Myt att vårdkrisen beror på resursbrist

Publicerat den 19 november, 2017


Skriver debattartikel i Dagens industri

Ofta hör vi att vården behöver mer pengar, fler händer, mer utbildad personal och att det är lika illa överallt. Det är helt fel, huvudproblemet är vårdens styrning.

Sjukvården är en av väljarnas viktigaste frågor. För dig som är patient eller anhörig är det den viktigaste frågan. Ohälsa orsakar stort lidande för den enskilde och dessutom höga kostnader för samhället. Behovet av en jämlik och tillgänglig hälso- och sjukvård ökar, och ställer krav på ökad effektivitet. Landstingsvalet kommer därför att vara viktigare 2018 än kanske någon gång tidigare. Det krävs både nationell och regional politik för hur vården kan förbättras, bemannas, styras och finansieras. Men den nationella vårddebatten präglas i dag av för mycket generaliseringar.

Många hävdar felaktigt att sjukvården i Sverige har samma utmaningar överallt. Men hälso- och sjukvården bedrivs av landsting där såväl utmaningar som lösningar ser olika ut. Ofta på grund av att de lokala förutsättningarna och befolkningens behov skiljer sig.

Men Stockholms läns landsting sticker ut. I snart 12 års tid har den moderatledda alliansen styrt med en stark ideologisk övertro på marknadslösningar. Det största och rikaste landstinget har i grunden förutsättningar andra landsting endast kan drömma om. Trots detta är problemen stora med inställda operationer, väntetider på akuten, och att kvinnor från Stockholm oftare än andra kvinnor tvingas föda barn i andra landsting.

Detta är fem vanligt förekommande påståenden om sjukvården:

1: ”Sjukvården lider av resursbrist”. Fel. Stockholms läns landsting har högst skatt och växande skatteintäkter. Därtill kommer regeringens kraftigt höjda statsbidrag. Problemet är inte brist på pengar, utan hur de används. En övertro på privatiseringar har gjort att skattemedlen slösats bort på mer än 35 kostnadsdrivande vårdmarknader och misslyckade upphandlingar såsom Nya Karolinska i Solna.

2: ”Det finns för lite utbildad personal”. Fel. I Stockholm finns oerhört många färdigutbildade sjuksköterskor att tillgå. Men dessa vill och orkar inte arbeta med rådande personalpolitik, scheman, löner och arbetsmiljö. Landstingets tunga sjukhusvård konkurrerar dessutom om kompetensen med vårdmarknaderna alliansen skapat. Att bara utbilda nya löser inte personalbristen.

3: ”Det behövs fler händer i vården”. Fel. Vårdpersonal är mer än ett par händer. Undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och specialister gör fantastiska insatser tack vare sin kunskap, sin hjärna och sitt hjärta. Det viktigaste för dem är inte sällskap av fler individer i så kallade serviceteam. De behöver minskad administrativ börda, närvarande ledarskap, bättre IT-system, ägarstyrning och samverkan så att de får mer tid för patienten.

4: ”Avskaffande av kömiljarden fick köerna att växa”. Fel. Köerna började växa innan kömiljarden avskaffades. Den rödgröna regeringen har inte heller tagit bort några pengar till landstingen utan fördubblat dem och gjort dem friare för landstingen att använda. Ingen seriös landstingspolitiker från något parti skulle vilja byta professions- och patientmiljarderna mot gamla kömiljarden.

5: ”Det ser lika illa ut överallt”. Fel. Befolkningsutveckling och åldersstruktur skiljer sig påtagligt. Vissa län har allt fler äldre invånare och har organiserat bättre närsjukvård med kommunerna. Kostnaderna för hyrpersonal ser väldigt olika ut. Stockholm sticker ut sett till dyra privatiseringar och höggradigt fragmentiserad sjukvård jämfört med övriga landet.

Ska sjukvårdens utmaningar kunna mötas måste både probleminsikten och politiska lösningar utgå ifrån verkligheten. Sjukvården i Stockholms län berör mer än var femte svensk. Det är dags att nationellt föra en debatt som också gäller för patienter, personal och skattebetalare i Stockholms län.

Publicerat i:

Mer semester kan ge kvinnor ork att jobba

Publicerat den 9 november, 2017

Skriver debattartikel i Aftonbladet

Kvinnor är sjukskrivna i högre utsträckning än män, arbetar mer deltid och tar större ansvar för hem och familj. Nu behövs åtgärder för att kvinnor ska orka, kunna och vilja jobba längre.

SKLs senaste ekonomirapport visar att välfärdens finansiering försämras framöver. Behoven av välfärdstjänster växer snabbare än skatteintäkterna. Det är inte hållbart – antalet arbetade timmar i ekonomin måste öka. Tiden som vi är etablerade på arbetsmarknaden behöver förlängas. Pensionsgruppen har aviserat att ett förslag om höjd pensionsålder kan komma redan innan nästa val.

Men diskussionen behöver breddas till att också handla om tidigare inträde på arbetsmarknaden, färre antal sjukdagar och mer heltidsarbete.

För att uppnå det krävs åtgärder för ett friskare och mer jämställt arbetsliv!

Fortfarande år 2017 tar nämligen kvinnor i heterosexuella förhållanden generellt sett störst ansvar för hem, familj och relationer. En fjärdedel av alla kvinnor arbetar deltid, mot åtta procent av männen.

I Stockholms läns landsting är det genomsnittliga antalet sjukdagar per år dubbelt så högt för kvinnor som för män. Flest sjukdagar sker bland undersköterskor, skötare, kuratorer och barnmorskor, det vill säga kvinnodominerade yrkesgrupper som bygger den välfärd som vi alla litar på ska fungera när vi en dag blir sjuka eller föder barn.

Nu krävs ett målinriktat och strukturerat arbete för att förbättra den fysiska och psykiska arbetsmiljön för de som i dag blir utslitna. Som en mycket stor arbetsgivare har landstinget ett ansvar att gå före i det arbetet.

För ett längre, friskare och bättre arbetsliv ser jag följande behov: 

 Inför nya arbetstidsmodeller för bättre arbetsmiljö. Akutmottagningen på Karolinska Huddinge har infört en modell med arbetstidsförkortning som har lett till minskade sjuktal och mer tid för återhämtning – utan att påverka budget. Den typen av modeller bör spridas!

 Tiden för återhämtning måste bli längre. Det är dags att utreda en sjätte semestervecka. Med mer tid för återhämtning skapas ork för ett längre arbetsliv.

 Gör heltid till norm. Kommunal har länge drivit detta för sina medlemmar och även SKL lyfter det som en framtidsfråga. Ett jämställt arbetsliv ger en jämställd pension.

 Utred åtgärder för att sänka genomsnittlig examensålder och därmed tidigarelägga etableringen på arbetsmarknaden, exempelvis viss avskrivning av studielån när examen tas ut.

 Säkra en trygg välfärd. Med förskoleverksamheter det går att lita på skapas utrymme för att kunna och hinna arbeta heltid.

 Pendlingen måste bli tillförlitlig. I dag pendlar vi mer än vi har semester. Arbetsdagar förlängs när kollektivtrafiken sviker. Det måste till fler avgångar och kortare restid!

 Utöka möjligheten att arbeta hemifrån. Så kan tid omfördelas från pendling och samtidigt frigörs plats i kollektivtrafiken.

 Ta fler steg mot en individualiserad föräldraförsäkring. Att kvinnor tar ut nästan 80 procent av föräldraledigheten är en ojämlikhet som får ekonomiska följdeffekter genom hela livet.

Vi behöver förlänga tiden vi är etablerade på arbetsmarknaden. En hörnsten i det arbetet är åtgärder för ett längre, friskare och mer jämställt arbetsliv. Så kan vi trygga välfärdens finansiering också för kommande generationer.

Publicerat i:

Mitt parti bör släppa vinsttaket

Publicerat den 6 oktober, 2017

Skriver debattartikel i Dagens industri

Att regeringen nu tar steg för att stoppa vinstjakt i välfärden är välkommet. Särskilt positivt är att man lyssnat till synpunkterna om att sjukvården inte bör regleras på samma sätt som skolan och omsorgen.

Den nya utredning som ska tillsättas om vården bör inte få i uppgift att lämna förslag om ett vinsttak utan i stället fokusera på hur vården ska kvalitetssäkras. Erfarenheten av Moderaternas privatiseringar av Stockholmsvården visar att vinstuttaget hamnar utanför listan över problem.

För en tid sedan presenterade regeringen huvuddragen i dess kommande förslag för att stoppa vinstjakt i välfärden. Jag välkomnar att den därmed tar ett steg som de flesta svenskar vill se. Skattemedel ska gå till de gemensamma ändamål som de är avsedda för. Liksom regeringen är jag medveten om att de flesta privata välfärdsaktörer brinner för det de gör och bedriver verksamheter som uppskattas av elever, brukare och patienter. För dessa seriösa bolag kommer regeringens förslag inte att innebära något problem – förslaget är avsett att komma till rätta med avarterna.

Jag är särskilt glad att regeringen lyssnat till de synpunkter som bland annat jag och många remissinstanser fört fram om att sjukvården inte bör regleras på samma sätt som skolan och omsorgen. Dessa tre verksamheter är väsensskilt olika. Sjukvården är en komplex och i många stycken kapitalintensiv verksamhet där behoven av innovation är stora. I sjukvården är det ofta lättare än i skolan och omsorgen att både urskilja effekten av insatsen och att mäta kvalitet.

Den nya utredning som ska tillsättas om regleringen av sjukvården bör få ett annat direktiv än det Ilmar Reepalu fick för den nu avklarade Välfärdsutredningen. Jag säger detta inte bara mot bakgrund av skillnaderna mellan vård och andra välfärdsverksamheter, utan också mot bakgrund av de djupa problem som uppstått i sjukvården i landets största landsting de senaste åren.

Stockholms läns landsting har styrts av allianspartierna sedan valet 2006 och under denna period har de i högt tempo privatiserat vården. Över 35 vårdområden har styckats av i så kallade vårdval, eller ”kundval” som de först kallades. Därmed har Stockholm fått landets inte bara överlägset mest privatiserade vård utan också den dyraste. Stockholmsmoderaternas övertro på valfrihet för vårdbolagen har varit så febrig att inte ens andra M-styrda landsting velat följa i spåren. Inget annat landsting i landet kommer i närheten av Stockholm i antalet vårdval.

Uppstyckningen av vården har skapat ett vårdsystem som är svårorienterat och i vilket patienten i praktiken själv måste organisera mycket av sin vård. När vårdgivarna befinner sig på isolerade ”marknader” har de varken möjlighet eller incitament att ta något helhetsansvar för patienten.

Under 2016 kostade vårdvalen 1,4 miljarder skattekronor mer än de skulle ha gjort med en kostnadsutveckling i nivå med den övriga vården. Det betyder i sin tur att vårdvalen utarmar vårdcentraler och akutsjukvården, att flera hundra vårdplatser har stängts och att sjukvården i Stockholm har fått stora rekryteringsproblem. Dessa effekter drabbar patienterna och är helt oacceptabla.

I SKL:s stora jämförelse av kvaliteten i vården hamnade Stockholm på plats 15 av 21 landsting. Det finns alltså fjorton landsting som erbjuder bättre vård än Stockholm till lägre kostnad. Införandet av vårdval har också tvingat välfungerande verksamheter att lägga ner då Moderaterna inte vill att akutsjukhusen ”konkurrerar” med vårdvalsbolagen. Eller som i fallet med vårdval förlossning där en privat aktör lade ner på grund av bristande lönsamhet.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting ser det som självklart att seriösa privata vårdgivare spelar en viktig roll i utvecklingen av svensk sjukvård. Detta bör dock i betydligt högre utsträckning ske via upphandling istället för genom fri etableringsrätt där vårdbolagen efter eget intresse bestämmer var de vill etablera sig. Dina behov som patient måste gå före vårdbolagens intressen.

Mot denna bakgrund förefaller det uppenbart att en ny statlig utredning inte har anledning att fokusera på vinsttak. Bättre vore om den analyserade effekterna av landstingspolitiska beslut om privata vårdgivares fria etableringsrätt, och hur skenande kostnader i vårdvalen kommit att utarma resten av vården utan att förstärka vårdens mångfald och patientens valfrihet.

Ett fortsatt fokus på vinstbegränsningar riskerar att polarisera debatten ytterligare utan att lösa verkliga problem. Kvalitet och valfrihet för patienterna gagnas varken av en naiv övertro på marknaden eller dogmatiska vinsttak.

Publicerat i:

SD vill förpassa oss kvinnor till 40-talet

Publicerat den 19 augusti, 2017

Skriver debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Annika Strandhäll, Socialminister (S)

Sverigedemokraterna tar alla chanser att driva kvinnofientlig politik. I veckan har SD-toppen Paula Bieler argumenterat som om det inte vore det minsta kontroversiellt att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12.

Det vore att allvarligt inskränka kvinnors rätt till deras kroppar. SD har även tidigare hävdat att svenska kvinnor ser abort som ett preventivmedel. Det är ett motbjudande påstående.

Men attacken mot abortfriheten stannar inte där. I Stockholms läns landsting lägger nu SD en motion om att så kallad ”samvetsfrihet” ska införas för barnmorskor så att de kan vägra att utföra aborter. Barnmorskeförbundets etiska råd har sagt att det kan begränsa vårdens tillgänglighet, urholka professionen och i förlängningen leda till ökad mödradödlighet.

Vi menar också att det borde kallas för vad det är: vårdvägran. Abort är en naturlig del av hälso- och sjukvården, och ska vara lika självklart att utföra för berörda medarbetare i vården som annan sjukvård.

SD talar också om en ”harmonisering till merparten av Europas länder” som ett viktigt skäl till att sänka gränsen för fri abort. I vanliga fall brukar SD argumentera för att EU inte ska lägga sig i vår lagstiftning. Anpassning till EU och Europa är alltså inga problem för SD – så länge det innebär en inskränkning av svenska kvinnors rättigheter.

Sverige ska aldrig ha som målsättning att anpassa sin lagstiftning till de minst progressiva länderna i Europa. SD:s politik är inget annat än kvinnofientlig och utgör ett allvarligt hot mot den rätt till abort som kvinnor kämpat för i generationer.

Det är oroväckande att vi år 2017 har ett abortmotståndarparti i Sveriges riksdag. Än mer bekymmersamt är att Moderaterna verka vilja samarbeta med dem. Kommer en röst på Moderaterna leda till inflytande för ett parti som vill begränsa aborträtten och förpassa kvinnor tillbaka åtskilliga decennier?

En röst på SD är inte bara en röst på ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen. Det är också en röst på ett parti som inte värnar kvinnors rättigheter. För oss socialdemokrater är rätten till fri abort bergfast. En kvinna som väljer att genomgå en abort ska kunna räkna med att få ett professionellt och respektfullt bemötande från vården.

Sverige ska vara ett land som står upp för aborträtten både i Sverige och utomlands, kvinnors rätt till sin egen kropp måste alltid försvaras.

Annika Strandhäll, socialminister (S)

Erika Ullberg, oppositionslandstingsråd Stockholms läns landsting (S)

Publicerat i:

Satsa på väg Haninge–Kungens kurva

Publicerat den 29 juli, 2017

Skriver debattartikel i SvD tillsammans med partikamrater i riksdag och Stockholmsregionen

Tvärförbindelse Södertörn måste vara Storstockholms nästa statliga väginvestering. Vi socialdemokrater i Stockholmsregionen är överens, vi anser att regering och riksdag bör slutföra det arbete som två tidigare regeringar påbörjat och fullt ut finansiera Tvärförbindelse Södertörn i den kommande nationella planen för infrastrukturen.

När Stockholmarna har möjlighet att resa fritt, när företagen kan växa och när möjligheterna att arbeta och studera breddas, då frodas hela Storstockholms ekonomi och fler får möjlighet att ta steget in i arbetslivet och ett rikare liv. Brister i infrastrukturen får inte vara en begränsning för någon att starta ett företag, söka en utbildning eller ta ett jobb någonstans i vårt län. För det krävs satsningar på samtliga trafikslag och alla typer av resor: arbetspendling, nyttotrafik och fritidsresor.

Resorna in till city har länge varit väl utvecklade i Stockholm och blir ännu bättre med ökad pendeltågskapacitet i Citybanan och utbyggd tunnelbana till Nacka, Barkarby, Arenastaden och en ny röd linje. I det centrala bandet runt innerstaden har tvärförbindelserna förbättras under lång tid. Tvärbanan växer från Sickla till Solna, Kista och Sollentuna. Essingeleden har kopplats samman med Södra och Norra länken. I det yttre bandet binder Norrortsleden samman E4 med E18 och Förbifarten blir en viktig ny koppling mellan norra och södra länet. Tvärförbindelse Södertörn är nästa pusselbit som binder samman kommunerna i södra länshalvan och länet som helhet.

Från Tyresö i öster till Nykvarn i väster växer företagen som svampar på hösten. I Nynäshamn byggs Norviks hamn som ersätter containerhamnen i Frihamnen i centrala Stockholm, i Flemingsberg byggs en helt ny stadskärna, i Södertälje investerar AstraZeneca i en ny fabrik för bioläkemedel, i Kungens Kurva växer snart  4200 bostäder fram bland företag och handel och bildar en ny stadskärna med Skärholmen. Centrala Haninge växer med tät stadsbebyggelse från dagens 18 000 invånare till 60 000 år 2050. Alla dessa vitala funktioner kan inte bindas samman via Stockholm city, det behövs goda tvärförbindelser för både kollektivtrafik, bil och cykeltrafik.

Den snabbaste vägen från Haninge centrum till Kungens kurva eller Botkyrka går idag över Stockholms närförorter, nämligen genom Södra länken. En omväg på drygt 10 kilometer. Skälet är att väg 259 av landsvägsstandard mellan Jordbro och Fittja redan i dag är underdimensionerad. Vägsträckan är Storstockholms mest olycksdrabbade och trafikeras hela dygnet av en hög andel tung godstrafik. Från Gladökvarn, Jordbro företagspark och Nynäshamn rullar den viktiga godstrafiken. Var femte fordon på sträckan är en tung transport. Gång- och cykelnätet är ytterst begränsat, de oskyddade trafikanterna har inget annat val än att ge sig ut på den tungt trafikerade landsvägen.

Problemen är inte nya men kommer att växa i takt med tiden. Lösningen: en ny tvärförbindelse på Södertörn har funnits med i både S- och M-ledda regeringars infrastrukturplanering sedan 2004 men har av olika skäl skjutits på framtiden. I dagsläget är redan merparten av vägen finansierad i den nationella planen för infrastrukturen och byggstart planeras till 2020.

Trafikverket har valt en sträckning som samtliga berörda kommuner står bakom. För att minimera påverkan på miljön går förbindelsen i stora delar längs sträckningen för redan befintlig väg 259 och i tunnel under Haningeskogen för att skydda viktiga naturvärden. I detta nu pågår den sista planeringen kring exakt sträckning där Trafikverket arbetar för att minimera påverkan på känslig natur och boendemiljö och utforma bästa anslutningar till viktiga knutpunkter.

Tvärförbindelse Södertörn är nödvändig för förbättrad trafiksäkerhet, ökat bostadsbyggande, företagande och arbetspendling. Utan tvärförbindelsen till E4 kan heller inte hela potentialen på 300 000 containrar per år i den nya containerhamnen Norvik nyttjas fullt ut. Den är också en förutsättning för att kunna bygga Stockholmsbågen, en superbusslinje på tvären genom hela länet via Förbifarten, från Tyresö till Täby. Ett nödvändigt tillskott i Storstockholms trafiksystem för snabbare arbetspendling.

Socialdemokraterna i Storstockholm har tillsammans pekat ut de tre viktigaste statliga investeringarna i vår region. Dessa tre är fyra tågspår mellan Uppsala och Stockholm, Tvärförbindelse Södertörn och infrastruktur för en ny superbusslinje från Tyresö till Täby, den så kallade Stockholmsbågen. Vi är överens regionalt, arbetet med Tvärförbindelse Södertörn är den högst prioriterade vägutbyggnaden och byggstart behöver ske 2020. Regeringen behöver med riksdagens godkännande fastslå de ytterligare medel som kvarstår för Tvärförbindelse Södertörn i den nationella planen för infrastruktur från 2018.

Erika Ullberg (S)

finanslandstingsråd i opposition, Stockholms läns landsting

Jan Valeskog (S)

biträdande finansborgarråd Stockholms stad

Åsa Westlund (S)

riksdagsledamot, ledamot i näringsutskottet

Teres Lindberg (S)

riksdagsledamot, suppleant Trafikutskottet

Ebba Östlin (S)

kommunstyrelsens ordförande Botkyrka

Meeri Wasberg (S)

kommunstyrelsens ordförande Haninge

Claes Thunblad (S)

kommunstyrelsens ordförande Järfälla

Patrik Isestad (S)

kommunstyrelsens ordförande Nynäshamn

Boel Godner (S)

kommunstyrelsens ordförande Södertälje

Camilla Janson (S)

kommunstyrelsens ordförande Upplands-Bro

Publicerat i:

Backa inte – bygg fyrspår Stockholm till Uppsala

Publicerat den 25 juni, 2017

Skriver debattartikel i SvD tillsammans med Karin Wanngård, Marlene Burwick och Börje Wennberg

Under kommande år ska regeringen lägga fram förslag på de närmsta tolv årens infrastrukturinvesteringar. Socialdemokraterna gick till val på att påbörja utbyggnaden av fyrspår hela vägen mellan Stockholm och Uppsala. Sträckan är nödvändig för ökad konkurrenskraft och ökat bostadsbyggande. Men efter att Trafikverkets projektledare sagt att det ser ut att bli ”ganska svårt att få till en fyrspårsutbyggnad till Uppsala” är vi rädda att utbyggnaden uteblir i kommande infrastrukturplan. Något som skulle få mycket negativa konsekvenser.

I dag lever och jobbar drygt en fjärdedel av Sveriges befolkning i regionen Stockholm-Uppsala och området står för ungefär en tredjedel av allt värde som produceras i landet. Varje dag beger sig 25 000 pendlare ut för att resa längs järnvägssträckan mellan våra städer.

Det är lite som talar för att arbetsmarknadsregionen Stockholm-Uppsala kommer minska i betydelse.

Men utvecklingen sker inte av sig själv. Tvärtom, en förutsättning för fortsatt utveckling kräver beslut på alla tre parlamentariska nivåer i syfte att stärka regionens globala konkurrenskraft. Uteblivna eller felprioriterade beslut riskerar i stället att hålla tillbaka utvecklingen.

Ett för vår region avgörande beslut är att ge hela sträckan Stockholm–Uppsala fyrspårig järnväg. Dess strategiska vikt till trots har den under lång tid varit kraftigt eftersatt. Sträckan är utpekad som central av hela Mälardalsregion och av stor strategisk vikt då den utgör en flaskhals med stor påverkan på järnvägstrafiken längs Norrlandskusten.

De negativa effekterna av att företag och entreprenörer väljer bort att etablera sig i vår region på grund av den brist på bostäder, som i sin tur försvårar kompetensförsörjningen, är en tillväxtbroms som kostar hela Sverige jobb och uteblivna skatteintäkter. En ny rapport visar att samhället går miste om 400 miljoner kronor varje år som bygget av fyrspår fördröjs.

När vi tog över efter åtta års borgerligt styre i såväl våra kommuner som i riket var bostadsbyggandet kraftigt eftersatt. I dag tillhör Uppsala och Stockholm de kommuner som tagit ledarskap för ökat bostadsbyggande. Vi har vänt utvecklingen, bostadsbyggandet når rekordnivåer men vi har ändå långt kvar. Uppsala och Stockholm har fortfarande en mycket stor bostadsbrist, till det visar befolkningsprognoserna att vi år 2050 kommer vara uppemot en miljon fler invånare i våra två län.

Redan i dag har Uppsala och Knivsta kommun utbyggnadsklara planer på 60 000 bostäder, vilka är knutna till utbyggnad av nya spår. Till det kommer ytterligare möjligheter för bostadsbyggande i Stockholm. Det finns ingen tilltänkt järnvägssträcka i Sverige som skulle kunna skapa lika många bostäder per kilometer som fyrspår mellan Stockholm och Uppsala.

Det går heller inte att bortse från den förstärkta globala konkurrenskraft som nya spår skulle ge. Vår region är i en position där konkurrensen inte bara sker i förhållande till andra svenska regioner. I företagens styrelserum jämförs vi i stället med starka globala regioner som Toronto, Hamburg eller Köpenhamn. Bättre förbindelser behövs för att kunna bygga ihop och skapa den konkurrenskraft som sträcker sig från Astra Zeneca i Södertälje till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

När EU nu ska besluta om var läkemedelsmyndigheten, EMA, ska placeras efter Storbritanniens utträde ur EU är vi med och konkurrerar. I vår region finns en stor majoritet av life science-verksamheten i landet. Men ska vi vara aktuella för etableringar av den här karaktären förutsätter det att vi kan erbjuda goda kommunikationer och en bra bostadsmarknad. Vi får inte spela bort korten för att vår infrastruktur inte håller.

Vi förstår att det är många bra projekt som ska värderas när infrastrukturplaneringen slås fast. Konkurrensen är tuff. Men stödet är brett inom hela Mälardalen samt bland flera av Norrlandslänen.

Vi vet att vår partiledning egentligen delar vår bild. När Socialdemokraterna i valrörelsen presenterade vilka förstärkningar man ville göra i infrastrukturen var just fyrspår mellan Stockholm och Uppsala en tydligt utpekad sträcka. Nu är det dags att regeringen går från ord till handling. Då fick vi kritik från inte minst borgerligt håll om att förslagen var orealistiska. Vi hoppas att den nu socialdemokratiskt ledda regeringen inte ger dem rätt nu.

Marlene Burwick (S)
kommunstyrelsens ordförande Uppsala kommun

Erika Ullberg (S)
oppositionslandstingsråd Stockholms län

Karin Wanngård (S)
finansborgarråd Stockholm stad

Börje Wennberg (S)
regionstyrelsens ordförande Uppsala län

Publicerat i:

Seriösa sjukvårdspartier prioriterar inte som SD

Publicerat den

Sverigedemokraterna försöker framställa sig som det nya sjukvårdspartiet. Deras budgetförslag i Stockholms läns landsting gör dem inte trovärdiga som ett sådant. Kort sagt leder partiets besatthet av invandrare till att de gör prioriteringar som inget seriöst sjukvårdsparti skulle göra.

Efter mer än tio år med alliansstyre befinner sig vården i Stockholms län i kris. Trots att Stockholm har ekonomiska förutsättningar som andra landsting bara kan drömma om går personalen på knäna samtidigt som väntetiderna på akutmottagningarna kan uppgå till 40 timmar. 500 vårdplatser är stängda och förlossningsvården har en kapacitetsbrist som motsvarar 3 000 förlossningar om året. I SKL:s stora jämförelse av kvaliteten i vården placerade sig Stockholm på plats 15 av 21 landsting. Alliansen fortsätter att privatisera vården genom fler dyra vårdval, trots att Stockholmsvårdens problem till stor del beror på att sådana privatiseringar tagit resurser från övrig vård.

Mot denna bakgrund har Sverigedemokraterna förklarat att de vill bli det nya sjukvårdspartiet. I veckan lade de sitt budgetförslag för Stockholms läns landsting på bordet i landstingsfullmäktige.

Jag respekterar Sverigedemokraternas väljare och vill vinna deras förtroende i nästa val. Av det skälet, och eftersom jag tycker att jämlik vård är en central del av vår svenska välfärdsmodell, har jag granskat SD:s budget. Några viktiga slutsatser kan dras.

SD har inga förslag om hur vårdcentralerna ska utvecklas. Inga förslag om akutvården. De skriver sex rader om vården av de äldre. Åtta rader om de vårdval som alltså orsakat många av länets vårdproblem. Tio rader om förlossning – utan att nämna att vårdval förlossning orsakat den kapacitetsbrist som råder.

stället för att ta dessa centrala vårdområden på allvar lägger Sverigedemokraterna tonvikten vid ambulansverksamheten. Den ägnas 7 av de 21 sidorna (!) i budgetens vårdavsnitt. Tre sidor ägnas frågor som rör nyanlända, migranter och individer från andra kulturer – saker som inte är oproblematiska men som jämfört med Stockholmsvårdens övriga bekymmer är fullständigt perifera. Intressant nog vill SD ”spara” 120 miljoner kronor på landstingets tolkverksamhet, vilken under 2016 kostade 101 miljoner. SD argumenterar som om de inte visste att migrationspolitiken lagts om och att regeringen ersätter landstingens tillfälligt ökade kostnader för asylsjukvård.

Kort sagt leder Sverigedemokraternas besatthet av invandrare till att de gör prioriteringar som inget seriöst sjukvårdsparti skulle göra. Deras budget visar att partiet varken förstår Stockholmsvårdens problem eller har lösningar på dem.

I kontrast till Sverigedemokraternas brist på lösningar presenterar Socialdemokraterna i sitt budgetförslag ett alternativ för vården i Stockholms läns landsting – Vårdsamverkan Stockholm. Modellen är utvecklad i bred dialog med patientföreningar, vårdprofessionerna, experter och vårdbolag och vilar på tre principer: enkelhet, valfrihet och ansvar. Som patient ska du bli omhändertagen från din första kontakt med vården till det att din behandling är avslutad. Din vård ska präglas av vårdgivarnas samarbete kring dina behov, inte av deras konkurrens.

Demokrati, jämlikhet och en human människosyn är utgångspunkterna för all socialdemokratisk politik. Med seriösa, genomarbetade och ekonomiskt ansvarsfulla förslag så som Vårdsamverkan Stockholm låter vi patientens behov gå före vårdbolagens, och vårdens pengar gå till vård.

Publicerat i:

Mitt parti bör släppa vinsttaket

Publicerat den



Skriver debattartikel i Dagens industri

Att regeringen nu tar steg för att stoppa vinstjakt i välfärden är välkommet. Särskilt positivt är att man lyssnat till synpunkterna om att sjukvården inte bör regleras på samma sätt som skolan och omsorgen.
Den nya utredning som ska tillsättas om vården bör inte få i uppgift att lämna förslag om ett vinsttak utan i stället fokusera på hur vården ska kvalitetssäkras. Erfarenheten av Moderaternas privatiseringar av Stockholmsvården visar att vinstuttaget hamnar utanför listan över problem.

För en tid sedan presenterade regeringen huvuddragen i dess kommande förslag för att stoppa vinstjakt i välfärden. Jag välkomnar att den därmed tar ett steg som de flesta svenskar vill se. Skattemedel ska gå till de gemensamma ändamål som de är avsedda för. Liksom regeringen är jag medveten om att de flesta privata välfärdsaktörer brinner för det de gör och bedriver verksamheter som uppskattas av elever, brukare och patienter. För dessa seriösa bolag kommer regeringens förslag inte att innebära något problem – förslaget är avsett att komma till rätta med avarterna.

Jag är särskilt glad att regeringen lyssnat till de synpunkter som bland annat jag och många remissinstanser fört fram om att sjukvården inte bör regleras på samma sätt som skolan och omsorgen. Dessa tre verksamheter är väsensskilt olika. Sjukvården är en komplex och i många stycken kapitalintensiv verksamhet där behoven av innovation är stora. I sjukvården är det ofta lättare än i skolan och omsorgen att både urskilja effekten av insatsen och att mäta kvalitet.

Den nya utredning som ska tillsättas om regleringen av sjukvården bör få ett annat direktiv än det Ilmar Reepalu fick för den nu avklarade Välfärdsutredningen. Jag säger detta inte bara mot bakgrund av skillnaderna mellan vård och andra välfärdsverksamheter, utan också mot bakgrund av de djupa problem som uppstått i sjukvården i landets största landsting de senaste åren.

Stockholms läns landsting har styrts av allianspartierna sedan valet 2006 och under denna period har de i högt tempo privatiserat vården. Över 35 vårdområden har styckats av i så kallade vårdval, eller ”kundval” som de först kallades. Därmed har Stockholm fått landets inte bara överlägset mest privatiserade vård utan också den dyraste. Stockholmsmoderaternas övertro på valfrihet för vårdbolagen har varit så febrig att inte ens andra M-styrda landsting velat följa i spåren. Inget annat landsting i landet kommer i närheten av Stockholm i antalet vårdval.

Uppstyckningen av vården har skapat ett vårdsystem som är svårorienterat och i vilket patienten i praktiken själv måste organisera mycket av sin vård. När vårdgivarna befinner sig på isolerade ”marknader” har de varken möjlighet eller incitament att ta något helhetsansvar för patienten.

Under 2016 kostade vårdvalen 1,4 miljarder skattekronor mer än de skulle ha gjort med en kostnadsutveckling i nivå med den övriga vården. Det betyder i sin tur att vårdvalen utarmar vårdcentraler och akutsjukvården, att flera hundra vårdplatser har stängts och att sjukvården i Stockholm har fått stora rekryteringsproblem. Dessa effekter drabbar patienterna och är helt oacceptabla.

I SKL:s stora jämförelse av kvaliteten i vården hamnade Stockholm på plats 15 av 21 landsting. Det finns alltså fjorton landsting som erbjuder bättre vård än Stockholm till lägre kostnad. Införandet av vårdval har också tvingat välfungerande verksamheter att lägga ner då Moderaterna inte vill att akutsjukhusen ”konkurrerar” med vårdvalsbolagen. Eller som i fallet med vårdval förlossning där en privat aktör lade ner på grund av bristande lönsamhet.

Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting ser det som självklart att seriösa privata vårdgivare spelar en viktig roll i utvecklingen av svensk sjukvård. Detta bör dock i betydligt högre utsträckning ske via upphandling istället för genom fri etableringsrätt där vårdbolagen efter eget intresse bestämmer var de vill etablera sig. Dina behov som patient måste gå före vårdbolagens intressen.

Mot denna bakgrund förefaller det uppenbart att en ny statlig utredning inte har anledning att fokusera på vinsttak. Bättre vore om den analyserade effekterna av landstingspolitiska beslut om privata vårdgivares fria etableringsrätt, och hur skenande kostnader i vårdvalen kommit att utarma resten av vården utan att förstärka vårdens mångfald och patientens valfrihet.

Ett fortsatt fokus på vinstbegränsningar riskerar att polarisera debatten ytterligare utan att lösa verkliga problem. Kvalitet och valfrihet för patienterna gagnas varken av en naiv övertro på marknaden eller dogmatiska vinsttak.

Publicerat i: