Nya privatiseringar löser inte vårdkrisen

Publicerat den 16 augusti, 2016

Replik tillsammans med Dag Larsson i Dagens Samhälle

Socialdemokrater i landstinget har i sommar besökt länets största akutsjukhus för att träffa personal och höra deras berättelse om läget i vården. Vi möter stängda vårdplatser, operationsköer och en orimlig arbetssituation.

Bristen på erfaren vårdpersonal samt specialistutbildade sjuksköterskor är främsta orsaken till den hårt pressade situationen på akutsjukhusen. För att skapa rimliga arbetsförhållanden och en patientsäker vård behöver beläggningen komma ner till cirka 85 procent. Då behövs fler medarbetare.

Professionens krav är tydliga och vi håller med: för det första måste landstingsalliansen låta akutsjukhusen erbjuda en tydlig löneutveckling som premierar erfarenhet och kompetens så att medarbetare inte lämnar sjukhusen.

För det andra behöver personalen en hållbar arbetssituation och minskad stress. I Södertälje genomförs nu ett projekt med 80 procent kortare arbetstid och bibehållen lön. Personalen berättar om minskad stress, mer energi och mer tid för patienterna. Vi vill därför införa arbetstidsförkortning på försök inom fler verksamheter.

För det tredje kräver vi att vårdpersonal får ekonomiska förutsättningar att vidareutbilda sig och att landstingsalliansen inför akademisk specialisttjänstgöring och som innebär ersättning under studietiden och praktik inom verksamheten som då också får avlastning.

Vi kräver även personalbostäder vid våra sjukhus så att nyutexaminerade kan ta jobb här i Stockholmsregionen. Till att börja med vill vi att 120 stycken bostäder byggs i anslutning till KS Solna och KS Huddinge. Det motsvarar bemanning till flera avdelningar.

I stället för att vidta de satsningar som så desperat behövs för att stoppa personalflykten från vården så är lösningen från landstingsalliansen i stället ytterligare privatiseringar. Som argument anger Alliansen de goda resultaten på privat drivna S:t Görans sjukhus. Det Anna Starbrink (L) inte nämner i sin debattartikel ”Dags för ytterligare ett privat akutsjukhus” är att S:t Görans sjukhus hade en mycket väl fungerande verksamhet även innan det privatiserades.

Starbrink nämner inte heller att landstingsdrivna Norrtälje sjukhus, som bland annat tack vare en unik samverkan med den kommunala omsorgen, levererar mycket bra resultat. Det är alltså inte privatiseringar i sig som är lösningen, utan hur vården organiseras. Men i Alliansens verktygslåda finns inga andra verktyg än privatiseringar och utförsäljningar.

Vi socialdemokrater kan inte acceptera att privatiseringar får gå före satsningar som behövs för en trygg vård i hela länet på samtliga sjukhus. Det är dags för landstingsalliansen som styrt i snart tio år att överge sin privatiseringsiver och i stället fokusera på att lösa krisen i vården.

Publicerat i:

Avbryt planerna på mer vårdval för äldre

Publicerat den 20 juni, 2016

Debattartikel i Dagens Samhälle

Skriver tillsammans med Susanne Nordling, MP

Som patienter vill vi känna oss sedda, lyssnade på och trygga i att läkaren har en samlad bild av vår hälsa. Det gäller både unga och gamla. Som anhöriga vill vi också vara säkra på att det är vården som tar det medicinska ansvaret för den nära och kära som är sjuk. Tyvärr klarar man inte av det i Stockholms län.

Det märks exempelvis på våra akutmottagningar där fler än hälften av våra äldre får vänta i mer än fyra timmar på vård. Det märks på hur äldre slussas mellan hemmet, sjukhuset och korttidsboenden. Det märks när våra äldre patienter, i stället för att få en fast vårdkontakt, träffar läkare efter läkare utan att någon tar ansvar för hela vårdkedjan. Det här är en oacceptabel situation som beror på att ingen har en helhetsbild.

Nu har Alliansen beslutat att lösa problemet på samma sätt som de löser alla problem i vården. Genom att öppna för fri etablering av företag. Det blir en dyr historia för skattebetalarna och försvårar samverkan mellan vårdaktörer inom landstinget och mellan landsting och kommun.

Vi står nu inför ett vägval. Det finns fortfarande möjlighet att ompröva beslutet. Miljöpartiet och Socialdemokraterna kräver därför att fullmäktige på onsdag den 15 juni beslutar att avbryta planerna på vårdval inom geriatrik.

Stockholm sticker ut redan i dag och har infört vårdvalssystemet inom 34 områden, vilket är dubbelt så många som i något annat landsting i Sverige. Vi är absolut inte emot vårdval inom alla områden, men vi ställer oss frågande till Alliansens övertro på vårdval som upphandlingsform.

Vi funderar också över deras ovilja att stävja baksidorna med vårdvalen, som fri etableringsrätt och tio procents kostnadsutveckling. Samtidigt som övrig vård förväntas hålla sig med tre procents kostnadsutveckling.

Vi tycker att det är särskilt besvärande med ett ytterligare vårdval inom just äldrevården. Den av alliansregeringen tillsatta utredaren Göran Stiernstedt har i sin uppmärksammade utredning ”Effektiv vård” avrått från vårdval för de mest sjuka äldre, då detta riskerar att splittra upp vården ännu mer än i dag.

Vården behöver i stället samordnas och vara nära denna patientgrupp. Varför lyssnar inte den styrande Alliansen i Stockholms läns landsting på detta? Har vårdval blivit ett prestigeprojekt i stället för en modell som måste kunna utvärderas och ibland omprövas?

Förra året kunde vi läsa om Åke Söderlind i tidningarna. En 90-årig man som på två år hade bollats mellan 80 olika läkare. Detta är konsekvensen av att vården i dag är uppbruten på en mängd utförare och där äldre ständigt faller mellan stolarna, eftersom ingen tar ett helhetsansvar.

Det är oroande att Lex Åke inte fått de styrande i Stockholms läns landsting att tänka om kring uppstyckade vårdkedjor och vårdval. Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill i stället att alla äldre nu får en egen vårdkontakt, att vården arbetar i team med tydligt ansvar för patienten och att landstinget ser till att ersätta olika vårdgivare för att samarbeta och sätta patienten i centrum.

Bristerna i vården av äldre syns i de äldres dosetter. Patienter över 75 år äter i genomsnitt fem mediciner. När ingen har helhetsansvar så förlorar sjukvården också kontroll över deras medicinintag. Det är inte bra för hälsan och skapar otrygghet. Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill nu se ett tydligare ansvar.

Äldre ska få rätt medicin, men också rätt vård. När samordningen mellan vårdcentral och specialistvård inte fungerar skickas många av våra äldsta och sköraste patienter till akuten i stället för till den geriatriska avdelning de borde komma till.

I Norrtälje finns ett gott exempel, Tio100, där man har hittat en samverkansmodell där kommun och landsting styr vården tillsammans och tydligt fört samman vården för äldre. Det ger bättre vård för den enskilde och avlastar akutmottagningarna.

Vi säger nej till ytterligare slå sönder vårdkedjan för de äldre, fler icke samordnade vårdkontakter, längre väntetider på akuten och att mer och fel medicin föreskrivs till våra äldre. Därför måste beslut tas i fullmäktige om att avbryta alla planer på vårdval inom geriatrik.

Publicerat i:

Ökade kostnader hot mot välfärden

Publicerat den 18 maj, 2016

Debatt i Svd med Dag Larsson

Moderaterna har styrt Stockholms läns landsting i nästan tio år. Under våren har vi flera gånger sett hur deras hantering av hälso- och sjukvården håller på att bli ett hot mot vår gemensamma välfärd. Problemen märks särskilt inom de så kallade vårdvalen, som i praktiken inneburit privatiseringar genom etableringsfrihet, och fri dragningsrätt på skattemedel, för privata vårdbolag. I januari meddelades att BB Sophia kommer att stänga då dess verksamhet inom Vårdval förlossning gått med stora förluster. Landstingsmoderaternas experimenterande har därmed ställt förlossningsvården i Stockholm inför en kapacitetskris. Samma månad rekommenderade den av alliansregeringen
tillsatte utredaren Göran Stiernstedt att vården av de mest sjuka äldre patienterna ska undantas
från vårdvalssystemet. Tvärt emot rådet går landstingsmoderaterna nu vidare med att införa
vårdval inom geriatrisk vård.

Tidigare i veckan kunde SvD avslöja att vårdvalen dessutom har stått länets skattebetalare mycket dyrt. Bara under 2014 kostade vårdvalen drygt 1,1 miljard kronor mer än de skulle ha gjort om kostnaderna hade utvecklats på samma sätt som i landstingets övriga vårdverksamheter. Från det att vårdvalen började införas 2008 till och med 2014
kostade de tio dyraste av dem drygt 4,3 miljarder kronor mer än de hade gjort med en genomsnittlig kostnadsutveckling.

Vårdvalskostnaderna har fortsatt att skena också efter 2014. Hälso- och sjukvårdsnämndens årsredovisning för 2015 visar på ökningar runt 10 procent för ett antal vårdval; mer än dubbelt så högt som vårdens genomsnitt. Landstingets månadsrapport för perioden januari–mars 2016 visar att kostnaderna för köpt hälso- och sjukvård, av vilka vårdvalen
utgör mer än hälften, ökar med 8,9 procent jämfört med motsvarande period 2015. För helåret 2016 beräknas de bli en halv miljard kronor högre än budgeterat. Inför 2017 befarar hälso- och sjukvårdsförvaltningen ett underskott på 800 miljoner kronor i vårdens budget.

Landstingsmoderaterna hävdar gärna att de höga kostnaderna beror på att vårdvalen bidragit till att beta av köer i vården och att detta förstås är dyrare än att patienter får vänta. Om den förklaringen var korrekt borde man kunna observera sjunkande kostnader efter de första åren, då det uppdämda behovet tillgodosetts, kön kortats och antalet vårdgivare konsoliderats. Men en sådan utveckling kan inte urskiljas utom i några få vårdval. I de allra flesta fall fortsätter kostnaderna att öka, och i flera fall gör de det i en mycket hög takt.

Detta kan knappast förklaras med att köer betas av. Snarare handlar det om att vårdvalen är utformade helt utan tak i ersättningen, så att de privata vårdbolagen har incitament att locka sina patienter till ständigt fler besök. De skapar själva en ökad efterfrågan, utan att det finns något ökat behov. Att landstingsmoderaterna inte kan se detta är beklämmande. Kostnadsökningarna inom vårdvalen innebär att pengar måste tas från den vård som landstinget
bedriver i egen regi. Följden blir att kvaliteten urholkas.

Under 2015 tvingades exempelvis två av länets största akutsjukhus spara närmare 600 miljoner kronor. Det skedde samtidigt som väntetiderna på deras akutmottagningar blev längre. Andelen patienter som fick tid för ett första besök
inom trettio dagar sjönk dramatiskt. Sjukfrånvaron och stressen bland de anställda ökade. Sveriges välfärdssystem har länge vilat på två principer. Den första är att endast det bästa är gott nog åt folket. Den andra är att välfärden ska finansieras gemensamt och fördelas efter behov – inte efter plånbok. Den utveckling vi nu ser inom vården i Stockholms län hotar båda dessa principer.

Kostnaderna inom de så kallade vårdvalen måste bringas under kontroll. Kapaciteten och tillgängligheten måste värnas. Landstingsmoderaterna misslyckas med det eftersom de ser etableringsfrihet för privata vårdbolag som en universallösning. Den har blivit svaret på varje tänkbar fråga, på samma sätt som skattesänkningar är Moderaternas svar på varje fråga i den ekonomiska politiken. Att Stockholm har 34 vårdval medan Uppsala har 15, Skåne har 11 och landets övriga län i snitt har drygt två var ger en bild av landstingsmoderaternas febriga iver. Stockholms län behöver en sjukvårdspolitik som utgår från patientens behov – inte från etableringsfrihet för privata vårdbolag. Vi socialdemokrater anser att vårdval är lämpligt bara om kvalitet, tillgänglighet och effektivitet kan värnas. Vi värnar principerna i den svenska välfärdsmodellen: högsta möjliga kvalitet och fördelning efter behov, inte plånbok.

Därför kräver vi att en utvärdering görs av existerande vårdval och att inga nya vårdval införs förrän utredningen är klar och brister har åtgärdats. Så tar vi första steget för att komma till rätta med den kris som landstingsmoderaterna har skapat inom hälso- och sjukvården.

Publicerat i:

Bygg 4000 förlossningsplatser på S:t Göran

Publicerat den 12 maj, 2016

Debattartikel på Stockholmdirekt tillsmammans med Dag Larsson

Vi kräver 4000 förlossnings platser på Sankt Görans sjukhus

Om en vecka stänger BB Sophia på Östermalm. Socialdemokraterna i landstinget kräver nu snabba beslut om att förlossningen på S:t Görans sjukhus byggs ut.

Ingen förlossningspersonal ska känna ”jag älskar mitt arbete men jag orkar inte jobba kvar”.

”Ingen förälder ska behöva känna oro för att det inte ska finnas plats på förlossningen när deras barn ska komma till världen. Ingen förlossningspersonal ska känna ”jag älskar mitt arbete men jag orkar inte jobba kvar”.

När BB Sophia stänger 16 maj så fattas 3000 förlossningsplatser och behovet väntas öka. Vi kräver därför beslut nu om byggstart för ny förlossningsklinik med 4000 platser på S:t Görans sjukhus.

Vi socialdemokrater har upprepade gånger krävt att landstingsalliansen ska agera och ge startskott för byggandet av en förlossningsklinik på S:t Görans sjukhus. Det har också landstingsalliansen så tidigt som 2014 utlovat men skjutit på beslut vid flera tillfällen.

I förra veckan kom så besked om att färdigställande av förlossningskliniken kan försenas igen och stå klart först om fyra år, 2020. Efter tio år med landstingsalliansen råder en enorm brist på förlossningsplatser. Enligt landstinget krävs det utbyggnad av ytterligare 4 000 förlossningsplatser under 2017-2020.

Det är därför ohållbart att inte genast bygga ut förlossningsvården. Under våren har ett krisarbete pågått för att flytta in fler förlossningsplatser inom befintliga mottagningar inom landstinget. Barnmorskor beskriver en ohållbar arbetssituation som riskerar att bli permanent om inte något görs nu för att bygga ut fler platser som tillsammans med bättre arbetsvillkor gör att personalen får en arbetsmiljö där de orkar jobba kvar.

Stockholms blivande föräldrar och personalen kan inte vänta längre på besked om fler förlossningsplatser.

Den 14 juni fattas beslut om landstingets budget. Vi kräver att landstingsalliansen då agerar för en lösning på förlossningskrisen och fattar beslut om byggstart för öppnande av 4 000 platser på St. Görans sjukhus.

Publicerat i:

Prioritera t-bana före Roslagsbana

Publicerat den 19 april, 2016

Skriver idag på Brännpunkt tillsammans med Talla Alkurdi, mfl.

Läs här eller nedan

Idag väntas landstingsmoderaterna fatta beslut om att skjuta till 1,5 miljarder ytterligare till renovering av Roslagsbanan. Pengar som landstinget inte har, och som därför kommer leda till att andra mer angelägna investeringar inte blir av. Moderaterna i landstinget slösar med stockholmarnas pengar. Istället för att överinvestera i en redan upprustad lokalbana borde pengarna användas där de gör verklig nytta för kollektivtrafiken och länets invånare.

Tunnelbanans utbyggnad, tvärbanans förlängning till Kista, öppnande av den befintliga t-banestationen i Kymlinge, nya uppgångar vid pendeltåget som möjliggör bostadsbyggande, superbussar mellan Haninge och Täby och en rad andra investeringar är viktigare än Roslagsbanan. Men detta riskeras när landstingsmoderaterna prioriterar fel och låter pengarna för Roslagsbanan rinna iväg.

Moderaterna har styrt Stockholms landsting och kollektivtrafiken i nästan tio år. De ekonomiska konsekvenserna av detta framträder nu tydligt. Dålig kostnadskontroll, uteblivna besked kring finansiering och felprioriteringar har skapat en situation där landstinget inte längre har råd att göra de trafikinvesteringar som den kraftigt växande Stockholmsregionen behöver.

Spårväg City, eller NK-expressen som den kallas i folkmun, är det tydligaste exemplet på detta. En pittoresk spårväg mitt i stan till glädje för en och annan turist, men knappast ett projekt som kan motiveras med samhällsnytta. Tyvärr är Moderaterna på väg att göra om samma misstag igen, nu med Roslagsbanan. Vi är i grunden positiva till en upprustning av Roslagsbanan, men det finns en gräns för hur mycket av skattebetalarnas pengar som fortsatt kan läggas på den, med tanke på vilka andra angelägna investeringar det finns. För nordost bör även en tunnelbana vara angelägen, vid sidan av Roslagsbanan och bra busstrafik.

Upprustningen av Roslagsbanan blir nu ytterligare 1,5 miljarder dyrare än planerat – vilket gör att slutnotan landar på nära tio miljarder. Pengar som istället behövs för att:

• Färdigställa tvärbanan till Kista som kommunerna redan varit med och finansierat, där broar och depåer nu står tomma i väntan på besked från landstinget
• Ytterligare bygga ut kapaciteten och tunnelbanenätet med nya stationer
• Öppna den redan befintliga stationen Kymlinge i Sundbyberg
• Rusta upp och höja kapaciteten av Hässelbygrenen
• Öppna fler uppgångar vid pendeltåg och tunnelbana
• Öppna ett nytt resecentrum i Södertälje
• Köra superbussar mellan Haninge till Täby/Kista

Läget är idag redan ansträngt. Enligt nyligen presenterade siffror saknas i själva verket hela sex miljarder i landstingets investeringsbudget. Effekterna av moderata missgrepp står att läsa i klartext i det planeringsunderlag som landstingsdirektören tagit fram. ”Den sammanlagda utgiften för alla angelägna investeringar är större än vad landstingets ekonomiska resurser medger.” Utrymme saknas för ytterligare ambitionshöjningar eller för investeringar som har planerad driftsättning fram till 2020, menar landstingsdirektören. Landstingsmoderaternas gamla spårvagns- och lokalbanevisioner är tydliga och de drabbar skattebetalarna och resenärerna.

För att hantera situationen föreslår landstingsdirektören en rad åtgärder som ska minska investeringsbehovet. På trafiksidan är det sannolikt att byggstarten för tvärbanans Kistagren kommer att behöva skjutas upp ännu ett år om Moderaterna får bestämma. Bussnedskärningarna lär fortsätta och trots Moderaternas löften innan valet om nya närsjukhus i Barkarby och Handen saknas det fortfarande besked. Viktiga infrastrukturinvesteringar för ökat bostadsbyggande och satsningar för snabbare arbetspendling kommer att utebli. Trots att trängseln är stor på såväl vägar som spår och trots att bostadsbristen håller på att bli ett akut tillväxthinder.

Stockholm är Europas 12:e största stad och på väg mot topp tio. Tillväxten stärker vår arbetsmarknad och gör att vi kan utveckla den spetskompetens som krävs för att konkurera globalt. Ett starkt Stockholms län ger också ett starkare Sverige. För att inte Stockholm ska drabbas av växtvärk krävs fler bostäder, investeringar i ny infrastruktur och smarta satsningar på hållbara trafiklösningar så att fler kan resa till arbete och studier. Landstingsmoderaterna får inte tillåtas vara en bromskloss för länets utveckling.

Vi kräver att Landstingsalliansen redovisar hur de ska finansiera de ytterligare 1,5 miljarder kronor i fördyringar – totalt närmare tio miljarder – som Roslagsbanan kommer att kosta. Vi kräver också besked om vilka kommuner som inte får utbyggd kollektivtrafik på grund av detta. Roslagsbanan kan bli för kollektivtrafiken det som OPS-avtalet om Nya Karolinska är för sjukvården; en för dyr gökunge som tränger ut andra angelägna satsningar.

Publicerat i:

M-styrda kommunerna tar inte sitt ansvar

Publicerat den 16 mars, 2016

Replik i Svenska Dagbladet

I måndags varnade fyra moderata lokalpolitiker i Stockholms län för att kommuner kan komma att göra egna åldersbestämningar av ensamkommande flyktingbarn. Den offentliga sektorn ”börjar digna under trycket” av flykting­tillströmningen, menade de, och sade sig värna ett ”rättssäkert och trovärdigt system”. Av flera skäl har jag svårt att sympatisera med deras resonemang.

För det första: Flyktingmottagande är ett moraliskt och juridiskt åtagande. Hela EU och hela Sverige måste hjälpas åt. Den snabba tillströmningen av flyktingar under hösten har mycket riktigt skapat en ansträngd situation i den offentliga sektorn. Trycket har emellertid fördelats högst ojämnt över landet. Vissa kommuner har smitit från en stor del av sitt ansvar, och några av de främsta exemplen på detta står de moderata skribenterna själva för.

Olle Reichenberg (M) leder Danderyd, som av landets 290 kommuner har den allra högsta medianlönen och den allra lägsta arbetslösheten. Trots detta finns i Danderyd endast 85 personer inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem – 2,63 per 1 000 invånare jämfört med förhållandet i riket om 18,22 per 1 000 invånare. 18 av dessa 85 var ensamkommande barn. (Måttet ”inskrivna i mottagningssystemet” har tidigare använts av SVT för att kartlägga fördelningen av flyktingmottagande i landet. Statistiken här publicerades i början av mars.)

Leif Gripestam (M) styr i Täby, som har landets fjärde högsta medianlön och näst lägsta arbetslöshet. I Täby finns 736 inskrivna asylsökande varav 123 var ensamkommande barn. De 736 individerna motsvarar 10,93 per 1 000 invånare, vilket något överträffar snittet i Stockholms län (9,72) men inte kommer i närheten av riket. Gripestam visade med all önskvärd tydlighet hur han ser på ansvaret för flyktingmottagandet då han i december ville ”stänga gränsen” (Dagens Samhälle 2/12 2015).

Michaela Fletcher (M) basar i Österåker, som har landets nittonde högsta medianlön och fjortonde lägsta arbetslöshet. I Österåker finns 275 inskrivna asylsökande (6,68 per 1 000 invånare) varav 90 var ensamkommande barn. Under 2016 har Migrationsverket hittills anvisat Danderyd, Täby och Öster­åker att ta emot noll respektive sju och ett enda ensamkommande flyktingbarn.

Jag betvivlar inte att mottagande av ensam­kommande flyktingbarn också i mindre skala kan vara en utmaning. Men jag hoppas att debatten kan föras med lite känsla för proportioner. Är det verkligen politiker som Reichenberg, Gripestam och Fletcher som har anledning att oroa sig? De har bland de bästa förutsättningarna – men är bland de sämsta i klassen.

För det andra: Jag delar uppfattningen att felaktigheter i ensamkommande flyktingbarns ålder är problematiskt. Principen för Sveriges flykting­politik måste vara att ge hjälp till dem som behöver det mest, och att flyktingar ska tas emot inom ­ramen för rätt system. Att ta emot vuxna enligt ett regelverk utformat för barn strider mot denna princip och är kostnadsmässigt oklokt. Våra gemensamma resurser ska inte användas så.

Åldersbestämning kan därmed vara motiverad ibland. Men hur ska den utföras, och av vem?

De moderata skribenterna undviker noggrant att nämna medicinsk åldersbestämning utan hänvisar till de metoder våra nordiska grannländer använder. Dessa är just medicinska. SVT rapporterade i november att såväl Finland som Danmark och Norge tillämpar handleds- och tandröntgen. I sin kommentar påminner också Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forsell om att partiet föreslagit att Migrationsverket ska anställa egna läkare.

Jag anser inte att något av dessa förslag är rätt väg att gå. Metoder för att bestämma ålder utvärderas just nu av flera expertmyndigheter i Sverige och slutsatserna kommer att redovisas nästa månad. Min uppfattning är att medicinska åldersbestämningar måste vara vetenskapligt validerade och ge säkra resultat för att få användas.

De medicinska metoder som används i dag uppfyller inte dessa krav. Svenska Läkaresällskapet ­anser att de inte är medicinskt eller etiskt accep­tabla för att genomföra åldersbestämning. Svenska barnläkarföreningen anser att radiologiska åldersundersökningar av asylsökande barn i övre tonåren är ovetenskapliga och har uppmanat sina medlemmar att inte göra sådana. Advokatsamfundets styrelse har sagt att offentliga biträden i asylärenden inte bör medverka till att deras klienter genomgår medicinsk åldersbestämning, såvida inte synner­liga skäl föreligger.

Om man på allvar värnar rättssäkerheten och trovärdigheten i Sveriges flyktingmottagande är det nödvändigt att avvakta expertmyndigheternas genom­gång. När deras sammanställning presenteras ser jag fram emot en diskussion kring hälso- och sjukvårdens roll i åldersbestämningen av ensamkommande barn.

För det tredje: Tio års moderat styre har skapat stora problem i landstingets ekonomi. Nya Karo­linska Solna har blivit rekorddyrt. Kostnaderna har ökat snabbt i vården, inte minst genom de många privatiseringar som skett under rubriken vårdval, och akutmottagningarna är överfulla. Läkare och barnläkare är en redan hårt belastad yrkesgrupp. Att ta dem i anspråk för uppgifter som inte handlar om att bota och lindra hälsoproblem, som inte är vetenskapligt validerade och som de själva inte ­anser fungera skulle vara ett ansvarslöst slöseri med resurser.

Publicerat i:

Avskaffa vårdval förlossning

Publicerat den 12 mars, 2016

Publicerad i Svenska Dagbladet

Landstingsmoderaterna har styrt sjukvården i Stockholms län i snart tio år och är arkitekterna bakom vårdval förlossning där tanken var att privata aktörer skulle skapa nya förlossningsplaster. I och med stängningen av BB Sophia, den enda mottagning som öppnats sedan vårdval förlossning infördes 2008, får det sägas vara ett politiskt misslyckande då Stockholms kvinnor nu akut står utan 3 000 förlossningsplatser. Vi vill nu avskaffa vårdval förlossning så att vi tar bort hindren för att bygga ut förlossningsvården så att kvinnor i Stockholm kan välja var de ska föda – och vara trygga med att det också gäller när det är dags.

Vårdval är en juridisk konstruktion som möjliggör för privata vårdgivare att bli auktoriserade och få ersättning för att driva vård på uppdrag av landstinget, etablerade där vårdgivaren så önskar. Vårdval är alltså ett sätt att privatisera vård utan att ta hänsyn till var i länet eller vilken typ av vård som behövs. Det är inte synonymt med valfrihet för patienten, eller, i det här fallet, den blivande mamman. Kvinnor har haft möjlighet att välja förlossningsklinik sedan 1994. En självklarhet som vi vill fylla med verkligt innehåll genom att bygga ut förlossningsplatserna i länet och erbjuda såväl barnmorskeledd som barnläkarledd förlossningsvård på akutsjukhus.

BB Sophia och personalen där har bedrivit en mycket bra och uppskattad vård. Men Landstingsmoderaternas
experiment med vårdval förlossning har med all tydlighet visat att vårdval inte är ett lämpligt system för att skapa valfrihet och trygghet i förlossningsvården. Att bygga BB Sophias lokaler, utan att kunna samordna verksamhet med resurserna på något akutsjukhus, kostade hundratals miljoner kronor. Att driva förlossningsvården – med de höga
krav som landstinget med rätta ställer på att anestesi-, operations-, och intensivvård ska finnas tillgängligt
inom ett ögonblick vid behov – utanför ett akutsjukhus har också visat sig alltför kostsamt. Självklart ska inte skattepengar gå till att täcka upp underskott i privata vårdföretags dyra driftsbudgetar.

Samtidigt har BB Stockholm som drivs privat på Danderyds sjukhus visat att verksamhet kan bedrivas kostnadseffektivt eftersom det sker i anslutning till ett akutsjukhus. Det är en lärdom alla borde dra. Genom att avskaffa vårdval förlossning som ekonomiskt styrsystem så kommer landstinget kunna:
• Säkra förlossningskapaciteten i länet, genom att nsnarast öppna en förlossningsavdelning på S:t Görans sjukhus. Vårdval förlossning hindrar i dag landstinget att ge uppdrag direkt till en enskild
aktör att driva förlossningsvård. Det innebär att landstinget ännu inte har gett Capio, som driver all övrig vård på sjukhuset, i uppdrag att även bedriva förlossningsvård där.
• Säkra valfriheten. I Stockholms län väljer du som havande kvinna i mitten av din graviditet var du ska föda. Om den valfriheten ska fungera också i realiteten, så kan inte kapaciteten alltid vara pressad till max. Då kan inte heller landstinget passivt invänta eventuella etableringar utan det krävs proaktiva satsningar på befintliga och nya förlossningsavdelningar och den fantastiska personal som arbetar där – barnmorskor, undersköterskor, läkare och
specialister.
• Säkra mångfalden. Inom ett vårdval får alla vårdgivarem samma ersättning. Det innebär att det inte
finns incitament att göra olika och möta olika behov. Exempelvis att ta hand om förstföderskor på ett annat sätt än omföderskor, då förstföderskor i högre utsträckning drabbas av förlossningsskador och ofta har längre och mer komplicerade förlossningar.

Landstingsmoderaterna har inte heller lyckats öka den barnmorskeledda verksamheten likt Södra BB, som nu i stället avvecklas på SÖS. Allt vi föreslår är sådant Landstingsmoderaterna i ord säger sig värna. Men ord hjälper inte nu. Nu är det upp till bevis och handling. Är experimentet med vårdval förlossning viktigare för Moderaterna att bevara än födande kvinnors rätt att välja och känna sig trygga?

Erika Ullberg
Dag Larsson

Publicerat i:

Därför tycker jag att Rut ska byggas ut

Publicerat den

Rut ger enkla jobb utan att rucka på svenska modellen

Att kunna försörja sig själv är viktigt för såväl individuell frihet som egen och gemensam välfärd. Redan idag vet vi att många utrikes födda har svårt att ta sig över trösklar in på arbetsmarknaden, och resultatet är en lägre förvärvsgrad än för inrikes födda. Men med rätt insatser kan nyanlända med hög utbildning snabbt komma i arbete. De som saknar eller har låg utbildning behöver erbjudas möjligheter att studera och komplettera kunskaper. Det är jätteviktigt. Men inget av detta står i motsats till att underlätta för tjänstesektorn.

Jag tycker att RUT ska byggas ut. Det är en beprövad reform för att få fler att få in en fot i arbetslivet, och som ryms inom ramen för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Stockholmsregionen har välkomnat många nyanlända på ett förhållandevis okomplicerat sätt. Men det kortsiktiga mottagandet är en sak och långsiktig etablering en annan. Därför är det glädjande att regeringen efter en överenskommelse med allianspartierna har utlovat förslag om att vidga RUT-avdraget till att gälla fler typer av tjänster. Det finns inget skäl att vänta med detta.

Publicerat i:

När får vi en jämställd vård?

Publicerat den 8 mars, 2016

Publicerad i StockholmDirekt

När får Stockholm en jämställd vård? Kvinnor har rätt till lika god hälsa och vård som män. En princip som få ifrågasätter men där utvecklingen går åt fel håll. Stockholmsregionen växer och här föds allt fler barn. Ändå är det här som landstingsmoderaterna skär ner – och hälsoklyftorna ökar. Den 8 mars i år kan jag konstatera 8 bakslag för kvinnors hälsa:

Nedskärning i ersättningen för medicinska aborter. Den moderatstyrda landstingsalliansen skar ned på ersättningen för medicinska aborter med 19 procent, med risk att kvinnor får svårare att göra medicinsk abort.

Jämlik gynvård satt på undantag. I södra delen av länet finns bara ca en femtedel av gynmottagningarna, trots att en tredjedel av länets befolkning bor där. Motsvarande sneda fördelning råder i norra länet. Samtidigt stänger gynakuten på Karolinska sjukhuset.

Vård för mammor och barn inte säkrad. I Södertälje har landstinget stängt en barnavårdscentral i ett av de mest utsatta områdena där, och ytterligare en BVC-mottagning är nedläggningshotad. Detta riskerar att ske på andra platser i länet, eftersom ersättningarna är desamma oavsett hur stora behoven på platsen är.

Nedläggning i förlossningsvården. BB Sophia stängs ned och det fattas nu 4000 förlossningsplatser till 2018. Barnmorskorna slår nu larm om risk för kaos och platsbrist.

Stockholmsregionen har högst andel förlossningsskador. 3,6 procent av kvinnorna i Sverige får allvarliga förlossningsskador. I Stockholm är motsvarande siffra 4,9 procent. Bland förstföderskorna i vårt län drabbades så många som 7,9 procent.

Den psykiska ohälsan bland unga kvinnor ökar. Enligt landstingets Folkhälsorapport är unga kvinnor den grupp som lider mest av psykisk ohälsa.

Stressrehabilitering läggs ned. Kvinnor är överrepresenterade när det kommer till stressrelaterade sjukdomar. Ändå tvingas stressrehabiliteringen på Danderyds sjukhus att stängas ned då de inte tillåts konkurera med privata aktörer.

Hälsoklyftor inom smärtvård. Enligt landstingets folkhälsorapport är andelen kvinnor med smärtor i rygg, nacke och huvudvärk högre än män. Ändå opereras inte kvinnor i samma utsträckning för sina besvär.

Landstingsmoderaterna har styrt i 10 år och under den tiden satt förbyggande folkhälsoarbete på undantag. Ett sådant arbete hade varit nödvändigt för att stoppa utvecklingen inom bland annat kvinnors psykiska hälsa. Samtidigt har Moderaternas aggressiva privatiseringslinje genom vårdval gjort att landstinget inte längre kan garantera att det finns vårdmottagningar tillgängliga oavsett var du bor. Det är istället helt upp till privata vårdgivare var och när de vill ge vård. Vi vill istället att alla kvinnor ska kunna garanteras tillgång på vård när de behöver den och var de behöver den.

Vi Socialdemokrater vill också att landstinget sätter ett mål om att halvera hälsoklyftorna till 2021, och att det satsas på de vårdområden där kvinnor är överrepresenterade. Landstinget bör också inrätta en nollvision för förlossningsskador så att vård i samband med förlossningar prioriteras och får de resurser de behöver.

Som socialdemokrat och feminist kan jag aldrig kompromissa om en jämställd och jämlik vård. För mig är det därför en självklarhet att alla kvinnors tillgång på vård efter behov går före ekonomiska system.

Publicerat i:

Lägg partipolitiken åt sidan för regionens skull

Publicerat den 1 januari, 2016

Debatt i Dagens Samhälle

Stockholmsregionen växer snabbt. Mer än var femte svensk bor här, och ungefär var tredje skattekrona kommer härifrån. Stockholmsregionens växtkraft är en angelägenhet för hela landet. Bostadsbrist och framkomlighetsproblem på vägar och spår hotar tillväxt och konkurrenskraft. Problem som dessvärre ser ut att tillta.

Historiskt har regionen fått för lite investeringar i infrastruktur oavsett färg på regeringen. Partipolitiska trätor och sjabbel har påverkat invånarnas syn på politikens möjlighet att lösa deras vardagsproblem. Moderaternas misskötsel av SL, neddragningar av trafik samt ständiga prioriteringar av dyra spårvagnar före tunnelbana har varit tillväxthämmande.

Det är dags att sköta saker annorlunda.

Regionens pendlare, företagare och investerare måste nu få trygga besked att vi politiker lärt av historien. Det är därför dags att lägga partipolitiserande åt sidan och att regionen samlar ihop sig. Sverigeförhandlingen vill ha aktörernas inspel redan under september och kommer nästa år att genomföra förhandlingar. Vi måste då prioritera det som regeringen och Sverigeförhandlingen menar ger bostäder, jobb och tillväxt. Inför de kommande förhandlingarna med staten finns tre viktiga lärdomar att dra av historien:

1. Vår region bör vara enad, tydlig och trovärdig. Så kan vi få större utdelning av framtidsinvesteringar. Ska Stockholmsregionen bli en trovärdig part behöver vi mer av långsiktighet och blocköverskridande samarbete.

Beslut om stora infrastrukturinvesteringar måste stå sig långt över en mandatperiod. Vi måste dessutom vara trovärdiga i vår egen förmåga att sköta och driva den trafik vi vill att staten ska möjliggöra. Efter snart ett decennium av felinvesteringar, sjunkande biljettintäkter, skenande konsultnotor och ett skadat varumärke måste Landstingsmoderaterna få ordning på SL:s ekonomi.

2. En modern och växande storstad behöver kapacitetsstark kollektivtrafik. De nio nya beslutade tunnelbanestationerna måste byggas och kapaciteten öka i systemet som helhet. Därför föreslog vi Socialdemokrater för flera år sedan den tvärgående linjen från syd till nord via Liljeholmen, Kungsholmen och Norrmalm som även regeringen i december pekade ut som prioriterad.

En linje som vi kallat den Lila linjen, men som naturligtvis även skulle kunna bli en förlängning av den planerade gula linjen mot Hagastaden och Arenastaden. Vi vill också likt regeringen att Förbifarten – och andra centrala motorvägar som Tvärförbindelse Södertörn – förbereds för kapacitetsstark busstrafik. Tillsammans med en stabil och förbättrad pendeltågstrafik kan detta binda ihop hela Stockholmsregionen, korta restider och bidra till fler bostäder och jobb.

3. Var varsam med kommunal medfinansiering och räkna trängselskatt som regional medfinansiering. Stockholmsförhandling som genomfördes under alliansregeringens tid vältrade över stora kostnader på enskilda kommuner, med kraftigt höjda mark- och bostadspriser som följd. Det finns skäl att se mer på andra finansieringsmodeller.

Alliansregeringen beslutade att höja avgiften för trängselskatten och att införa trängselskatt på Essingeleden från och med 2016. Men trots att trängselskatten främst betalas av regionens invånare räknas den idag inte som regionens medfinansiering – utan som statens bidrag. Den som jämför Stockholmsförhandlingen med Västsvenska paketet kan konstatera att staten bidrar med en betydligt mindre del i huvudstadsregionens investeringar vilket inte är rimligt.

Det är dags att lära av historien. Vi behöver samla ihop regionen politiskt för att få mer infrastruktur till Stockholms län som gynnar bostadsbyggande och tillväxt. Men det kräver också att moderaterna är beredda att ta en utsträckt hand och agera som en samlande kraft.

Publicerat i:

M:s odemokratiska utslagsröst måste skrotas

Publicerat den

Debatt i Svenska Dagbladet

Alliansen har redan använt den utslagsröst som ger dem majoritet i nämnderna till att driva igenom kontroversiella beslut.

Trots kraftig tillbakagång och förlorad majoritet i valet såg landstingsmoderaterna till att få extra röster i landstingsstyrelsen, trafiknämnden och hälso- och sjukvårdsnämnden efter valet. Tack vare passivt stöd från Sverigedemokraterna kunde man ändra nämndstorlekarna så att Moderaterna fick en extra ledamot och utslagsröst, trots att detta inte speglar valresultatet. Att utan politisk uppgörelse skapa en konstruerad majoritet som inte speglar valresultatet gör givetvis den demokratiska legitimiteten svag.

Finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) lovade i samband med det närmast kuppartade beslutet i fullmäktige i oktober 2014 en ”säkerhetsventil” i form av en årlig kontrollstation, där inte bara alla nämnder, utan även landstingsstyrelsen, ska bli föremål för utvärdering och prövning. Det innebär att i december kommer fullmäktige ha möjlighet att besluta om att återgå till en politisk organisation som avspeglar valresultatet och som främjar samarbete och långsiktighet.

Stockholmsregionen behöver mer tillväxt, jämlikhet och utveckling. Här ansvarar landstinget för några av de viktigaste områdena som kan påverka detta och vardagen för två miljoner invånare. Patienter, resenärer, personal och skattebetalare har därför rätt att kräva mer handlingskraft och samarbete av oss regionpolitiker. Långsiktiga investeringar i infrastruktur och nya sjukhus kräver också politisk långsiktighet. Cementerad blockpolitik och konstruerade majoriteter som motarbetar samarbete är skadligt i alla dess former. Politiskt ansvarstagande och kompromisser är en bättre grund för beslutsfattande.

Det har nu gått drygt ett år sedan landstingsvalet. Valet innebar en historisk tillbakagång för Moderaterna som resulterade i att Alliansen efter åtta års styre tappade sin majoritet. Vi socialdemokrater gick framåt och ungefär 2 000 fler väljare röstade på ett rödgröntrosa parti än på ett alliansparti i landstingsvalet.

När det under valnatten framstod som att det troligen skulle bli rödgrön majoritet var vi socialdemokrater tydliga med att sträcka ut en hand för samarbete även till andra partier än de rödgröna och Fi. Det visade sig sedan att Feministiskt Initiativ snubblade på målsnöret och hamnade några promille under gränsen för att komma in landstingsfullmäktige, medan Sverigedemokraterna kom in för första gången och fick nio av 149 mandat. Väljarna gav varken alliansen eller ett rödgrönt alternativ någon majoritet.

De styrande landstingsmoderaterna hävdade i diskussionerna efter valet överraskande att de borde ha en majoritet i nämnder och styrelser, för att inte landstinget skulle bli ”handlingsförlamat”. Ett lika märkligt som avslöjande argument, eftersom politisk handlingsförlamning inte uppstår som en naturlag, utan som ett resultat av bristande samarbetsförmåga.

I samma stund som oppositionens inflytande avskaffades i landstingets löpande politiska arbete och därmed tog bort behovet av samarbete bedyrade Moderaterna samtidigt att Alliansen nu skulle börja samarbeta. Att fatta enhälliga beslut och göra olika uppgörelser har förstås hänt både i närtid och före valet. Men gruppledaren Torbjörn Rosdahl (M) lovade att den utslagsröst man nu gett sig själv ”inte ska missbrukas, utan den ska användas i undantagsfall”.

Mindre än ett år senare kan vi konstatera att retorik och praktik inte går ihop. Alliansen har redan använt den utslagsröst som ger dem majoritet i nämnderna till att driva igenom kontroversiella beslut.

• Det senaste exemplet gäller de hårt kritiserade neddragningarna av busstrafik över hela länet. Trots kraftiga protester har Moderaterna drivit igenom ett beslut som hämmar tillväxt och framkomlighet. När länet växer borde kollektivtrafiken också göra det, inte minst eftersom alliansregeringen beslutat att höja trängselskatten från årsskiftet och SL då skulle kunna vinna många nya resenärer och ökade biljettintäkter om man i stället utökade trafiken.

• Alliansen har också beslutat att utreda en kontroversiell privatisering av ytterligare ett akutsjukhus, trots motstånd från alla andra partier och trots löften om att avstå. När ekonomin och arbetsmiljön är så ansträngd på våra akutsjukhus borde all kraft gå till att lösa dessa problem och inte ägna tid och pengar åt mer privatiseringar som i sig aldrig är lösningen på sjukvårdens utmaningar.

• Ytterligare ett exempel när utslagsrösten använts gäller landstingets viktiga underlag inför den så kallade Sverigeförhandlingen om statliga infrastrukturinvesteringar i Stockholms län. Investeringar som det borde vara en självklarhet att söka bredast möjliga förankring av. Men där Moderaterna i stället valde att trumfa igenom sin linje med fokus på spårvägar med hjälp av den utslagsröst som de lovat att i princip avstå från att använda.

När landstingsfullmäktige den 15 december har den utlovade ”kontrollstationen” och åter prövar nämndorganisationen är det dags för landstinget att avskaffa dagens konstruerade majoritetsförhållanden. Regionen bör inte konservera kortsiktighet och konstlade konfliktlinjer. Vi bör skapa en mer demokratiskt legitim organisation som respekterar valresultatet och som främjar samarbete. Det vore verkligt ansvarstagande och ledarskap.

Publicerat i:

Bygg nya närsjukhus runt Stockholm

Publicerat den 11 november, 2015

Debatt i Svenska Dagbladet

I takt med att Stockholmsregionen växer vill vi i stället investera i fyra nya närsjukhus, i Tumba, Handen, Barkarby och Skärholmen.

Vi lägger nu fram ett budgetalternativ där vi pekar ut en ny framtid för landstinget. Den innebär minskad byråkrati och mer gemensamma investeringar för att alla som bor här ska få tillgång till en god vård och kollektivtrafik, inte bara i dag utan också i morgon.

Det krävs investeringar, och politisk vilja och förmåga att genomföra detta. Det förutsätter i sin tur prioriteringar av utgifter och investeringar. Skatteintäkterna i Stockholms läns landsting växer nästa år med drygt tre miljarder kronor, men kostnaderna ökar just nu med det dubbla. Det beror bland annat på en svällande byråkrati och konsultkostnader samt misslyckade investeringar där miljarder har försvunnit till ingen eller begränsad nytta. Att höja avgifter eller skatten gör inte landstinget mer effektivt.

Vi vill i stället kraftigt minska både den centrala sjukvårdsadministrationen och konsultkostnaderna och ställa högre krav på lönsamhet i investeringar. För att sjukvården och trafiken ska kunna möta morgondagens krav i en växande region krävs också omfattande framtidsinvesteringar. Därför vill vi sälja gamla sjukhusfastigheter som lämpar sig bättre för bostäder. Tillsammans med besparingar i byråkrati och konsultkostnader stärker det landstingets ekonomi och skapar ett ökat investeringsutrymme.

I sjukvården finns i dag systemfel som ger köer, brist på vårdplatser, samtidigt som kostnaderna rakar i höjden och personalen får allt mindre tid för patienten. Men i stället för att investera i en modern sjukvård med nya närsjukhus väljer Alliansen att hyvla ersättningarna och höja avgifter för patienter. I takt med att Stockholmsregionen växer vill vi i stället investera i fyra nya närsjukhus, i Tumba, Handen, Barkarby och Skärholmen. Vi väljer också att inte överinvestera i gamla Södersjukhuset, utan i stället bygga ett nytt akutsjukhus på södra sidan. Landstinget har under lång tid lagt ner för mycket pengar i det gamla och investerat för lite i det nya.

Vi vill bygga ut tunnelbanan snarare än att nu lägga många miljarder i ytterligare kapacitetsökning i en Roslagsbana med begränsade möjligheter till nya bostäder. Vi vill investera i en ny nord-sydgående tunnelbanelinje som förutom rejält utökade transportmöjligheter för Stockholmarna också skulle vara en nödvändig avlastning av trafiken på T-centralen.

Tvärbanans utbyggnad till Kista ska fullföljas som planerat och fler turer behövs på Saltsjöbanan. Vi behöver också satsa på busstrafiken med snabbussar i egna körfält på Södertörn och via Förbifarten för att länka samman länets södra och norra delar. För att kollektivtrafiken ska kunna byggas ut behöver vi locka fler att resa. Därför säger vi nej till den höjning av SL-taxan som den moderatledda minoriteten nu föreslår. I stället för dyrare resor behöver vi enklare resor, utan krångliga zoner.

I Stockholmsregionen ska alla få chansen till ett gott liv. Vi är fast övertygade om att det är när alla, inte bara några, får goda möjligheter att ta sig till ett arbete, skola, utbildning och bostad och har närhet till vård av bästa tänkbara kvalitet som vi skapar de bästa försutsättningarna för framtidens tillväxt.

Publicerat i:

”Vi kan bidra till att ge nyanlända en bra start i Sverige”

Publicerat den

Debatt på Dagens Medicin

Många nyanlända flyktingar söker sig just nu till Stockholmsregionen. För ett bra mottagande och en lyckad integration behöver samhällets resurser kraftsamlas, och hälso- och sjukvården har tidigt i processen en viktig roll. Att direkt komma i kontakt med den svenska hälso- och sjukvården genom en hälsoundersökning ger en bra start och ökar chanserna till en snabbare integration för nyanlända.

I Stockholms läns landsting genomförs i dag hälsoundersökningar på sex vårdcentraler. Fokus vid en hälsoundersökning är att upptäcka ohälsa, erbjuda nödvändig vård, smittskydd och vaccin. En del av undersökningen innebär också att informera om det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Hälsoundersökningen är frivillig och tolk ska anlitas vid behov. I kommunikationen med den asylsökande ska det, för att nå en förtroendefull dialog och bästa resultat, tydligt framgå att sjukvården har sekretess och att resultaten inte påverkar asylprocessen.

Landstinget har som uppdrag att erbjuda all akutvård till vuxna asylsökande samt mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning. För barn upp till 18 år ska landstinget erbjuda vård i samma omfattning för den som söker asyl som för den som är bosatt inom landstinget.

Regeringen har aviserat att den vill ge kommuner och landsting extra pengar i syfte att hantera den exceptionella flyktingssituationen. Stockholms läns landsting skulle då få 177,6 miljoner som ett tillfälligt stöd. Det är ett välkommet tillskott som vi Socialdemokrater skulle vilja använda till att:

• Öka ersättningen till de vårdcentraler som har uppdraget att genomföra hälsoundersökningar. Vårdcentralerna vittnar själva om att det är en hög belastning och blir allt svårare att klara sina åtaganden. Det är angeläget att säkerställa att tolkhjälp finns vid alla hälsoundersökningar.

• Informera samtliga vårdcentraler i landstinget om nuvarande regelverk som innebär att vården av asylsökande ska ske på alla vårdcentraler, och inte bara på de vårdcentraler som har uppdrag att genomföra hälsoundersökningar.

• Säkra tillgången till vaccin för de barn som är i behov av kompletterande vaccinering efter hälsoundersökningen.

På längre sikt ser vi även behov av att bland annat förstärka primärvården, akutmottagningarna och den barnmedicinska verksamheten som blir belastad. Detta gäller också kris- och traumavården, tandvården och förlossningsvården.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, gör insatser för att på nationell nivå stödja landsting och kommuner i mottagandet. SKL har bland annat en dialog med regeringen om att ge möjlighet för privattandläkare att behandla asylsökande, se över systemet för finansiering av hälsokontroller samt öka antalet utbildningsplatser för blivande tolkar.

Med insatser på kort och lång sikt, lokalt, regionalt och nationellt säkerställer vi en human, solidarisk och väl fungerande hälso- och sjukvård av hög kvalitet. Det bidrar till en välkomnande start för nyanlända i Stockholm och resten av landet.

Publicerat i:

Bygga ny t-bana är viktigare än snabbtåg

Publicerat den 11 oktober, 2015

Debatt i Svenska Dagbladet

Bostadsbristen är en av vår tids största politiska utmaningar. En mycket hög byggtakt är nödvändig i Stockholmsregionen för att matcha tillväxten. Men det förutsätter också en utbyggd regional kollektivtrafik för jobbpendling. Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting säger nej till att låta regionen medfinansiera höghastighetståg.

Det är bättre att staten satsar på regional infrastruktur som exempelvis tunnelbana. En tredjedel av landets tillväxt och skatteintäkter skapas trots allt i huvudstadsregionen. Kan man skapa ännu bättre förutsättningar för tillväxt i regionen så kommer det hela landet till del. Det finns många som vill arbeta, byta jobb eller bostad i vår region som inte kan det. Boendefrågan är extremt problematisk för allt fler. Idag saknas ofta både valfriheten och rimliga kostnadsnivåer när det gäller bostad.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting vill att alla som vill bo i vår region ska få den möjligheten. Vi är ett parti som värnar om tillväxten och vill bygga bort bostadsbristen. För att det ska lyckas så behöver vi prioritera och effektivisera. Sedan valet då Stockholm och en rad andra länskommuner fick ett maktskifte och socialdemokratiskt bostadsfokus har vi sett goda resultat. Men alla aktörer måste dra åt samma håll för att kunna bygga ännu mer. Stockholm behöver mer infrastruktur och kollektivtrafiksatsningar som går hand i hand med bostadsbyggandet. Mervärdet för Stockholm blir högre med utbyggd tunnelbana än höghastighetståg.

På måndag den 1 februari startar Sverigeförhandlingen om höghastighetståg. Tågen är en modern snabbförbindelse som långsiktigt kan leda till ökad rörlighet och lägre klimatpåverkan än inrikesflygen. Men allt fler forskare pekar på problemen med effekter och kostnader för höghastighetståg i Sverige, och vi bör lyssna till dessa larmsignaler. Snabb resa från Järna till Göteborg och Malmö utgör inte heller de främsta behoven vi har i Stockholmsregionen idag.

Vi behöver istället:

• En utökad investeringstakt i kollektivtrafik i Stockholmsregionen. En ny nord-sydlig tunnelbanelinje, från Älvsjö och via Fridhemsplan är vår viktigaste prioritering.

• Ökat underhåll för bättre punktlighet och högre turtäthet på pendeltåg- och regiontågtrafik.

• Ett helhetsgrepp över stambanornas upprustning, där kopplingen till Arlanda och andra städer ger bra förutsättningar för både godstrafik och persontrafik.

Jag är kritisk till att förhandlingen ska starta utan att billigare alternativ till ökad kapacitet på stambanorna finns klart som jämförelse, eller att anslutningen till Stockholms central och Arlanda är lösta. Trafikverkets analys visar att höghastighetsbanan utan kringinvesteringar kan kosta 320 miljarder kronor. En svindlande summa. Ska höghastighetståg byggas måste vi få garantier att resurser räcker till andra trafikåtgärder som utbyggd tunnelbana, Tvärförbindelse Södertörn och fyrspår mellan Stockholm och Uppsala.

Regeringen har satsat på ökat underhåll i storstädernas järnvägsnät vilket på sikt kommer att förbättra pendeltågens pålitlighet. Det är bra men stora resurser måste läggas på underhåll även i framtiden. Höghastighetståg får inte bli en gökunge som tränger ut de investeringar i exempelvis tunnelbana som Stockholmsregionen behöver, eller andra investeringar som andra delar av landet just nu är i akut behov av. Få resenärer, osäkra förutsättningar och höga kostnader gör att investeringsmedlen gör mer nytta i regionala infrastrukturinvesteringar. Regionförstoring och vidgade jobbmöjligheter är viktigare än att konkurrera med inrikesflyget. I politiken är modet att ompröva ett projekt som inte längre bär sig självt lika viktigt som ambitionen att våga pröva nya banbrytande idéer.

Förväntningarna är höga på vår rödgröna regering med ambitioner för kollektivtrafik, tillväxt och hållbara transporter. Nu vill jag se framtidsinriktade investeringar som kortar arbetspendlingen och ger fler bostäder. Detta är Socialdemokraterna i Stockholms läns landstings önskemål på Sverigeförhandlingen. Det måste handla om separata förhandlingar gällande höghastighetståg och regional kollektivtrafik. Besluten kring avtal för storstadsregionerna bör inte vara beroende av beslut om överenskommelser kring utbygganden av nya stambanor. Aktörer ska inte spelas ut mot varandra och stöd till höghastighetståg ska inte villkoras för att få del av regionala trafiksatsningar.

Stockholm och hela Sverige vinner på statliga investeringar i regional kollektivtrafik och smarta vägar. Det vill jag proritera.

Publicerat i:

Nu utreder vi hur vårdvalen fungerar

Publicerat den 10 oktober, 2015

Debatt i Dagens Medicin
Vi sätter långsiktiga lösningar för patienternas bästa i fokus. Därför har vi under en längre tid velat förbättra det nuvarande vårdvalssystemet. Vårdvalen har inom vissa områden gett bra resultat med minskade vårdköer. Inom andra områden har vi i stället sett en oroande kostnadsutveckling utan att patienten fått en vård av bättre kvalitet eller en vård som är mer tillgänglig.

Vi har länge påtalat för den styrande alliansen i Stockholms läns landsting att en översyn av samtliga vårdval måste ske så att vi kan täppa igen de ekonomiska slukhål som finns samtidigt som en god tillgång på vård i hela regionen behöver säkerställas.

Just nu rullas nya vårdval ut samtidigt som flera befintliga vårdval står inför nedskärningar. Detta sker i båda fallen utan en genomförd konsekvensanalys av vilka effekter det får på vården och vårdens ekonomi. På grund av de aviserade neddragningarna på 5 procent inom flera vårdval finns nu en överhängande risk att vårdgivare kommer bli pressade att genomföra fler besök än tidigare för att kompensera för den minskade ersättningen. Därmed kan de besparingar som neddragningarna tänkt ge, utebli.

Vi välkomnar att alliansen har öppnat upp för samverkan för att utveckla vårdvalen, se dagens­medicin.se den 9 mars. Tyvärr har inga konkreta förslag om varken samverkan eller utvärdering av vård­valen presenterats. Därmed står det nödvändiga förändrings­arbetet för vårdvalen stilla.

Vi socialdemokrater tar därför nu initiativet och startar en utredning av samtliga vårdval. Vi kommer även att bjuda in representanter från professionen och patientorganisationerna för att diskutera resultaten och vilka justeringar som är nödvändiga ut­ifrån målsättningen att få en kostnadseffektiv vård som sam­tidigt är tillgänglig för patienter i hela regionen.

Några av de faktorer som vi ser som särskilt kritiska och som kommer att granskas är:
•Sammanhållna vårdkedjor. I och med vårdvalssystemet så har vården brutits upp mellan flera vård­givare. Det har lett till att patienter riskerar att ramla mellan stolarna när helhetsansvaret för att vårda en sjuk person frisk saknas.
•Ersättningssystemen. Dagens ersättningssystem styr vården mot att maximera kvantiteten vård snarare än mot effektivast vård som ger bästa resultat. Detta har lett till skenande kostnader inom flera vårdval.
•Jämlik vård. När ersättningssystemen inte tar hänsyn till att vissa patienter är kroniker eller är multisjuka så får inte vårdgivarna ekonomin att gå ihop. Det gör att många inte får tillgång till den vård de behöver.
•Tillgång till vård i hela regionen. Inom vårdvalssystemet finns ingen närhetsprincip som värnar om patientens tillgång till vård. Inom systemet styrs tillgången helt av om vårdgivare vill etablera sig på en viss vårdcentral eller sjukhus. På samma sätt kan också vård dras undan om vårdgivaren väljer att säga upp sin verksamhet.
•Patientmakten. I dag leder inte vårdval alltid till valfrihet. Ett sådant exempel är Vårdval Förlossning där det är allt för vanligt förekommande med föräldrar som hänvisas till annan förlossningsmottagning än den de har valt.

I samband med utredningen så samverkar vi gärna med alliansen för konkreta förbättringar av vårdvalen. Vi hoppas därmed på ett handslag över blockgränserna för ett vårdvalssystem som både tar hänsyn till patientens bästa i hela regionen, och en långsiktigt stabil ekonomi för vården.

Publicerat i: