En röst på SD är en röst på fortsatt M-styre

Publicerat den 22 augusti, 2018

Skriver debattartikel i Dagens Samhälle

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Sverigedemokraterna går till val under parollen ”förändring på riktigt” och vill framställa sig som det enda riktiga oppositionspartiet. Detta är däremot långt ifrån verkligheten i det moderata skyltfönstret Stockholms läns landsting. Här stödjer Sverigedemokraterna den ideologiska privatiseringspolitik som infördes av Filippa Reinfeldt (M) och som drivs vidare av Irene Svenonius (M). En röst på SD är en röst på fortsatta privatiseringsexperiment, dyra NKS-konsulter och usel personalpolitik.

Under tolv års tid har Landstingsmoderaterna gjort Stockholmsvården till ett skyltfönster för ideologiska privatiseringsexperiment och prestigeprojekt. Bygget av Nya Karolinska, en av världens dyraste byggnader, är det tydligaste exemplet på detta.

Landstingsmoderaterna har även infört Sveriges i särklass mest privatiserade sjukvård. Privata vårdbolag har i stor utsträckning fått bestämmanderätt över var vården ska etableras samt getts fri dragningsrätt på skattemedel. Konsekvensen är skenande kostnader som dränerar övrig sjukvård på resurser, skapar långa operationsköer och långa väntetider på akuten för våra äldre då det saknas vårdplatser.

Sverigedemokraterna säger sig förespråka ”förändring på riktigt” men faktum är att Sverigedemokraterna den senaste mandatperioden har agerat som ett lydigt stödparti åt den moderatledda alliansen. Sverigedemokraterna har under mandatperioden gett alliansen sin välsignelse och röstat bort sin egen vågmästarroll i styrelse och nämnder. I fullmäktige där Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarrollen röstar partiet i nio fall av tio med alliansen. Exempelvis har man röstat för alliansens förslag att införa nya dyra vårdmarknader (bland annat för äldrevård) och att förlänga det kritiserade färdtjänstavtalet. Sverigedemokraterna röstade mot att ställa krav på kollektivavtal för ambulanspersonalen och har ställt sig bakom alliansens kritiserade personalpolitik. SD gick även ut i veckan med att de kan tänka sig stödja alliansen i frågan om att privatisera ytterligare ett akutsjukhus i länet (SvD 12/8).

Sverigedemokraterna, som påstår sig vara ett ”sjukvårdsparti”, måste granskas som övriga partier. Jag tror inte att det är allmänt känt att ”sjukvårdspartiet SD” ställer sig bakom den privatiseringspolitik som jävsanklagade Irene Svenonius (M) kandiderar för att få driva vidare. Sverigedemokraterna vill också begränsa kvinnors rätt till abort och polisifiera ambulanspersonalen.

Jag är emot deras politik och vill inte att Sverigedemokraterna ska få politiskt inflytande. Därför tog jag som socialdemokrat replik på Sverigedemokraternas gruppledare i landstinget när budgeten debatterades förra året. Det gjorde inte Irene Svenonius (M), vilket är talande. Inte heller kan Irene Svenonius ge ett tydligt svar på om hon kan tänka sig att ge ökat inflytande till Sverigedemokraterna efter valet. Det är uppenbarligen känsligt att svara på till vilket pris den moderatledda alliansen tänker försöka styra vidare. Men det är troligt att Per Carlberg för SD i landstinget har en kravlista till M i bakfickan på samma sätt som Jimmie Åkesson har sagt att han har (Aftonbladet 7/7).

Väljarna har därför rätt att få svar på hur långt ett M- och SD-samarbete kan gå. Oavsett om de samarbetar eller bara samtalar efter valet i höst, så var en röst på SD 2014 de facto en röst på fortsatt M-styre. Det vill säga ingen som helst förändring i det moderata skyltfönstret i Stockholms läns landsting.

Vill man både ha förändring i sjukvården och ta ställning emot SD så bör man rösta på Socialdemokraterna!

Publicerat i:

Kommentarer inaktiverade.