Vården funkar annorlunda än skolan

Publicerat den 11 maj, 2017

Skriver krönika i NSD

Nu har Ilmar Reepalu överlämnat sitt slutbetänkande i ”Kvalitet i välfärden – bättre upphandling och uppföljning”. Den så kallade Reepalu-utredningen har väckt debatt. Att som Moderaterna i Stockholmsregionen försvara alla möjligheter för privata företag att ta ut vinst i välfärden (DN Debatt 14/12 samt Aftonbladet Debatt 9/5) vittnar om hur ideologiskt förblindade de är. Men man måste inte älska Reepalus förslag bara för att man tycker att skattepengar ska användas till välfärden. Vinstjakt ska självfallet stoppas, men jägare brukar anpassa vapen utifrån terräng och vad man jagar.

Ekonomiska drivkrafter kan vara starka och måste kunna regleras. Den som påstår annat måste vara orimligt naiv. För mig är det helt centralt att dina intressen som patient går före vårdbolagens intressen. Vårdens pengar ska verkligen gå till vård.

För mig är det också uppenbart att skola och vård är verksamheter med helt olika förutsättningar. I skolan är möjligheterna till produktivitetshöjningar små samtidigt som resultaten av undervisningen är svåra att hålla isär från elevens hemförhållanden och egen prestation. Det skapar starka incitament att kapa kostnader genom att skära ner på personal. Detta har alltför många elever, föräldrar och lärare drabbats av. Det är talande att Donald Trumps administration ser Sverige som ett intressant föredöme på skolans område…

Sjukvården fungerar annorlunda än skolan. Stora skillnader finns mellan olika discipliner. För många vårdåtgärder gäller att de är lätta att definiera och att resultaten är lätta att mäta. Samtidigt är både möjligheten till och behovet av innovation och utveckling stort. Detta särskilt inom de mest komplexa delarna av sjukvården. Dessa skillnader reflekteras inte i den utredning om vinster i välfärden som Ilmar Reepalu presenterat. Det är en viktig brist. Orsaken är ju att det blev Vänsterpartiet som dikterade utredningens direktiv. Det är närmast löjligt när alliansen ondgör sig över Reepalus utredning samtidigt som de inte visat någon som helst konstruktiv kompromissvilja.

För mig står det klart att frågan om vinstbegränsning måste få olika svar i skolan och i vården. För vänsterpartiet verkar verkligheten och det parlamentariska läget helt ointressant då de mest vill ha debatten. För alliansen verkar också retoriken viktigast. Båda läger vill skapa debatt när alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna förväntas rösta emot en kommande proposition. Bedrövligt säger jag. Frågan om vinster i välfärden är för viktig för att hanteras som ett retoriskt slagträ.

Publicerat i:

Jag är i Göteborg men mitt hjärta är i Stockholm

Publicerat den 11 april, 2017

 

Skriver idag krönika i AIP

Jag är delegationsledare och ombud. Jag håller ihop kongressens näst största delegation som driver massor av politiska förslag. Jag tar mitt uppdrag på största allvar och tillsammans gör vi verkligen skillnad. Det är rätt att Socialdemokraterna genomför kongressen i Göteborg.

Vi måste stå upp för vårt öppna demokratiska samhälle. Det är vår skyldighet att genomföra denna kongress och så långt det är möjligt låta vardagen återvända. Vi viker inte ner oss! Men jag skulle ljuga om jag påstod att det känns självklart. Jag är tveklöst här i Göteborg. Men mitt hjärta är kvar i Stockholm.

I fredags eftermiddag hade jag återvänt till Landstingshuset från styrelsesammanträde i Sveriges kommuner och landsting. Jag trodde att jag skulle åka hem vid 15-tiden för att packa inför kongressen. Men istället ringde min man och frågade var jag var. Någonting hade hänt vid Åhléns.

Nu är vi smärtsamt medvetna om vad.

Sveriges Radio sände direkt. Ögonvittnet som intervjuades hade färdats på en buss som fått tvärnita för lastbilen. Han berättade om vad han upplevt och vad han såg. Jag anade att det kunde röra sig om ett attentat. Jag säkerställde att barnen kunde följa med någon hem och vara där oavsett hur länge det skulle dröja innan vi kom hem. Jag pratade med landstingsstyrelsens ordförande och fick bekräftelse på att krisorganisationen var igång och att vi båda var i huset. Jag och Iréne Svenonius bestämde att vi skulle sitta tillsammans under kvällens möten i krisledningsutskottet.

Jag är full av beundran för den kompetens, det lugn och den effektivitet som präglade krishanteringen. Stockholms stad, Stockholms läns landsting, polisen, ambulanssjukvården, trafik- och säkerhetspersonal. Det var så många myndighetsföreträdare, medarbetare och medmänniskor som gjorde så mycket. Att polisen agerade resolut och grep gärningsmannen samma kväll var obeskrivligt viktigt.

Sjukvården gjorde – och gör fortfarande – ett helt fantastiskt arbete.

Jag kom hem sent och åkte därefter tidigt på morgonen till Göteborg. På natten fick vi veta att ett av dödsoffren var den 11-åriga flickan som tidigare hade efterlysts på Facebook. Hon var jämngammal och till utseendet lik min egen dotter.

Vi har hedrat offren här i Göteborg, men mitt skakade hjärta finns kvar i Stockholm.

Publicerat i:

Vad innebär en röst på ett alliansparti?

Publicerat den 16 mars, 2017
Foto: Magnus Selander

Fotograf: Magnus Selander

Skriver krönika i NSD

Stockholmare är smartare än lantisar. Så sa moderatledaren och alliansens gemensamma statsministerkandidat. Ett uttalande hon idag rimligen ångrar.

Jag hoppas att Anna Kinberg Batra även får ångrar sitt utspel om att Moderaterna bör förhandla med och ta stöd av Sverigedemokraterna. Men nu är utspelet gjort och Jimmie Åkesson har fått en oförtjänt present.

Moderaterna är nu i kris medan Centerpartiet ökar. Men centern har en hel del obesvarade frågor. Om Annie Lööf verkligen vill stänga dörren till SD så borde hon inte stå bakom Anna Kinberg Batra.

Alliansen kan inte agera som ett smörgåsbord i olika blåa, gröna och bruna toner där man låtsas som att man bara får det ena partiets flyktingpolitik eller det andra partiets klimatpolitik.

Frågan om SD:s roll och den väsensskilda migrationspolitiken mellan M och C har nu blivit helt oförenliga motsatser och väljarna förtjänar svar om vad en röst på ett alliansparti egentligen innebär efter valet.

I Stockholms läns landsting styr alliansen sedan mer än tio år tillbaka, och sedan 2014 i minoritet med Sverigedemokraterna som vågmästare.

Vi har i Stockholms län ekonomiska förutsättningar som andra landsting bara kan drömma om. Under åtta av åren satt dessutom Landstingsmoderaternas partikamrater på regeringsmakten.

Således har moderatstyret haft gott om tid att forma sjukvård och skatter som de velat. Men M i Stockholmslandstinget skyller hellre på staten.

Under sportlovet kastade sig moderata finanslandstingsrådet ut i både skidbacke och media: ”Jag står i skidbacken i ett landsting (Dalarna) som har stora ekonomiska underskott sedan åratal men inga krav på sig för att effektivisera sin verksamhet. Det ligger ett mycket stort ansvar på statsmakterna här.”

Men sanningen är att staten just har försökt att reformera landstingen, göra styrkeförhållanden jämnare och därmed även minska utjämningsbehoven. Regionreformen gjorde dock Moderaterna allt för att förstöra.

Svepande krav på effektivisering leder också fel, eftersom även välskötta landsting med fina sjukvårdsresultat tar emot pengar i det utjämningssystem som beslutats av en bred riksdagsmajoritet.

Dalarna har de senaste åren för övrigt gjort ett stort effektiviseringsarbete, medan moderata styret i Stockholms län ägnat sig åt miljardrullning i samband med upphandling av stödstrumpor, Nya Karolinska, och konsulter, som gett en ineffektiv och dyr vård.

I Sveriges kommuner och landstings (SKL) stora ”Resultatöversikt för 16 hälso- och sjukvårdsområden” är Stockholm bäst på ett enda område, och hamnar totalt på 15:e plats av 21. Dalarna återfinns på samma lista på 6:e plats.

Moderaterna borde testa lite ödmjukhet och klädsam självkritik. De visar med sitt sätt att sköta Stockholmslandstinget att de inte är ett parti för Stockholmarna. Och med sitt utspel om skatteutjämningen att de inte är ett parti för resten av landet heller.

Jag hoppas och tror inte de återfår förtroendet att leda varken landet eller Stockholms läns landsting efter nästa val. Jag vet att väljarna är smarta.

Publicerat i:

Sjukvården engagerar allt fler

Publicerat den 19 januari, 2017

Skriver krönika i NSD

Sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu. Den har seglat upp tätt före skolan och invandring/integration, det visade en undersökning från Novus nyligen.

Jag tror skälen är flera. Den migrationspolitiska uppgörelsen och förändringar av regelverket för asylsökande och deras familjer var nödvändig. Värderingarna om ett solidariskt flyktingmottagande som i grunden är självklart och gynnsamt för vårt land kvarstår. Samtidigt har ansvar tagits för att hantera kostnader och hur många vi praktiskt kan ge ett fullvärdigt mottagande.

Invånarna kan vara trygga med att S/MP-regeringen har både ledarskap och empati för att klara av att ta svåra beslut i en föränderlig värld. Det skapar också utrymme för debatt och intresse för andra frågor.

Den som är frisk vill många saker. Den som är sjuk bara en. Sjukvården ska finnas där likt ett samhällskontrakt att vi tar hand om varandra när det behövs. Så att det är behoven som går först – aldrig betalningsförmåga eller omfattning av försäkringsskydd.

Min barndomskompis dotter som tre år gammal har drabbats av en vidrig cancersjukdom med osäker utgång får därför sedan midsommar den bästa vården. Den är så oerhört kostsam och så oerhört prisvärd då den kan rädda hennes liv.

Jag vill att alla medborgare ska känna samma trygghet att sjukvården finns där för oss alla om vi har oturen att behöva den.

När köerna i vården växer och viktig rehabilitering uteblir så ruckas tilltron till samhällskontraktet. För om jag inte är trygg med att någon tar hand om mig så blir viljan mindre att själv bidra. Några börjar välja privat sjukförsäkring, men det enda du ska behöva välja är det parti du tror sköter vården bäst.

I Stockholms län sa det moderata personallandstingsrådet i förrgår att ”politikerna kan inte lösa akutkrisen”. Men politik spelar roll! Det är stora skillnader i hur socialdemokrater och moderater tycker, tänker och prioriterar sjukvården.

Just nu är det intensivt intresse för sjukvårdspolitiken i både S-styrda Norrbotten och M-styrda Stockholms län. I Stockholm sker flest läkarbesök per invånare trots att vi varken har den äldsta eller sjukaste befolkningen i landet. Styrande Moderaternas privatiseringspolitik är långtgående och vårdens pengar går till mycket annat än sjukvård.

Om Anna Kinberg Batra eller Moderaterna i Norrbotten vill prata om det som är väljarnas viktigaste fråga så bör de inte framhålla det långvariga moderata landstingsstyret i Stockholms län. Resultatet och idéerna om vägen framåt imponerar inte.

Publicerat i:

God Jul!

Publicerat den 24 december, 2016

Skriver krönika i AIP

Nu är julen äntligen här och 2016 tar slut.
Ett år med dyra strumpor, NKS och lite RUT.

I landstinget köerna växer och vi en skarp oppositionspolitik när.
Och sjukvårdsfrågan högst på väljarnas agenda nu är!

Moderaten vars jobb jag vill ha efter valet ska nu sluta.
Jag kommer ropa ”Iréne!” när jag mot deras politik vill huta.

För även om det ibland tar lite tid,
och krävs några års strid,
Så blir det inte sällan som vi i S föreslår,
även om åratal av moderata nej föregår…

Enhetstaxa och närakuter tog de snabbt bort.
Men inser nu att det var politik av fel sort.
Som kostade mer än det smaka.
Så nu kommer enhetstaxan tillbaka!

När vi sa tunnelbana sa M nej och stopp.
Till spårvagn i innerstaden satte de sitt hopp.
Men även där har de tagit sitt förnuft till fånga.
Och bygger T-banestationer som borde följas av många!

Inom vården har ”vårdval” inte sällan framstått som alliansens religion.
Så snart någon yppat någon kritisk ton.

Men med tiden segrar förnuftet brukar det heta.
Att det också gäller landstingsvalet 2018 är tryggt att veta.

Det tror i alla fall jag, Dag, Jens och Talla – och önskar en riktigt God Jul till er alla!

Publicerat i:

Vad minns du mest från året som gått?

Publicerat den 22 december, 2016

Skriver krönika i NSD

Brexit. Störtat postflyg. Sommar-OS i Rio. Klimatlarm om rekordvärme. Flyktingmottagande och ID-kontroller mellan Danmark och Sverige. Jamala från Ukraina vann Eurovision. Påven kom till Sverige. Krig och konflikter. Bob Dylan fick nobelpris i litteratur. Bombdåd, terror och fruktansvärda attacker med lastbil som i Nice och nu Berlin. ‘

Vad kommer du minnas mest av året som gick?

Det som etsar sig fast från ett helt år som snart åter gått är högst olika från person till person. Blev vi föräldrar eller fick barnbarn så toppar det säkert listan. Förlorade vi någon anhörig så är det tyvärr säkert det starkaste minnet.

Några svenskar som lämnade jordelivet under året var Olle Ljungström, Thorbjörn Fälldin, Kjell Albin Abrahamson, samt Bodil Malmsten som avled efter en tids cancersjukvård då hon bland annat kritiserade bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Mitt starkaste minne är bilderna av döda och skadade barn från olika städer och attacker i Syrien. Kriget har hållit på i så många år att de flesta barnen på bilderna aldrig upplevt annat än krigets fasor. Och så tog det slut innan det blev något annat för så många av dem. En konflikt med många nationer och enskilda mördare inblandade. Med oss medmänniskor i omvärlden som ofrivillig, välvillig men provocerande passiv publik. En stark förhoppning inför det nya året är att Sverige som ordförande i FN:s säkerhetsråd ska leda arbetet mot fred och en politisk lösning.

Jag tror som svenska FN-förbundet att det också kräver militär kapacitet. Men finns det goda krafter som är beredd att bistå med det?

Denna fråga leder in på årets kanske största händelse som riskerar prägla även de närmaste fyra åren. Samtidigt som barnen var vettskrämda över utklädda clowner så ställde en clown upp i amerikanska presidentvalet. En som kan både roa och vara skräckinjagande, men nu är han vald.

I förra krönikan skrev jag ”skyll inte på Trump” angående debattklimatet. Idag är budskapet ”lär av Trump”.

Många har konstaterat att hatet i hans kampanj var tydligt, och det är inget att lära av, men förmodligen var hoppet ännu starkare. Hopp om verklig förändring.

Vi politiker måste vara tillräckligt förtroendeingivande, framtidsinriktade och folkligt förankrade för att inte få populister som Trump.

Vi måste förmedla handlingskraft, medkänsla och framtidshopp utan skygglappar. Så låt 2017 komma, vi är redo lämna 2016.

Publicerat i:

Det krävs sjukdomsinsikt och debatt

Publicerat den 24 november, 2016

Foto: Magnus Selander

Fotograf: Magnus Selander


Krönika i NSD

Det ordet lär jag mina barn att man aldrig får säga. Aldrig acceptera att bli kallad. Eller acceptera att någon annan blir kallad. Det ordet kallade en moderat tjänstemän och förtroendevald i Stockholms län en kvinnlig socialdemokratisk minister förra veckan.

Ordet är hora.

Det var samma vecka som årets julvärd och Bris-ambassadör Sanna Nielsen blev nätmobbad på grund av sin tröja (!) och bloggade om hur ledsen hon blev då det väckte obehagliga minnen från skoltiden.

Det var också samma vecka som tidigare riksdagsledamoten Veronica Palm berättade hur ont det gör med allt hat hon fått motstå och därför motvilligt känner sig tvungen att radera Twitter-appen och ta en paus från sociala medier.

När en politiker ertappas med att använda ordet hora om politiska motståndare så har en gräns passerats och reaktionerna blir starka. Men mängden könsord, kvinnohat och kränkande omdömen som journalister, politiker och kulturpersonligheter får motstå i mail och sociala medier ökar stadigt i Sverige 2016.

Jag vill betona att både män och kvinnor blir hotade. Men mot kvinnor är det enligt undersökningar väldigt grova och sexistiska hot.

Den moderate politikern som använde ordet hora lämnade sina uppdrag, fick sparken från sin tjänst och har bett om ursäkt för vad han kallade ”hjärnsläpp”. Jag tycker det är bra att han får lämna sin tjänst men var det bara en tillfällig black out?

Tyvärr tyder det mer på att politiken drabbats av en klimatförändring. Det kräver sjukdomsinsikt, diskussion och fler åtgärder än sparkandet av en enskild medarbetare och omplacering av dennes chef. Det återstår exempelvis att se om den moderate riksdagsledamoten, som sammanfattat sin strategi på sociala medier med ”käften, batikhäxa”, får fortsätta att undervisa sina partikamrater i detta?

Är nu allt detta ”Trumpifieringens” fel? Mycket kan sägas om Donald Trump, men jag tror vi blir blinda i analysen om vi tror att hans presidentvalskampanj senaste året ligger bakom det allt råare klimatet.

Däremot riskerar Trumps framgångar att få efterföljare i tre huvudingredienser i hans framgångssoppa; svagt faktaunderlag, många och hårda personattacker, samt summariska och snabba inlägg på Twitter. Bekräftas någon i ett beteende så är det sannolikt att beteendet består och tas vidare.

Vad kan vi då göra för att stoppa trenden? Kanske genom att bekräfta, uppmuntra och sprida ett annat beteende.

Jag retweetade en ledarskribent som skrev på Twitter att han kommit på meningen med livet i fyra ord: ”Var glad och snäll”. Det kan vi leva efter och lära våra barn.

Publicerat i:

Det är inte bara spekulativ spelteori

Publicerat den 27 oktober, 2016

Krönika i NSD

”Vem tar vem, den frågan är nu fri, det handlar säkert om en slags personkemi, man skapar själv kontakt, med hjälp av ordens makt, i leken vem – tar – vem!”

Kommer ni över 30 år ihåg den? Jag är uppvuxen i Hälsingland och mammas släkt är likt Lill-Babs från Järvsö. Allt Lill-Babs gjorde följde vi därför lite extra och denna låt etsade sig fast i mitt minne.

Signaturmelodin till Lill-Babs TV-underhållning ”Vem tar vem” passar också rätt bra till den senaste tidens spekulationer om regeringsfrågan. Men det är inte bara spekulativ spelteori att fundera kring valresultat och konstellationer.

Hur man styr och med vem handlar ytterst om makt. Ger en röst på Moderaterna ökad makt för Sverigedemokraterna? Vad menar Jimmie Åkesson med att inte vara ett ”mähä” och samtidigt tydligt säga att han vill avsätta Stefan Löfven och få Anna Kinberg Batra som statsminister?

Kommer Annie Lööf likt Jan Björklund att hellre samarbeta med S än få passivt stöd av SD?

Tre saker har blivit tydliga:

1. Stefan Löfven har tydligt sagt att han vill bryta blockpolitiken, och han tänker inte ge inflytande till Sverigedemokraterna.

2. Anna Kinberg Batra vill istället styra med Alliansen. Inte med hjälp av Jimmie Åkesson säger hon, fast hennes cementerade blocktänkande skulle tveklöst ge honom makt.

3. Jan Björklunds besked om att kunna regera med S gäller enligt honom bara om de rödgröna blir större än Alliansen.

En tydlig slutsats är alltså att du ska rösta på Socialdemokraterna om du vill ge rasister mindre makt och tror på ett blocköverskridande samarbete.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill styra brett för att lösa framtidsutmaningar. Vänsterpartiet kommer knappast att ingå i något blocköverskridande.

Det här med Vänsterpartiet är för övrigt intressant. De har på grund av Alliansen ett oproportionerligt stort inflytande över budgeten och den förda politiken.

De får igenom förslag och gör stort nummer av det. Samtidigt står de fria från regeringsmaktens ansvarsfyllda tjusning och fjättring – som är två sidor av samma mynt.

Den största kritikern mot V:s budgetinflytande är Jan Björklund. Men han har för all del också problem. Hans parti har backat under allianssamarbetet och säger sig nu vilja styra blocköverskridande om de rödgröna efter valet blir större än Alliansen. Men de rödgröna är ju redan större än Alliansen. Varför inte redan nu göra det som han säger sig vara beredd att göra efter valet 2018?

Den frågan är nu fri. Och som Lill-Babs sjunger ”man skapar själv kontakt, med hjälp av ordens makt, i leken vem – tar – vem!”

Publicerat i:

Sjukt Hus och svindyra strumpor

Publicerat den 29 september, 2016

sjukt hus

Skriver krönika i NSD

Förra veckan besökte jag bokmässan i Göteborg. Fokus var att följa debatten om den nya boken ”Sjukt Hus”. En bok om granskningen av Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) i Stockholm.

Granskningen belyser de beslut som den styrande Alliansen fattade åren 2008-2010 om en Offentlig-Privat-Samverkans-upphandling (OPS). En upphandling som S/V/Mp röstade nej till, och som borde ha avbrutits när det bara fanns en enda anbudsgivare.

Men trots vår högljudda kritik mot bristande konkurrens, en sjukt hög prislapp och ett närmast planekonomiskt avtal ända fram till år 2040 (!) så tilldelade M/L/KD/C kontraktet till Skanska/Innisfree. Det kommer drabba patienter när kostnaderna för NKS tränger ut annan vård.

För att krydda en redan illasmakande soppa så har nu även Skatteverket underkänt finansieringen av NKS. Till Sveriges största byggprojekt användes en räntesnurra för att via Luxemburg undanhålla mångmiljonbelopp från beskattning, enligt Skatteverket.

Men är det som händer i Stockholm intressant för resten av landet? Jag och finansminister Magdalena Andersson anser det när M gång på gång visat att de inte värnar om skattebetalarnas pengar i Stockholmsregionen.

”Därför är det här inte längre en fråga bara för Landstingsmoderaterna utan för partiets högsta ledning. Anna Kinberg Batra måste tillsätta en lokal kriskommission för att få klarhet i affären” har Magdalena Andersson sagt i Svenska Dagbladet.

Jag håller med. En vård av bästa kvalitet förutsätter att våra skatteintäkter används klokt. Stockholm har landets högsta landstingsskatt, hög sysselsättning och höga skatteintäkter. Dessa resurser får inte slösas bort i inkompetenta upphandlingar. Vårdens resurser ska gå till vård!

Nya Karolinska är tyvärr förmodligen inte den enda misslyckade och inkompetenta upphandlingen du hört talas om i Stockholms läns landsting. Många har skrattat och gråtit över de rekorddyra strumporna för 6 000 kronor paret. Den så kallade #strumpgate har gett eko över landet. Även denna upphandling beslutade Alliansen om medan vi socialdemokrater röstade nej.

Bland det värsta är hur Alliansen hanterat själva skandalen. Ansvariga politiker duckar bakom chefstjänstekvinnan som utan formellt mandat tecknat avslutskontrakt med företaget som ger dem ytterligare en miljard(!) av skattebetalarnas pengar. Och förbinder landstinget att lämna positiva referenser om företaget!

Dra mig baklänges på en liten vagn som min kära farmor skulle ha sagt.
Eller ”Det finns tyvärr inga regler mot att vara inkompetent” som en professor i juridik kommenterade #strumpgate. Men det går att välja mer eller mindre kompetenta politiker. Ekonomiska trovärdigheten för Anna Kinberg Batra minskar när hennes partivänner gör så dåliga affärer i Sveriges största landsting.

Publicerat i:

Sjukvård och #strumpgate

Publicerat den 24 september, 2016

erika_strumpor

Denna krönika har publicerats i AIP

Landstingsvalet om två år borde handla om strumpor och den försämrade sjukvården. Och hur dessa två saker hänger ihop. Strumpskandalen angår nämligen alla som suttit i timmar och väntat på akuten, oroat sig för förlossningsplats eller fått en uppskjuten operationstid.

För att kunna ha en vård av bästa kvalitet måste våra skatteintäkter användas klokt. Så är som bekant inte fallet i Stockholms läns landsting. Slöseri och inkompetenta upphandlingar har blivit ett signum för den styrande alliansens decennium i landstinget. Vi i Stockholms län betalar nu landets dyraste sjukvård – men när vi är sjuka får vi inte den bästa vården, jämfört med andra landsting.

Den moderatledda alliansen har återigen misslyckats med att hushålla med vårdens resurser och beslutat om ett avtal för stödstrumpor och bandage där kostnader gått upp till nästan 500 miljoner kronor på ett år. Och strumpor har – utan att patientens behov kräver det – fått kosta 6 000 kronor paret när det finns alternativ för 100 kronor. Helt oacceptabelt såklart.

Ett enormt slöseri med skattebetalarnas pengar, och ett av flera exempel på misslyckade upphandlingar och dyra vårdprojekt. Spårvagnen blev rekorddyr. Nya Karolinska Solna byggdes efter en ideologisk OPS-upphandling och har hittills blivit tio miljarder dyrare än planerat. Slarv med ekonomin drabbar i slutändan patienter och vårdpersonal.

Nu när landstingsalliansen vill privatisera ytterligare ett akutsjukhus finns det skäl att vara mycket orolig. Långtgående privatiseringar löser inte vårdens utmaningar och inkompetenta upphandlingar äventyrar resurserna. Nu måste krafttag tas för att liknande misstag i en upphandling inte begås igen. Det behövs en revision av både strumpupphandlingen och Nya Karolinska, samt att nya riktlinjer för upphandlingar tas fram så att enbart seriösa anbud i god konkurrens godtas.

Men det finns ju tyvärr inga regler mot att vara inkompetent som en professor i juridik kommenterade #strumpgate. Det går däremot att välja nya beslutsfattare i valet om nästan exakt två år.

Publicerat i:

Svaret har aldrig varit allmosor

Publicerat den 9 september, 2016

Krönika i NSD

”Framtiden för de som tigger ligger i deras hemländer, så att barnen får skolgång och de vuxna jobb och social trygghet.”

Så sa statsminister Stefan Löfvén i mars i år och jag håller förstås med. Socialdemokratins svar på fattigdom har aldrig varit allmosor.

Faktum är att den rödgröna regeringen från dag ett har arbetat med frågan om tiggeri och utsatta EU-medborgares situation. En nationell samordnare för utsatta EU-medborgare utsågs i januari 2015 – alltså mindre än ett halvår efter valet – för att underlätta samverkan mellan kommuner, myndigheter, landsting och idéburna organisationer.

Det har också inletts förhandlingar och samtal med Rumänien och Bulgarien. Det behövs ju påtryckningar och samarbetsavtal som förmår politiker i dessa länder att lyfta alla sina medborgare ur fattigdom, utanförskap och arbetslöshet.

Under tiden kan professionella frivilligorganisationer på plats i Rumänien och Bulgarien göra mycket.

Åsa Regnér är minister med samordningsansvar för frågan om utsatta EU-medborgare. Hon skrev på Dagens Nyheters debattsida för nästan ett år sedan: ”Låt oss fortsätta ge pengar och berätta för våra barn att det är viktigt att hjälpa den utsatta människan. Men låt oss göra det på ett sätt som leder till verklig varaktig förändring.”

Strukturella problem kräver strukturella åtgärder. Tiggeri är inget jobb och det ska inte cementeras som företeelse i köpcentrum och i tågvagnar.

När civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi i en intervju nyligen talade om att det behövs åtgärder för att få bort tiggeriet kände jag igen mig.

Shekarabi sa: ”Hela utgångspunkten i regeringens arbete är att vi ska försvara och utveckla den svenska modellen. Det är knappast en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri.”

Klassklyftor och diskriminering kan bara förändras genom politiska initiativ och reformer i såväl EU som i enskilda länder. Det blev jag än mer övertygad om när jag själv för ett år sedan besökte en by i Rumänien.

Det berörde mig djupt att träffa romska barn som lever under vidriga omständigheter i bostäder vid leriga vägar, utan el och vattentoaletter. Många av barnens föräldrar i byn jag besökte har i omgångar och längre perioder åkt för att tigga just i Sverige.

Tveklöst gör pengarna de får nytta för den enskilde. Men det är ingen lösning för att öka utbildningsgrad och sysselsättning. Pengar i pappersmuggen minskar därför inte fattigdomen.

Publicerat i:

Politikervecka utan politiker?

Publicerat den 1 juli, 2016

Skriver krönika i NSD här

Om tre dagar startar årets Almedalsvecka. En politikervecka grundad av Olof Palme när han i slutet av 60-talet höll tal på ett lastbilsflak intill vackra Almedalen. Ord och politik omgärdat av hav, rosor och Visbys ringmur.

Detta väckte ett intresse som bara har växt sig starkare sen dess. När 2000-talet inleddes och jag började besöka Almedalen hade politikerveckan etablerat sig som en unik arena där samtliga partiledare talade och media flitigt rapporterade.

Mötet mellan politik, journalistik och näringsliv finns fortfarande kvar. Men när besökare, sociala mediekanaler och mobilkameror blivit allt fler är det mer påpassat och mindre förutsättningslöst. Det är lätt att bli nostalgisk och minnas tiden då klädseln var ledig, seminarierna endast en handfull och det var samtal – aldrig försäljning.

Mer politik och mindre yta helt enkelt. Jämfört med 15 år sedan är det klart svårare numera att skilja den festinriktade så kallade Stockholmsveckan från politikerveckan.

Varför åker då några av oss fortfarande dit varje år? Kort och gott för att det är givande.

Jag var politisk redaktör på en lokaltidning, sedan politisk tjänsteman, därefter kommunikationschef inom energibranschen, och nu förtroendevald politiker.

I alla dessa roller har jag haft anledning att lobba, bevaka, rapportera och opinionsbilda under Almedalsveckan. Möten, arrangemang och kontakter som inte kunnat ske någon annanstans har ägt rum i Visby.

Men själva politikerveckan har onekligen skiftat karaktär. Från politik i fokus – till typ allt mellan himmel och jord i fokus.

Det senaste är att allt fler jurister och finansiella placerare tar plats i vimlet.

Företag och intresseorganisationer hör definitivt hemma i Almedalen. Men varför ska banker och tjänstemän på statliga myndigheter vara där? Det är skattebetalarna som i förlängningen står för myndigheters och kommuners aktiviteter.

Politikerna som ytterst är uppdragsgivarna företräder sig själva – tro det eller ej – utmärkt bra under politikerveckan.

I år arrangerar Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting ett vårdseminarium.

Ni hittar oss på måndagen klockan 10 nära Stora torget. I alla fall om ni letar och tar er förbi alla jippon, och en och annan jurist.

Det kan ju vara en utmaning numera – att hitta just politiker under politikerveckan

Publicerat i:

Erfarenhet utan mineralpuder

Publicerat den 2 juni, 2016

Skriver krönika i NSD idag

”Blockpolitiken förblir skadlig för vårt land”. Det var det vackraste och viktigaste som statsministern sa i samband med regeringsombildningen. Stefan Löfven är, med sin bakgrund i den fackliga rörelsen, en trovärdig röst när han söker pragmatiska lösningar istället för blockpolitiska låsningar. Blockpolitiken förminskar partiernas rörelsefrihet och väljarnas inflytande. Den blir fördummande. För mig är det självklart, frågan är när det åter blir en självklarhet i svensk politik?

Behovet av blocköverskridande överenskommelser är större än någonsin vilket bekräftades i veckans partisympatiundersökning från SCB. Socialdemokraterna ökar tydligt. Men de klassiska blocken är långt ifrån majoritet och Sverigedemokraterna som sjunkit kraftigt senaste halvåret får ändå över 17 procent. För allianspartierna som block noteras ingen statistiskt säkerställd förändring jämfört med riksdagsvalet 2014. Anna Kinberg Batra har investerat hårt i att cementera blockpolitiken. De mindre allianspartierna kan förhoppningsvis vilja överpröva detta när de ser att L och C i SCB:n står och stampar och Kd åker ur Riksdagen.

Jag hoppas på bördigare jordmån där mer samsyn kan gro och fler uppgörelser komma på plats i närtid kring energipolitik och bostadsbyggande. I väntan på detta bör relationen fördjupas mellan regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Efter Miljöpartiets kris och kongress, samt genomförd regeringsombildning är det dags för oss alla att gemensamt fokusera på sakfrågorna och faktiskt själva relationen.

Alla äktenskap behöver tid och omsorg, att man tycker om varandra och ser ett gemensamt projekt. S och Mp är ett lagom omaka, och därför dynamiskt, par.

För egen del har jag alltid tyckt att mitt tillväxtvänliga, välfärdsskapande, ”ordning och reda”-parti finner en bra partner i ett grönt parti. En partner som precis som jag gillar friskolor, förnybar energi och växande tjänstesektor.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska inte bada badtunna eller grilla korv framför journalister. Inte heller ska vi överkonsumera mineralpuder (som en krönikör i Aftonbladet ville ge Lövin tillsammans med en hårborste). Varför sminka över det faktum att flera av våra företrädare är äldre och mer erfarna? Den borste svensk politik mest behöver är den som ska borsta ut skadlig blockpolitik

Publicerat i:

S-profil på bostadspolitiken, tack!

Publicerat den 6 maj, 2016

http://www.nsd.se/opinion/s-profil-pa-bostadspolitiken-tack-10013718.aspx

Jag tittar på SVT:s serie ”Springfloden”. Anna Wallander och Kjell Bergqvist gör fantastiska rollprestationer som Vera och Tom Stilton.

Serien har en brottshistoria och spänningsmoment. Men för mig är det framför allt enskilda skådespelare och skildringen av hemlöshet som lyfter serien. För de flesta av oss så är hemlöshet skrämmande och mycket avlägset.

Jag är glad att både populärkultur och dokumentärer visar människorna bakom trasiga kläder och kassar.

Bostad är en social rättighet. De flesta minns sin första egna bostad lite extra. Här bor jag. Här känner jag mig trygg. Ingen tvingar mig att flytta och ingen kräver mig på ockerhyra. Fler måste få känna den känslan.

Det handlar främst om individens frihet och livskvalitet. Men också om företagens tillväxt och landets utveckling.

Två tredjedelar av Sveriges kommuner har idag bostadsbrist. Den varierar från påtaglig till krisartad.

Det behöver byggas fler bostäder; hyresrätter, villor, radhus och bostadsrätter. Vi måste också underlätta för fler att komma in på bostadsmarknaden.

Drömmen om en bostad känns för många unga allt mer ouppnåelig. Idag saknar så många som 353 000 unga vuxna i Sverige ett eget hem. Risken finns att det cementeras en generationsklyfta på bostadsmarknaden där olika generationer har helt olika förutsättningar.

Det kräver agerande på många olika nivåer. Landstinget, där jag verkar, kan exempelvis påverka genom bättre samsyn kring regional planering. Kommunerna som har makten över vad som byggs, var och när, är förstås huvudrollsinnehavare. Men ska vi få igång bostadsbyggande och flyttkedjor på allvar så krävs en bra nationell bostadspolitik.

Regeringens initiativ till blocköverskridande samtal om bostadspolitiken är oerhört viktiga. Men det räcker inte med pliktskyldiga samtal. Det krävs krisinsikt och handling.

Behovet av en socialdemokratisk bostadspolitik är nu kanske större än någonsin.

Stefan Löfven bör ta tid på sig och återkomma med en regeringsombildning där statsrådsposterna fördelas på ett nytt sätt. Det är dags att sätta starkare S-profil på både bostadspolitiken och ministerposten.

Publicerat i:

Vi måste fortsätta prata om bostadsfrågan

Publicerat den 1 maj, 2016

Krönika publicerad i Stockholmstidningen 29 april

I helgen är det 1 maj och vi avrundar regionens gemensamma vårkampanj. Men detta är inte mållinjen – utan startskottet. Vi måste fortsätta driva frågan som om varje dag var en bostadskampanj.

Tolv dagar, tusentals dörrknackningar och många nya medlemmar senare. När bostadskampanjen avslutas är det många stockholmare som har hört oss och tycker att Socialdemokraterna har stor trovärdighet i bostadsfrågan. Det är oerhört viktigt och vi ska fortsätta att prata i den megafonen.

Jag var 22 år när jag fick nyckeln till min första egna bostad. Jag minns fortfarande känslan av att fylla kylskåpet och se mitt namn på ytterdörren. Här bor jag. Ingen tvingade mig att flytta inom ett halvår. Ingen krävde mig på ockerhyra. Fler måste få känna den känslan. Det handlar främst om individens frihet och livskvalitet. Men också om företagens tillväxt och regionens utveckling.

Idag saknar så många som 353 000 unga vuxna i Sverige ett eget hem. I Stockholm är bostadsstadssituationen absolut svårast. Risken finns att man cementerar en generationsklyfta på bostadsmarknaden där olika generationer har helt olika förutsättningar. I dag tar det hela 26 år att spara ihop till insatsen för en genomsnittlig etta i Stockholmsområdet. Det vill säga om man har möjlighet att spara 1 000 kronor i månaden. Det har blivit svårare, dyrare och mer ojämlikt i chanserna att få en egen bostad.

Vi måste därför agera på många olika nivåer. Landstinget kan påverka genom bostadsbyggnadskansli, bättre samsyn kring regional planering av bostäder och kollektivtrafik. Kommunerna som har makten över vad som byggs, var och när, är förstås huvudrollsinnehavare. Men ska vi få igång bostadsbyggande och flyttkedjor på allvar så krävs en bra nationell bostadspolitik. I dagsläget har Sverige ingen bostadsminister. Men vi måste ha en tydlig bostadspolitik. De blocköverskridande samtalen måste ge resultat. Framtiden börjar här.

Publicerat i: