringar i välfärden. Arbetslösheten steg, skolresultaten föll och segregationen ökade.

Det moderatledda styret i Stockholms läns landsting har under tio år valt att inte satsa på förebyggande trygghetsåtgärder mot våld, hot och kriminalitet i kollektivtrafiken. Vården befinner sig i kris med växande väntetider på akuten och ständig underbemanning samtidigt som landstinget upphandlar kompressionsstrumpor för 6000 kronor paret.

För att ta itu med orsakerna till oroligheterna presenterade regeringen i somras ett långsiktigt reformprogram för att minska segregationen.

I höstbudgeten satsas tio miljarder på välfärden i kommuner och landsting. Så bygger vi Sverige starkt för framtiden.

Publicerat i:

Sveriges välfärd ska gå att lita på

Publicerat den 16 september, 2016

andersson_ullberg

Skriver med finansminister Magdalena Andersson i Expressen

Under sina tio år vid makten har det moderatledda styret i landstinget sakta men säkert kört landstingets ekonomi i botten.

Att ansvara för våra gemensamma resurser är ett stort och allvarstyngt uppdrag. Medborgarna förväntar sig effektivitet och god hushållning med våra gemensamma resurser.
Det är därför inte konstigt att många stockholmare reagerade starkt när nyheten om landstingets orimliga avtal med leverantören OneMed briserade.

I söndags framkom dessutom att landstinget inte bara upphandlat kompressionsstrumpor för 6 000 kronor per par. Landstinget har också förbundit sig att inte kräva några pengar tillbaka från företaget – även om man finner att företaget gjort fel.

Tyvärr är detta inte första gången som landstingets ledning har uppvisat en provocerande oaktsamhet med stockholmarnas gemensamma resurser. Under sina tio år vid makten har det moderatledda styret i landstinget sakta men säkert kört landstingets ekonomi i botten.
Prestigeprojekt och privatiseringsideologi har fått gå före säkrandet av själva kärnverksamheten. Detta har skapat en region där sjukvården blivit den dyraste i landet, utan att vara i närheten av att vara den bästa.

· Nya Karolinska universitetssjukhuset har hittills blivit tio miljarder dyrare än ursprungligen planerat, och har totalt kostat nästan tio gånger så mycket som jämförbara sjukhus i Tyskland. De borgerliga partierna vägrar låta göra en fullständig revision där affären granskas och lärdomar dras.
Minst fem miljarder har spenderats på Spårväg City (eller NK-expressen) – trots att projektet har avsevärt lägre samhällsnytta än andra nödvändiga investeringar i vår kollektivtrafik.
· Under de senaste åren har flera vårdcentraler och andra delar av landstingets verksamheter har sålts ut för en bråkdel av sitt egentliga värde. I det mest uppmärksammade fallet med vårdcentralen Serafen såldes verksamheten till ett pris som var mindre än fem procent av dess egentliga värde.
· Vården har styckats upp och privatiserats genom introduktionen av ett stort antal så kallade vårdval. Dessa blev enbart under 2014 mer än en miljard yrare än de skulle ha varit med en kostnadsutveckling i nivå med resten av sjukvården.

De här bristerna är allvarliga nog, men än värre är att de borgerliga partierna inte har dragit några som helst självkritiska slutsatser av sin hantering.
Efter att misslyckade upphandlingar och privatiseringar kostat skattebetalarna miljardbelopp vill de nu gå vidare och privatisera ytterligare ett akutsjukhus.
Välfärden ska gå att lita på och varje skattekrona som vi gemensamt betalar in ska användas rätt och med respekt för det arbete som ligger bakom den.
I Stockholms läns landsting kräver nu vi socialdemokrater en fullständig revision, genomförd av en oberoende extern aktör, av affären kring Nya Karolinska universitetssjukhuset.
Vi anser det vara motiverat att hela upphandlingen av förbrukningsartiklar (inklusive 6000-kronorsstrumporna) också underkastas en extern granskning.

Stockholms läns landsting är den största politiska församling i landet där Moderaterna fortfarande styr.
Landstinget är därmed ett skyltfönster för den moderata politiken och vi vet att förbindelserna mellan Moderaterna på riksplanet och i landstinget är täta. Därför måste också frågan gå till Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen: Stödjer Moderaterna nationellt en fortsatt privatisering av akutsjukhus och ytterligare privatiseringar genom fler vårdvalssystem – trots att det visat sig vara en mycket dyr affär för invånarna i Stockholms län? Och varför motsätter sig Moderaterna att upphandlingen av NKS, en av de största upphandlingarna i Sveriges historia, granskas?
Sverige och Stockholm ska ha en välfärd som går att lita på. Det kräver en strikt och ansvarsfull hantering av våra gemensamma medel. Nu måste Moderaterna lägga alla korten på bordet.

Publicerat i:

Personalen i vården måste få ett lyft

Publicerat den 9 september, 2016

stian

Skriver i Svd tillsammans med Dag Larsson och Jens Sjöström om Vårdlyftet

Långa väntetider på akuten, brist på tusentals förlossningsplatser och operationstider som skjuts fram för både barn och vuxna på grund av en stor underbemanning på sjukhusen. Krisen i Stockholms sjukvård är ett faktum, men går att lösa – men bara om vården kan behålla, och rekrytera ny personal. Vi föreslår därför ett Vårdlyft för Stockholms läns landsting så att personal vill och orkar jobba kvar. I Sverige finns idag uppemot 35 000 sjuksköterskor som väljer att längre vill jobba inom vården. I Stockholms läns landsting rapporterar samtliga sjukhus att de har svårt att klara bemanningen, också där vården handlar om liv och död, så som kirurgi, förlossning och cancervård.
För att skapa en patientsäker vård och rimliga arbetsförhållanden behöver beläggningen komma ner till europeiska nivåer, cirka 85 procent av maximal kapacitet. Detta för att vårdplatser ska finnas tillgängliga när det behövs och för att personalen ska få mindre stress. Då behövs fler medarbetare. För att kunna rekrytera fler medarbetare behövs bättre arbetsvillkor.
Vårt Vårdlyft för Stockholm innebär tre viktiga förändringar för att bryta den onda cirkeln av dålig arbetsmiljö, personalflykt och där med allt otryggare vård för patienten.

Vi vill genomföra följande tre punkter:

• Fler försök med kortare arbetstid för mer tid för återhämtning. På Mölndals sjukhus i Västra götalandsregionen, på Södertälje sjukhus och Huddinge sjukhus har kortare arbetstid införts på vissa avdelningar och personalen uppger att de känner större ork och kan utföra sina arbetsuppgifter bättre. På akutmottagningen på Huddinge sjukhus minskade vakanserna från 30 till 7 på en månad. De tjänar så väl patienterna som vårdens ekonomi på. Positiva exempel ska tas efter och vi föreslår därför fler försök med kortare arbetstid och flexiblare scheman. Till att börja med på arbetsplatser som har svårt att rekrytera personal så som neurokirurgiska mottagningen på Karolinska sjukhuset i Solna, onkologmottagningen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och inom förlossningsvården. För en långsiktigt hållbar arbetssituation bör också de slitsamma arbetstiderna med treskift ändras.

• Inför ny lönesättning. Kunskap och erfarenhet ska löna sig. Idag får en sjuksköterska enklast ett karriärlyft och bättre lön om hen byter arbetsplats, men svårare att lyfta lönen trots många år i yrket och efter fortbildning. Det innebär att sjukhusen tampas med att behålla personal med erfarenhet och har svårt att rekrytera specialiserad personal då det inte lönar sig att vidareutbilda sig inom bristyrken. Vi kräver därför en lönesättning inom hela sjukvården, som är tydlig för alla som börjar ett arbete, där erfarenhet och utbildning ska ge bättre utdelning i lönekuvert och andra arbetsförmåner.

• Ersättning under specialistutbildning. Dagens allt mer avancerade sjukvård kräver specialistutbildad personal, något som vården lider stor brist på. Att specialisera sig är svårt för många som inte kan leva på studiestöd utan behöver en lön för att kunna försörja sig själv och andra. Vi vill i likhet med Vårdförbundet införa akademisk specialiststjänstgöring (AST) som ger vårdpersonal full lön under studietiden med praktik i verksamheten som i sin tur innebär avlastning för övrig personal. Modellen har varit framgångsrik i flera regioner bland annat i Östergötland, och det finns inget som hindrar Stockholms läns landsting att ta efter. Undersköterskorna som är avgörande för att avlasta sjuksköterskorna, bör också få möjlighet att specialisera sig.
Idag söndag håller vårdpersonal över hela landet manifestation under parollen ”En annan vård är möjlig”, så också i Stockholm. Även vi Socialdemokrater tror på en vård utan ständig underbemanning där patienter får vänta på vård. Men då krävs politisk handling. Den landsstingsstyrda alliansen har i snart 10 år styrt sjukvården men inte genomfört de satsningar som så väl behövs. Istället fortsätter man lägga energi och resurser på ideologiskt drivna privatiseringar som inte löst personalens och patienternas situation.
Ingen ska behöva vara orolig för om det kommer saknas plats på sjukhuset den dag man blir allvarligt sjuk eller skadad. Personalen som varje dag gör sitt yttersta för att räcka till, måste kunna orka jobba kvar. Vår fråga går därför till landstingsmoderaterna, är ni beredda att nu lyssna på personalen och göra vad som krävs för att lösa krisen i vården?

Publicerat i:

Nya privatiseringar löser inte vårdkrisen

Publicerat den 16 augusti, 2016

Replik tillsammans med Dag Larsson i Dagens Samhälle

Socialdemokrater i landstinget har i sommar besökt länets största akutsjukhus för att träffa personal och höra deras berättelse om läget i vården. Vi möter stängda vårdplatser, operationsköer och en orimlig arbetssituation.

Bristen på erfaren vårdpersonal samt specialistutbildade sjuksköterskor är främsta orsaken till den hårt pressade situationen på akutsjukhusen. För att skapa rimliga arbetsförhållanden och en patientsäker vård behöver beläggningen komma ner till cirka 85 procent. Då behövs fler medarbetare.

Professionens krav är tydliga och vi håller med: för det första måste landstingsalliansen låta akutsjukhusen erbjuda en tydlig löneutveckling som premierar erfarenhet och kompetens så att medarbetare inte lämnar sjukhusen.

För det andra behöver personalen en hållbar arbetssituation och minskad stress. I Södertälje genomförs nu ett projekt med 80 procent kortare arbetstid och bibehållen lön. Personalen berättar om minskad stress, mer energi och mer tid för patienterna. Vi vill därför införa arbetstidsförkortning på försök inom fler verksamheter.

För det tredje kräver vi att vårdpersonal får ekonomiska förutsättningar att vidareutbilda sig och att landstingsalliansen inför akademisk specialisttjänstgöring och som innebär ersättning under studietiden och praktik inom verksamheten som då också får avlastning.

Vi kräver även personalbostäder vid våra sjukhus så att nyutexaminerade kan ta jobb här i Stockholmsregionen. Till att börja med vill vi att 120 stycken bostäder byggs i anslutning till KS Solna och KS Huddinge. Det motsvarar bemanning till flera avdelningar.

I stället för att vidta de satsningar som så desperat behövs för att stoppa personalflykten från vården så är lösningen från landstingsalliansen i stället ytterligare privatiseringar. Som argument anger Alliansen de goda resultaten på privat drivna S:t Görans sjukhus. Det Anna Starbrink (L) inte nämner i sin debattartikel ”Dags för ytterligare ett privat akutsjukhus” är att S:t Görans sjukhus hade en mycket väl fungerande verksamhet även innan det privatiserades.

Starbrink nämner inte heller att landstingsdrivna Norrtälje sjukhus, som bland annat tack vare en unik samverkan med den kommunala omsorgen, levererar mycket bra resultat. Det är alltså inte privatiseringar i sig som är lösningen, utan hur vården organiseras. Men i Alliansens verktygslåda finns inga andra verktyg än privatiseringar och utförsäljningar.

Vi socialdemokrater kan inte acceptera att privatiseringar får gå före satsningar som behövs för en trygg vård i hela länet på samtliga sjukhus. Det är dags för landstingsalliansen som styrt i snart tio år att överge sin privatiseringsiver och i stället fokusera på att lösa krisen i vården.

Publicerat i:

Avbryt planerna på mer vårdval för äldre

Publicerat den 20 juni, 2016

Debattartikel i Dagens Samhälle

Skriver tillsammans med Susanne Nordling, MP

Som patienter vill vi känna oss sedda, lyssnade på och trygga i att läkaren har en samlad bild av vår hälsa. Det gäller både unga och gamla. Som anhöriga vill vi också vara säkra på att det är vården som tar det medicinska ansvaret för den nära och kära som är sjuk. Tyvärr klarar man inte av det i Stockholms län.

Det märks exempelvis på våra akutmottagningar där fler än hälften av våra äldre får vänta i mer än fyra timmar på vård. Det märks på hur äldre slussas mellan hemmet, sjukhuset och korttidsboenden. Det märks när våra äldre patienter, i stället för att få en fast vårdkontakt, träffar läkare efter läkare utan att någon tar ansvar för hela vårdkedjan. Det här är en oacceptabel situation som beror på att ingen har en helhetsbild.

Nu har Alliansen beslutat att lösa problemet på samma sätt som de löser alla problem i vården. Genom att öppna för fri etablering av företag. Det blir en dyr historia för skattebetalarna och försvårar samverkan mellan vårdaktörer inom landstinget och mellan landsting och kommun.

Vi står nu inför ett vägval. Det finns fortfarande möjlighet att ompröva beslutet. Miljöpartiet och Socialdemokraterna kräver därför att fullmäktige på onsdag den 15 juni beslutar att avbryta planerna på vårdval inom geriatrik.

Stockholm sticker ut redan i dag och har infört vårdvalssystemet inom 34 områden, vilket är dubbelt så många som i något annat landsting i Sverige. Vi är absolut inte emot vårdval inom alla områden, men vi ställer oss frågande till Alliansens övertro på vårdval som upphandlingsform.

Vi funderar också över deras ovilja att stävja baksidorna med vårdvalen, som fri etableringsrätt och tio procents kostnadsutveckling. Samtidigt som övrig vård förväntas hålla sig med tre procents kostnadsutveckling.

Vi tycker att det är särskilt besvärande med ett ytterligare vårdval inom just äldrevården. Den av alliansregeringen tillsatta utredaren Göran Stiernstedt har i sin uppmärksammade utredning ”Effektiv vård” avrått från vårdval för de mest sjuka äldre, då detta riskerar att splittra upp vården ännu mer än i dag.

Vården behöver i stället samordnas och vara nära denna patientgrupp. Varför lyssnar inte den styrande Alliansen i Stockholms läns landsting på detta? Har vårdval blivit ett prestigeprojekt i stället för en modell som måste kunna utvärderas och ibland omprövas?

Förra året kunde vi läsa om Åke Söderlind i tidningarna. En 90-årig man som på två år hade bollats mellan 80 olika läkare. Detta är konsekvensen av att vården i dag är uppbruten på en mängd utförare och där äldre ständigt faller mellan stolarna, eftersom ingen tar ett helhetsansvar.

Det är oroande att Lex Åke inte fått de styrande i Stockholms läns landsting att tänka om kring uppstyckade vårdkedjor och vårdval. Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill i stället att alla äldre nu får en egen vårdkontakt, att vården arbetar i team med tydligt ansvar för patienten och att landstinget ser till att ersätta olika vårdgivare för att samarbeta och sätta patienten i centrum.

Bristerna i vården av äldre syns i de äldres dosetter. Patienter över 75 år äter i genomsnitt fem mediciner. När ingen har helhetsansvar så förlorar sjukvården också kontroll över deras medicinintag. Det är inte bra för hälsan och skapar otrygghet. Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill nu se ett tydligare ansvar.

Äldre ska få rätt medicin, men också rätt vård. När samordningen mellan vårdcentral och specialistvård inte fungerar skickas många av våra äldsta och sköraste patienter till akuten i stället för till den geriatriska avdelning de borde komma till.

I Norrtälje finns ett gott exempel, Tio100, där man har hittat en samverkansmodell där kommun och landsting styr vården tillsammans och tydligt fört samman vården för äldre. Det ger bättre vård för den enskilde och avlastar akutmottagningarna.

Vi säger nej till ytterligare slå sönder vårdkedjan för de äldre, fler icke samordnade vårdkontakter, längre väntetider på akuten och att mer och fel medicin föreskrivs till våra äldre. Därför måste beslut tas i fullmäktige om att avbryta alla planer på vårdval inom geriatrik.

Publicerat i:

Ökade kostnader hot mot välfärden

Publicerat den 18 maj, 2016

Debatt i Svd med Dag Larsson

Moderaterna har styrt Stockholms läns landsting i nästan tio år. Under våren har vi flera gånger sett hur deras hantering av hälso- och sjukvården håller på att bli ett hot mot vår gemensamma välfärd. Problemen märks särskilt inom de så kallade vårdvalen, som i praktiken inneburit privatiseringar genom etableringsfrihet, och fri dragningsrätt på skattemedel, för privata vårdbolag. I januari meddelades att BB Sophia kommer att stänga då dess verksamhet inom Vårdval förlossning gått med stora förluster. Landstingsmoderaternas experimenterande har därmed ställt förlossningsvården i Stockholm inför en kapacitetskris. Samma månad rekommenderade den av alliansregeringen
tillsatte utredaren Göran Stiernstedt att vården av de mest sjuka äldre patienterna ska undantas
från vårdvalssystemet. Tvärt emot rådet går landstingsmoderaterna nu vidare med att införa
vårdval inom geriatrisk vård.

Tidigare i veckan kunde SvD avslöja att vårdvalen dessutom har stått länets skattebetalare mycket dyrt. Bara under 2014 kostade vårdvalen drygt 1,1 miljard kronor mer än de skulle ha gjort om kostnaderna hade utvecklats på samma sätt som i landstingets övriga vårdverksamheter. Från det att vårdvalen började införas 2008 till och med 2014
kostade de tio dyraste av dem drygt 4,3 miljarder kronor mer än de hade gjort med en genomsnittlig kostnadsutveckling.

Vårdvalskostnaderna har fortsatt att skena också efter 2014. Hälso- och sjukvårdsnämndens årsredovisning för 2015 visar på ökningar runt 10 procent för ett antal vårdval; mer än dubbelt så högt som vårdens genomsnitt. Landstingets månadsrapport för perioden januari–mars 2016 visar att kostnaderna för köpt hälso- och sjukvård, av vilka vårdvalen
utgör mer än hälften, ökar med 8,9 procent jämfört med motsvarande period 2015. För helåret 2016 beräknas de bli en halv miljard kronor högre än budgeterat. Inför 2017 befarar hälso- och sjukvårdsförvaltningen ett underskott på 800 miljoner kronor i vårdens budget.

Landstingsmoderaterna hävdar gärna att de höga kostnaderna beror på att vårdvalen bidragit till att beta av köer i vården och att detta förstås är dyrare än att patienter får vänta. Om den förklaringen var korrekt borde man kunna observera sjunkande kostnader efter de första åren, då det uppdämda behovet tillgodosetts, kön kortats och antalet vårdgivare konsoliderats. Men en sådan utveckling kan inte urskiljas utom i några få vårdval. I de allra flesta fall fortsätter kostnaderna att öka, och i flera fall gör de det i en mycket hög takt.

Detta kan knappast förklaras med att köer betas av. Snarare handlar det om att vårdvalen är utformade helt utan tak i ersättningen, så att de privata vårdbolagen har incitament att locka sina patienter till ständigt fler besök. De skapar själva en ökad efterfrågan, utan att det finns något ökat behov. Att landstingsmoderaterna inte kan se detta är beklämmande. Kostnadsökningarna inom vårdvalen innebär att pengar måste tas från den vård som landstinget
bedriver i egen regi. Följden blir att kvaliteten urholkas.

Under 2015 tvingades exempelvis två av länets största akutsjukhus spara närmare 600 miljoner kronor. Det skedde samtidigt som väntetiderna på deras akutmottagningar blev längre. Andelen patienter som fick tid för ett första besök
inom trettio dagar sjönk dramatiskt. Sjukfrånvaron och stressen bland de anställda ökade. Sveriges välfärdssystem har länge vilat på två principer. Den första är att endast det bästa är gott nog åt folket. Den andra är att välfärden ska finansieras gemensamt och fördelas efter behov – inte efter plånbok. Den utveckling vi nu ser inom vården i Stockholms län hotar båda dessa principer.

Kostnaderna inom de så kallade vårdvalen måste bringas under kontroll. Kapaciteten och tillgängligheten måste värnas. Landstingsmoderaterna misslyckas med det eftersom de ser etableringsfrihet för privata vårdbolag som en universallösning. Den har blivit svaret på varje tänkbar fråga, på samma sätt som skattesänkningar är Moderaternas svar på varje fråga i den ekonomiska politiken. Att Stockholm har 34 vårdval medan Uppsala har 15, Skåne har 11 och landets övriga län i snitt har drygt två var ger en bild av landstingsmoderaternas febriga iver. Stockholms län behöver en sjukvårdspolitik som utgår från patientens behov – inte från etableringsfrihet för privata vårdbolag. Vi socialdemokrater anser att vårdval är lämpligt bara om kvalitet, tillgänglighet och effektivitet kan värnas. Vi värnar principerna i den svenska välfärdsmodellen: högsta möjliga kvalitet och fördelning efter behov, inte plånbok.

Därför kräver vi att en utvärdering görs av existerande vårdval och att inga nya vårdval införs förrän utredningen är klar och brister har åtgärdats. Så tar vi första steget för att komma till rätta med den kris som landstingsmoderaterna har skapat inom hälso- och sjukvården.

Publicerat i:

Bygg 4000 förlossningsplatser på S:t Göran

Publicerat den 12 maj, 2016

Debattartikel på Stockholmdirekt tillsmammans med Dag Larsson

Vi kräver 4000 förlossnings platser på Sankt Görans sjukhus

Om en vecka stänger BB Sophia på Östermalm. Socialdemokraterna i landstinget kräver nu snabba beslut om att förlossningen på S:t Görans sjukhus byggs ut.

Ingen förlossningspersonal ska känna ”jag älskar mitt arbete men jag orkar inte jobba kvar”.

”Ingen förälder ska behöva känna oro för att det inte ska finnas plats på förlossningen när deras barn ska komma till världen. Ingen förlossningspersonal ska känna ”jag älskar mitt arbete men jag orkar inte jobba kvar”.

När BB Sophia stänger 16 maj så fattas 3000 förlossningsplatser och behovet väntas öka. Vi kräver därför beslut nu om byggstart för ny förlossningsklinik med 4000 platser på S:t Görans sjukhus.

Vi socialdemokrater har upprepade gånger krävt att landstingsalliansen ska agera och ge startskott för byggandet av en förlossningsklinik på S:t Görans sjukhus. Det har också landstingsalliansen så tidigt som 2014 utlovat men skjutit på beslut vid flera tillfällen.

I förra veckan kom så besked om att färdigställande av förlossningskliniken kan försenas igen och stå klart först om fyra år, 2020. Efter tio år med landstingsalliansen råder en enorm brist på förlossningsplatser. Enligt landstinget krävs det utbyggnad av ytterligare 4 000 förlossningsplatser under 2017-2020.

Det är därför ohållbart att inte genast bygga ut förlossningsvården. Under våren har ett krisarbete pågått för att flytta in fler förlossningsplatser inom befintliga mottagningar inom landstinget. Barnmorskor beskriver en ohållbar arbetssituation som riskerar att bli permanent om inte något görs nu för att bygga ut fler platser som tillsammans med bättre arbetsvillkor gör att personalen får en arbetsmiljö där de orkar jobba kvar.

Stockholms blivande föräldrar och personalen kan inte vänta längre på besked om fler förlossningsplatser.

Den 14 juni fattas beslut om landstingets budget. Vi kräver att landstingsalliansen då agerar för en lösning på förlossningskrisen och fattar beslut om byggstart för öppnande av 4 000 platser på St. Görans sjukhus.

Publicerat i:

Prioritera t-bana före Roslagsbana

Publicerat den 19 april, 2016

Skriver idag på Brännpunkt tillsammans med Talla Alkurdi, mfl.

Läs här eller nedan

Idag väntas landstingsmoderaterna fatta beslut om att skjuta till 1,5 miljarder ytterligare till renovering av Roslagsbanan. Pengar som landstinget inte har, och som därför kommer leda till att andra mer angelägna investeringar inte blir av. Moderaterna i landstinget slösar med stockholmarnas pengar. Istället för att överinvestera i en redan upprustad lokalbana borde pengarna användas där de gör verklig nytta för kollektivtrafiken och länets invånare.

Tunnelbanans utbyggnad, tvärbanans förlängning till Kista, öppnande av den befintliga t-banestationen i Kymlinge, nya uppgångar vid pendeltåget som möjliggör bostadsbyggande, superbussar mellan Haninge och Täby och en rad andra investeringar är viktigare än Roslagsbanan. Men detta riskeras när landstingsmoderaterna prioriterar fel och låter pengarna för Roslagsbanan rinna iväg.

Moderaterna har styrt Stockholms landsting och kollektivtrafiken i nästan tio år. De ekonomiska konsekvenserna av detta framträder nu tydligt. Dålig kostnadskontroll, uteblivna besked kring finansiering och felprioriteringar har skapat en situation där landstinget inte längre har råd att göra de trafikinvesteringar som den kraftigt växande Stockholmsregionen behöver.

Spårväg City, eller NK-expressen som den kallas i folkmun, är det tydligaste exemplet på detta. En pittoresk spårväg mitt i stan till glädje för en och annan turist, men knappast ett projekt som kan motiveras med samhällsnytta. Tyvärr är Moderaterna på väg att göra om samma misstag igen, nu med Roslagsbanan. Vi är i grunden positiva till en upprustning av Roslagsbanan, men det finns en gräns för hur mycket av skattebetalarnas pengar som fortsatt kan läggas på den, med tanke på vilka andra angelägna investeringar det finns. För nordost bör även en tunnelbana vara angelägen, vid sidan av Roslagsbanan och bra busstrafik.

Upprustningen av Roslagsbanan blir nu ytterligare 1,5 miljarder dyrare än planerat – vilket gör att slutnotan landar på nära tio miljarder. Pengar som istället behövs för att:

• Färdigställa tvärbanan till Kista som kommunerna redan varit med och finansierat, där broar och depåer nu står tomma i väntan på besked från landstinget
• Ytterligare bygga ut kapaciteten och tunnelbanenätet med nya stationer
• Öppna den redan befintliga stationen Kymlinge i Sundbyberg
• Rusta upp och höja kapaciteten av Hässelbygrenen
• Öppna fler uppgångar vid pendeltåg och tunnelbana
• Öppna ett nytt resecentrum i Södertälje
• Köra superbussar mellan Haninge till Täby/Kista

Läget är idag redan ansträngt. Enligt nyligen presenterade siffror saknas i själva verket hela sex miljarder i landstingets investeringsbudget. Effekterna av moderata missgrepp står att läsa i klartext i det planeringsunderlag som landstingsdirektören tagit fram. ”Den sammanlagda utgiften för alla angelägna investeringar är större än vad landstingets ekonomiska resurser medger.” Utrymme saknas för ytterligare ambitionshöjningar eller för investeringar som har planerad driftsättning fram till 2020, menar landstingsdirektören. Landstingsmoderaternas gamla spårvagns- och lokalbanevisioner är tydliga och de drabbar skattebetalarna och resenärerna.

För att hantera situationen föreslår landstingsdirektören en rad åtgärder som ska minska investeringsbehovet. På trafiksidan är det sannolikt att byggstarten för tvärbanans Kistagren kommer att behöva skjutas upp ännu ett år om Moderaterna får bestämma. Bussnedskärningarna lär fortsätta och trots Moderaternas löften innan valet om nya närsjukhus i Barkarby och Handen saknas det fortfarande besked. Viktiga infrastrukturinvesteringar för ökat bostadsbyggande och satsningar för snabbare arbetspendling kommer att utebli. Trots att trängseln är stor på såväl vägar som spår och trots att bostadsbristen håller på att bli ett akut tillväxthinder.

Stockholm är Europas 12:e största stad och på väg mot topp tio. Tillväxten stärker vår arbetsmarknad och gör att vi kan utveckla den spetskompetens som krävs för att konkurera globalt. Ett starkt Stockholms län ger också ett starkare Sverige. För att inte Stockholm ska drabbas av växtvärk krävs fler bostäder, investeringar i ny infrastruktur och smarta satsningar på hållbara trafiklösningar så att fler kan resa till arbete och studier. Landstingsmoderaterna får inte tillåtas vara en bromskloss för länets utveckling.

Vi kräver att Landstingsalliansen redovisar hur de ska finansiera de ytterligare 1,5 miljarder kronor i fördyringar – totalt närmare tio miljarder – som Roslagsbanan kommer att kosta. Vi kräver också besked om vilka kommuner som inte får utbyggd kollektivtrafik på grund av detta. Roslagsbanan kan bli för kollektivtrafiken det som OPS-avtalet om Nya Karolinska är för sjukvården; en för dyr gökunge som tränger ut andra angelägna satsningar.

Publicerat i: